Gårdagen…

…blev bättre som väntat! Visst hade Sofia ont i huvudet men inte i närheten så illa som onsdagen! Hon fick i sig lite frukost och för första gången sen jag kom hit i måndags så tog hon på sig egna kläder, och bara av det så såg hon lite piggare ut 🙂

På ronden framkom inget nytt, det lät som att hon skulle observeras torsdag och fredag, för att sen få åka hem fredag. Eftersom Matte och Sally var på väg hit så avbokade vi lunchen på avdelningen, vi tänkte bjuda henne på mat nere i restaurangen om hon orkade. Då fick vi veta att man får ett kostkort att ta med ner vilket ger henne en lunch utan att vi måste betala, en fin grej som jag faktiskt inte visste att dom hade här. Men å andra sidan, hur skulle jag veta det?! Tidigare gånger vi varit inlagda så har hon varit fastande och nu har hon mått så dåligt att hon knappt kunnat äta 🙁

När lillasyster kom så skyndade hon fram till storasyster och gav stora kramen! Det märktes hur mycket hon saknat Fia och det var ömsesidigt ❤️ Det var en spännande upplevelse att vara här, många frågor och grubblerier om varför man är här, vad olika saker är osv. Vi borstade ut uggleboet som flyttat in i Sofias hår efter allt sängliggande och vi höjde sängens huvudände successivt för att ”vänja” huvudet med lite högre läge. Sally kröp upp i sängen och la sig tätt bredvid Fia, sen drog vi upp grindarna så att de fick en ”koja”. Tyvärr hann de inte ligga och mysa så länge, en sköterska kom in för att ge en dos smärtstillande så att förutsättningarna för ett restaurangbesök skulle bli bättre. Det var en spännande grej för gullrumpan

image

 

Hmm vad gör hon med min syster?!

Till Sallys stora lycka så frågade sjuksköterskan om hon ville ha sprutorna när hon var klar. Hon nickade glatt, sen väntade hon ivrigt tills de var rengjorda innan hon stolt fick dom i sin hand. Stackars nallar och dockor där hemma, haha. Vi fick in en rullstol och väntade in medicinens effekt innan vi prövande gick ut i korridoren. Nästan genast så började Sofia hosta, ett tecken på att hon höll ett illamående i schack. Jag frågade om det gick bra men hon ryckte bara på axlarna och svarade att hon inte visste men när jag såg tendenser till ulkningar så vände vi tvärt och återvände till rummet. Det blev en för stor påfrestning 🙁 Vi bestämde oss för att köpa upp mat till rummet istället och det blev en trevlig lunch där vi satt utspridda på stolar och i sängar, så mysigt som det bara kan bli när man får umgås med varandra. När det blev för mycket överskottsenergi i den treåriga kroppen så hade vi puss- och kramkalas innan far och dotter lämnade oss för att återvända hemåt. Tomt och tyst men sistnämnda var precis vad Sofia behövde just då! Vi hade en lugn eftermiddag och lagom till middagstid så tog vi en långsam (och för vissa svajig och darrbent) promenad till lunchrummet där vi fick i oss lite mat. Sen hämtade vi en ny rullstol och åkte ner till restaurangen för att köpa kall dryck.  En lagom liten utflykt med ny luft och lite miljöombyte. Jag tog en kvällsdusch och tanken var att även Sofia skulle duscha så hon bad om att få bli av med nålen i armvecket. Sköterskan jublade över att hon kände sig så bra att hon trodde hon skulle klara sig på enbart piller vid smärtlindring så de plockade mer än gärna bort den. Dock så tänkte hon om och ville spara duschen till på morgonen, kan vara skönt att duscha bort sista natten i sjuksängen 🙂 Vi nattade rekordtidigt för att vara två kvällsmänniskor, innan kl 22 låg vi nerbäddade med stängda ögon.

I vanlig ordning ställde jag väckarn på 6.45 för att gå till frukosten. Och för varje morgon så har jag snoozat allt fler gånger, jag som normalt aldrig snoozar utan kliver upp direkt vid första signalen. Men jag är trött och urlakad! Det tär på krafterna att se sitt barn lida, det är tröttsamt att göra ingenting, det är långa dar i en tråkig sjukhusmiljö och det är dålig sömn i en stenhård säng. Vi känner verkligen hur skönt det ska bli att få komma hem, träffa familjen, äta vid köksbordet och få sova i egna sängar. Frukosten är ju inte heller nån direkt gastronomisk orgasm men vi har fått i oss nåt iaf. Alla dar utom en har jag tagit med frukosten på en bricka in i rummet eftersom dotra inte orkat upp. Endast sista två dagarna har brickan återvänt till köket tom på mat. Vilken lycka man känner när hon får i sig en dutt yoghurt, en macka och ett glas fruktdryck! 🙂

Efter fias dusch så kom ronden. Det blir hemgång 🙂 *glad* Däremot känner jag att barnmottagningen i Piteå får lite jobb sen! Ryggmärgsvätskan såg bra ut och de tvivlar på att hon drabbats av GBS men att behandlingen ändå var viktig i det skedet som var. De kan inte sia kring vad hon haft el om det kommer tillbaka. Som förälder vill jag ha svar på mina frågor men av den här läkaren gick det inte så bra. För Sofias skull är det oxå viktigt att få en aning om vad hon drabbats av, om hon kan göra något förutom sjukgymnastik och slippa gå och gruva sig för att det kan komma tillbaka. Jag kan inte acceptera tänket som läkaren har, att ibland reagerar kroppen på ett visst sätt, sen blir man bra och så sätter man bara punkt för det hela! Inte när det blir såna drastiska följder! Nog kan jag ha förståelse för att vissa saker är svåra att förklara men det kändes som att hon inte ens försökte, hon ville vidare på sin rondering. Mitt hopp står till att nån läkare med mer gott om tid kan ge bättre svar, om inte annat på ett bättre sätt. Jag skulle få ett läkarintyg men det lät som att det var tveksamt om det skulle hjälpa, hon rynkade på pannan och sa att de hade samma ”problem” med två till 16-åriga tjejer här. Jag upplyste om att detta är tredje gången hon är inlagd på SUS detta år och att det aldrig varit nåt problem att få ersättning från försäkringskassan då jag kunnat bifoga ett läkarintyg. Och det är inte hennes jobb att ens fundera kring detta, har hon ett barn inlagd på sin avdelning där det krävs vårdnadshavares närvaro så ska hon skriva ut ett intyg som FK tar ställning till. Sen frågade jag om hon visste hur det blev med förnyandet av ett recept som Sofia behövde och hon svarade direkt att det fick ansvarig läkare ordna- trots att gårdagens rondläkare sa att hon skulle ordna det. Behöver jag säga att dagens läkare var densamma som utan godtycklig förklaring gasade på dropphastigheten?! SUCK! Hon är säkert bra på mycket men i mitt tycke fanns det läkare som jag hade föredragit före henne!! Nåja, ungen är duschad, väskorna är packade och när intyget är skrivet och Fia har intagit sin lunch så tar vi rullstolen ner till entrén för vidare färd hemåt med bil. Hem till en bostad i kaos så nu väntar röjning med hjälp av hemkommande skolbarn (yey, bad mom is coming home!) och julpyntning.

Hejdå Sunderby Sjukhus, hoppas det dröjer länge innan vi ses igen!

Skriv gärna en kommentar