Favorit i repris…

…eller?! Nä inte direkt! Men faktum är att vi är inlagda i Sunderbyn igen pga stora dottern Sofias magsmärta.
Många har varit så gulliga, visat oss omtanke och undrat hur det går så jag gör en sammanfattning av läget. Alla detaljer är kanske inte så intressanta för er läsare men kom ihåg att detta är min cyber-dagbok som hjälper mig när minnet sviker och när tidens gång gör sitt 😉

Söndag 27
Strax innan vi skulle äta middag vid 17 så kom Sofia och sa att hon hade rätt ont i magen och smärtan var likadan som den hon hade i oktober i fjol när vi blev inlagda i Sunderbyn. Hon åt litegrann men drog sig ganska snabbt in i sitt rum. Vid 20-tiden skickade hon ett sms där hon skrev att hon var sämre och mådde illa så vi fixade en hink till hennes rum för säkerhets skull. Eftersom BästMatte var bortrest så ringde jag mamma och kollade om hon hade möjlighet att komma och vara med den sovande snorpan OM vi var tvungna att åka in. En timme senare blev det skarpt läge och mamma och Lasse var snälla och kom på studs. In på akuten i stan, vänta, vänta, vänta. Fast det ordet ska jag bespara er hädanefter för vänta har vi verkligen fått göra i många timmar och på många läkare! Halten av vita blodkroppar var skyhög men allt annat såg bra ut så teorin var att de vita var en reaktion på den kraftiga smärtan.
Efter midnatt och med två doser Ketogan + medel mot illamående så var hon fortfarande inte smärtfri och därför fick hon ligga kvar på en omvårdnadsplats på akuten, kopplad till näringsdropp (fasta för säkerhets skull) medan jag återvände hem ca 01.00 för några timmars sömn. Ringde även mitt bästa jobb och anmälde att jag inte skulle vara på plats några timmar senare.

Måndag 28
Kl 7 lämnade jag gullrumpan på dagis som tänkt var och åkte upp till akuten. Efter fler overksamma doser intravenöst och anti-illamåendemedel men med ökad smärta så skickades vi till Sunderbyn där alla resurser finns. Därmed fick gullrumpan en väldigt kort dag på dagis, jag åkte hem och packade, hämtade henne ca 9.30 och sen humpade vi in henne hos mormor- tack och lov för att vi har våra underbara mor- och farföräldrar!!
Vi kom till akuten ca 11 och hon fick en säng i ett övervakningsrum tillsammans med andra patienter. Nytt dropp, mer smärtstillande och en desperat jakt på ett kissprov som verkade omöjligt då hon fått i sig för lite vätska och tyvärr varit tvungen att besöka tronen innan bilfärd till Sunderbyn.
Tystnadsplikt, sekretess och integritet i all ära men dessa vackra ord faller i mina ögon när äldre, illa hörande människor får frågor om blödande avföring, status på bajset och om de har hemorrojder! Sånt och en massa annat i privat väg borde kunna tas i enskilda rum 🙁

Nåja, vid 14.30 fick vi köra rullstol till gyn för en grundlig undersökning. Viktigt, speciellt för flickor med magont! Eftersom vi kom som oplanerade ”akutpatienter” så gick vi i sista hand och först 16.00 fick hon komma in till läkaren. Allt såg mycket bra ut och vi fick återvända till akuten men nu fick vi en egen svit 😉
Alla blodprover har visat att kroppen mår bra men de fysiska symptomen tydde på blindtarmen så det beslutades om inläggning.

Efter 18 nån gång fick vi åka upp till barnavd 44, plats 17:2 där vi skulle få bo bakom ett skynke med en annan mamma och en 2,5-åring på andra sidan. Ett nytt dropp och morfin intravenöst. När hon fick Ketoganet i Piteå så blev hon snurrig och babblade på som ett fyllo men reaktionen på morfinet blev tvärtom. Hon blev alldeles stirrig och blinkade knappt med ögonlocken så jag kunde knappt slappna av utan var tvungen att kika så hon var vid medvetande. Läskigt. Tyvärr fick vi ett dropp med strulig apparatur så vi fick ringa på klockan när den tjorvade, pep el la av. Visst såg jag en stigande irritation hos (EN) del av personalen men vad fan skulle jag göra?! Inte börjar tekniskt döda jag pilla på medicinsk utrustning och inte låter jag min dotter ligga med så mycket smärta i magen att hon inte kan ligga still utan smågungar i sängen. No way! Då får man ge mig onda ögat (även om jag ju är grymt konflikträdd normalt sett)

Sofia är lågtempad i sig själv och som lägst mättes 36,3. Enligt sköterskan räknas det som feber från 37,5 och inatt när Fia höll på att brinna upp (enligt henne själv) så hade hon 37,4 och var blossande röd. För mig är det ju som att ha drygt 38 om man är normaltempad men näe, ingen feber enligt dom! Suck

Tisdag 29
Nattsköterskan var en extremt fin person som verkligen försökte göra allt för våran tjej och hon led med Sofia som verkligen inte är nån kröjmare, hon har alltid haft en hög smärttröskel. Därför kontaktade hon primärjouren på kirurgen som kom ner och kollade läget. Han i sin tur skulle kontakta bakjouren och via han skulle vi få vidare besked.
Grämelse och förbannelse! Jag missade när läkare nr två kom! Jag gick till dagrummet 6.30 när frukosten serveras och tog mig en kopp kaffe och en macka. Sjukhuset bjuder oss föräldrar på kvällsfika och frukost, övrigt får vi fixa själva. Igår vid 19 tryckte jag i mig en baguette från cafét och sen dess har jag inte ätit. Hur det än blir så ”sympatifastar” man med sitt barn som är vrålhungrig och sugen på allt men bara får drömma om mat och dryck! Inte ens en godisbit har jag gömt i väskan och min Loka smuttade jag i mig inatt då Sofia lyckats dura av efter morfindosen. Behöver jag säga att jag var rejält hungrig- och kaffesugen– imorse?! Nä trodde väl inte det. När jag kom tillbaka till rummet så hade kirurgen varit in och pratat med henne och jag hittade en ledsen, lätt förvirrad tjej som berättade att operation var utesluten och att vi bara skulle avvakta. Jäkla skitord i detta sammanhang!!

Jag var rejält irriterad att ingen hämtat mig 30 meter bort innan besked skulle lämnas! Visst hon är 16 år men jag är inte här enbart som sällskapsdam. Jag är här som trygghet, två extra öron och tolkare av sjukvårdspersonalens ord. När stackars sjuksköterskan kom in så rök det nästan ur peruken på mig men jag pratade ändå lugnt och sansat. Ifrågasatte om vi verkligen skulle ta detta utan att något mer händer. Nädå, ronden skulle komma och då skulle vi få mer besked. Gaahhh!

Ronden kom och han undersökte Fia, frågade (som alla andra) om hennes avföring, mens, smärtgrad på en skala. Kort, koncist och lite… inte översittaraktig kanske utan mer stressad men jag fick inte den mest positiva uppfattningen av samtalet. Det lät som att inget kunde göras och trots att jag frågade efter UL på blindtarmen (slöseri med tid, visar inget med så mjuk buk), operation då hon lika är ”redo” (inga prover visar på sjukt organ så det var inte aktuellt) och lämpligt smärtstillande så kändes det som att jag inte fick gehör för nåt av det jag sa. Inflammationshämmande, typ Ipren ville han ge och jag förklarade tidigare Ipren-förbud pga magen. Nä, han var ståbba-einviis, man kan INTE få magsår då man äter omeprazol. Häpp, då har alltså alla läkare vi hittills varit i kontakt med i Piteå haft fel. Lyfte frågan om endometrios med gynläkaren, kirurgen, sjuksköterskan men nej, detta tror dom inte på.
Hans teori var att detta har med menscykeln att göra (det köper inte jag)och att det enda som hjälper är medicin mot inflammation. Vad att göra?! Nu har hon fått diklofenak och omeprazol och är kopplad till nytt dropp. Fastande i snart två dygn.
När jag sa att jag inte åker hem med min dotter då hon har så ont så kom ett halvotrevlig
-det ska du inte heller! Ni blir kvar till imorgon så observerar vi!

Alltså, jag menar inte att gnälla på personalen. Jag är väl bara trött, orolig och lätt söndervärkt själv i min fibrokropp och de allra, allra flesta är ju jättegulliga och gör det som står i deras makt. Man kan lätt bli inbilsk och övertolka när man känner sig i slaget läge!

Uppdaterar mer sen, nu måste jag smita ner till cafeterian innan jag stupar! Nu har ni iaf fått en rapport från ena sängen på plats 17:2.
Och bara så ni vet, det är typ 10 älgar, 11 rävar, 60 svampar, 26 träd och 10 ugglor som jag stirrar på under tiden jag gör typ…ingenting, hehe

20140429-120337.jpg

6 tankar kring ”Favorit i repris…

  1. ettnyttliv

    Åh, jag hoppas det ordnar sig och ffa att ni får veta vad det är som spökar.
    Det är helt rätt att ifrågasätta det vården gör och inte gör. Det ska man och
    speciellt då det gäller barn och ens eget barn ♥ Kramar till er och hoppas det ordnar sig.

    Svara

Skriv gärna en kommentar