Kategoriarkiv: Sorg

Idag är fel dag…

…för motgångar- även av små slag.
Dagen började dock bra, världens bästa man hade satt timer på perken igår kväll så när jag klev upp så hade jag färdigt kaffe! Det känns extra bra när jag har så ont att jag inte klarar av att få upp perken för att ladda den med nytt kaffe! Tack älskling ❤

20131030-092628.jpg
En glädjande syn!

Snorpan skulle på dagis idag, en fem-timmarsdag för lite stimulans och för att jag skulle sova inför nattjobb. Som det känns nu så blir det inget jobb för mig, jag var hemma igår oxå för att kroppen sa ifrån och läget är inte bättre idag!

Efter första koppen kaffe började dagen rulla i nedförsbacke. När jag skulle ta fram juicen ur kylen så upptäckte jag att det liggande paketet hade läckt så det var juice på en hel hylla. Torka, torka, sucka och torka. Sen orkade jag inte hålla i den tunga förpackningen så när jag skulle lyfta ut juicen på bordet så åkte den i golvet med en smäll. Mera torka…
Efter frukost så skulle jag klä på gullrumpan ytterkläder och hon var så taggad att få leka med sina dagiskompisar. Men vars var hennes rygga?! I den brukar fleecekläderna ligga och det kändes som att dom behövs en dag som denna med enbart några plusgrader. Spårlöst borta, antagligen i den andra bilen som Matte hade på jobbet. Well… Vi gjorde en ponnysvans på lillhuvudet, tog på jacka, skor och mössa och gick ut till bilen. När jag skulle spänna fast min skatt så gick det inte, det var nåt fel på bältet i stolen. Trixade och försökte lösa problemet men är man tekniskt död och dessutom kraftlös i händerna så går det inge vidare. SKIT! Lyfte ut henne ur bilen och kände gråten trycka på i tårkanalerna.
”Mamma, vill på dadis å leka me mina barn!” sa gullrumpan och då bröt jag ihop, mest av dåligt samvete!

20131030-094354.jpg

Gråtandes båda två gick vi in igen, klädde av oss och ringde dagis och meddelade att vi skulle vara hemma idag. En medlidsam fröken sa ”men stackare!” och frågade om jag orkade ha henne hemma och då höll tårarna på att komma igen men jag bet ihop. Att man ska vara så känslig att tårarna vill spruta i ”Lille- skutt- fontän” så fort nån är irriterad, arg, sårad, förstående, medlidsam, glad…. Ja i alla sorters sinnesstämning och humör! Tänk så bra om jag kunde plugga igen dom där eländes tårkanalerna vid behov! (Jag sa till barnen för ett tag sen; ”bli inte förskräckta om tårarna rinner på mig idag, det är bara en sån dag. Dom bara log och sa ”det är lugnt, vi vet” Det känns så hemskt att barnen fått vänja sig vid detta men… är man en känslogurka så är man!)

När dom större höstlovslediga barnen vaknat till liv och fått i sig frukost så var dom så oerhört gulliga och hjälpsamma. Hux flux hade snorpan fått hjälp med att städa sitt rum, kökssoporna blev utburna i tunnorna, tvätten ihopvikt och en ny upphängd och sen tog dom fram vagnen och gick upp med lillasyster efter påringning till dagis. Mitt i allt elände så har jag det så otroligt förspänt! Snälla, omtänksamma, förstående, hjälpsamma barn och man- det är inte alla som är berikade med så underbara människor omkring sig och jag känner en stor tacksamhet och ödmjukhet!! ❤

Igår hade vi turen att bli bjudna på mat, mamma och Lasse tog med sig min yngsta systerson och kom förbi med två stora familjepizzor, tusen tack för det! ❤ När man har en sjukdag från jobbet och är i dåligt skick så är man extra tacksam för en sån fin gest! Idag är familjen bjuden till mina svärföräldrar på middag och jag måste nog tyvärr stå över den men jag tror nog att dom är så snälla att jag får hem en matlåda när övriga familjen kommer hem. Även idag slipper vi laga middag, tusen tack för det ❤ Ja, vi har det bra och vi uppskattar det mer än ord kan beskriva!! 🙂

Äsch vilket dekigt och sunkigt inlägg detta blev men man kan inte alltid vara på topp. I vissa sammanhang är vi dock det. Enligt lokala blaskan så tjänar vi multum med kosing.

20131030-110338.jpg
497000?!

Den summan har jag aldrig varit uppe i, kan ju visserligen bero på att jag har sjuk- och föräldrapenning med jämna mellanrum men uppenbarligen har vi många som jobbar mycket extra eftersom snittet hamnar så högt. Dessutom fick jag veta att högsta hönsen inte är inräknade men det tror jag att dom är, och att dom bidrar till att dra upp snittet på årslönen. I många år har vi fått höra skrockande skratt från våra kollegor när dom konstaterar att vi tjänar så bra, vi som lätt har ut över 40 laxar/månad. Jo vi har fina löner tillsammans men hu om dom såg vårat utgiftskonto, då skulle skratten fastna i halsarna. Med vårat huslån, sex barn och två bilar så hinner lönerna i bästa fall mellanlanda på våra konton innan kosingen fladdrar vidare ut i samhället 😉 Men vi klagar inte och vi klarar oss mer än väl även om vi kunde ha varit rikare- på pengar! Vi är mångt mycket rikare på andra sätt 🙂

Det var läget för dagen. Nu ska jag invänta effekten av mina droger och vila under gosiga filten med snusdosa, kaffekopp och en spännande bok.

20131030-112459.jpg

Ha en fin onsdag!
KRAM ❤

Minnet…

…är som på en guldfisk! Jag har letat min klocka i flera dagar nu, rusat runt som en luftläckande ballong och kliat min hårbotten i vild förtvivlan i hopp om att gnugga fram minnet av var jag lagt den! Fatta lyckan när jag hittade den efter flera dagars letande- i en ficka på min hoodtröja! 🙂

20130916-094237.jpg
Ordningen är återställd!

Stor dag
Idag är det spännande. Gullrumpan ska vara med på sitt livs första dagisfotografering! Jag hoppas att våra superduktiga och fina pedagoger fröknar kan lirka fram lite samarbetsvilja för viljan att vara med på kort var lika med noll både igår och idag! Å andra sidan så har mina tre äldre biobarn sett både skeptiska och allvarliga ut på sina premiärbilder men så var dom oxå ett år yngre än den här donnan.

Det som är roligt med en återblick på gamla dagisbilder är just att se hur mina småttingar såg ut både i frisyr och kläder. Frisyrerna lämnar mkt att önska då jag själv hackade runt med sax i deras fjun (jag som inte ens fixar att få min egen lugg rak!) men ang klädsel har jag haft en bestämd åsikt. Visst, egentligen vill jag klä upp dom i finaste stassen men då återspeglar det inte deras ”vardagsstil”, jag vill se ett dagisbarn- inte ett fotoobjekt. Helt, rent men det ska symbolisera mitt barn.

Vad kunde då passa bättre idag än denna dress med favoriten på?!

20130916-095120.jpg

20130916-095137.jpg

BästMatte har beställt två dressar med favvoKitty från China, en rosa och en vit- superfina och sköna.

20130916-095236.jpg
Framsida

20130916-095256.jpg
Baksida

20130916-095315.jpg
Den vita är ouppackad men likadan som den rosa

Risken är väl stor att hon sticker ut bland tuffa västar, skjortor, klänningar, kjolar och rosetter men so be it!
Vic, kräks inte när du ser kläderna! Du vet att allt klär en skönhet 😉

In pain
Jag älskar hösten. Det blir mörkt på kvällarna, lamporna tänds och sprider ett mysigt sken tillsammans med en drös stearinljus. Trädens färger skiftar i vackra kulörer. Myströjorna kommer väl till pass och elden börjar återigen spraka i kaminen.
Men! Det är bara mitt sinne som gillar hösten. Kroppen hatar höst och vinter! Jag blir så negativt påverkad av dessa årstider så ni fattar inte! Just nu är jag i detta läge;

20130916-100001.jpg
Nerbäddad under filt

Jag håller jävlat på att värka sönder trots intag av Tramadol! 🙁 När inte ens regelbundet intag av starka mediciner tar kål på värken så känner jag mig maktlös och jag preppar mig mentalt med positiva tankar för att fixa veckans fyra skift på jobbet men just nu är det svårt att hitta gnistan och orken. Jag har gett mig den att jag ska fixa detta men risken för bakslag är stor. Det blir så när jag spelar med hög insats dvs i det här fallet åker till jobbet, låtsas som ingenting utan ger allt jag har- för att sen ramla ihop i en blöt, kraftlös människohög när jag kommer hem. Hur kul är det?! Detta håller inte i längden men jag vill så gärna jobba! Jag trivs och känner att jag har så mkt att lära mig så jag kan inte vara ifrån jobbet mer än på ledig tid 🙁
En frisk människa kanske klarar av sin vardag även med en rejäl förkylning i kroppen men det gör inte jag! Min fibro slår till när jag blir sjuk på annat sätt så en ”fjesig” förkylning sänker mig i däck utan att passera gå. Detta är inget som folk i allmänhet tänker på och ibland vill jag skrika det rakt ut. Jag är inte fjollig och känner efter för mkt, jag får sån värk att jag inte kommer ur sängen!
Fan vad less jag är på skitkroppen!!

20130916-104928.jpg
Bild lånad från facebook

Nå, jag tar en dag i taget och sen får jag acceptera att går det inte så går det inte! Två eftermiddagar och två nätter kvar innan ledighet och resa till Hemavan och ni ska tro att jag kommer att kämpa! Sen finns det alltid dom som har det värre, jag har iaf en fantastisk familj som ser, märker och underlättar. En familj som accepterar mig som jag är och som får mig att känna mitt värde som kvinna, mamma, bonusmamma, dotter, svärdotter, syster osv. DET är värt enormt mycket! Jag är även berikad med ett antal vänner och kollegor som oxå ger mig samma känsla och värde, intet att förglömma!!
Jag får många fina kommentarer från mina läsare och det ger mig energi. Jag ordbajsade och öste ur mig ang min situation i ett tidigare inlägg och då fick jag god peppning i kommentarsfältet! Ett exempel är den här fina kommentaren som la sig som bomull i min mage;

20130916-115038.jpg
Tack Jenny!

Stor familj
Idag återställs ordningen hyfsat i familjen. Alla Sverige- boende barn kommer hem ikväll 😉 Det blir körigt för BästMatte nu när jag jobbar em för det är tufft att ha ensamt ansvar över träningar (innebandy x 2, fotboll, karate), matlagning, nattning, läxläsning osv Dessutom går det inte alltför bra i uppstarten av hans avdelning på jobbet så han är ut och jobbar extra på sina lediga dagar. Mitt skift har rullat igång båda linjerna i helgen och det har varit lärorikt att vara med! Många objekt som skulle hittas igen och låsas upp, många saker som skulle luckas igen. Det tog på på ondkroppen men jag har kämpat och försökt få ut så mkt som möjligt under dessa nätter. Från och med nu så är vi FL på våra förmiddagshelger men just uppstartshelgen ville vi jobba båda två och detta var möjligt tack vare att snorpan fick sova hos momme å Lasse fre-sön. Vi blev även bjudna på middag när vi hämtade lillskatten och det var skönt! Tusen tack för hjälpen! ❤ Om en vecka ska hon dit igen och sova fyra nätter så vi får åka på tu man hand till Hemavan. Vi har det oförskämt bra med hjälp och uppbackning från våra föräldrar!! ❤

Nähäpp, en taktikvila innan möte kl 13. Ha en fin måndag allihopa!
KRAM

A men fy fan…

…vad jag har gråtit! Med ögonen, med näsan (?!) och med hjärtat! Via en väns blogg irrade jag in mig på en för mig helt okänd kvinnas blogg och där fastnade jag. En fantastisk skribent, en tvåbarnsmamma som sedan ca 10 månader tillbaka har sitt ena barn vid sin sida fysiskt och det andra barnet i sitt sinne. Endast 3,5 år gammal så slutade han andas. I ett, av barn normalt och naturligt, ögonblicksverk så drog han sig fri från sin mammas hand och klev in på ett järnvägsspår- precis då ett tåg kom framrusandes bakom bullerplanket. Han dog framför ögonen på sin mamma och lillasyster (som tack och lov var för liten för att riktigt förstå katastrofen)

Även om jag inte vill läsa vidare så kan jag inte sluta! Mammans ord griper tag i mig och jag bölar som en gris även om jag tack och lov inte kan påstå att jag vet eller förstår vad dom går igenom. Allt som oftast när något har med barn att göra så förknippar jag det med mina egna barn, det barn som ligger närmast i ålder med det barn det handlar om. Det kan vara i verkliga livet, i en bok eller något på tv.

Läs bloggen Med barnen i handen om ni orkar. Jag beundrar den lilla familjen som orkar fortsätta andas, jag beundrar mamman som orkar sätta sina tankar och känslor på pränt. Många inlägg är tunga att läsa, bland annat det här, det här och det här.

När kudden var indränkt av tårar och både ögon och näsa rann oavbrutet av min tysta gråt så satte sig snorpan upp i sin säng och sa med sömnskrovlig röst;
”Mammaaaa”
Det ljuvligaste ord jag kunde höra för stunden ❤
Jag stängde ner bloggen, bredde om täcket på lillkroppen som lagt sig ner igen och höll min hand mot hennes kind genom spjälorna, en hand som genast fick sällskap av hennes små nypande strykande händer.
Nu ska vi sova i trygg närvaro av varandra!! ❤

Är det nån…

…som torkar ut och är i behov av tårar?! I så fall finns det i överflöd här, jag har just vinkat av min förstfödda son som åker till andra sidan jorden. Fy faan säger jag bara! Han är så väl förunnad att åka och jag tror att det är nyttigt, lärorikt och roligt men mammahjärtat lider! Jag försökte göra mig hård för att bespara han mina tårar men jag är för blödig! Jäkla lilleskutt-syndrom med tårar som skvätter omkring mig, röd snornäsa och skweel-ljud som tränger upp ur strupen.
Nåja, han vet varför jag bölar och jag tror han förstår min separationsångest! 😉

Som nybliven 19-åring, efter nio månaders väntan och 12 timmars hårt arbete berikades mitt liv med en guldklimp. En välskapt pojke med enstaka röda fjun på huvudet, stora tillgivna ögon och näpen mun. Med unga, oerfarna och senare frånskilda föräldrar och som första barnet så har livet inte alltid varit så enkelt men med sitt fina sätt med egenskaper som att vara bl.a social, omtänksam, ”lagom tuff”, snäll och anpassningsbar så har den lilla pojken klarat sig bra! Under åren har han vuxit, utvecklats, genomlidit ris och ros, fått en stor bekantskapskrets- och nu, 19 år senare lämnar han boet för att jobba i USA.
Min lilla guldklimp har förvandlats till en stor guldklimp! ❤

Bryt ihop, bit ihop och kom igen är vad som gäller nu!
Så jag fortsätter med andra ord att slösa med mitt saltvatten! Tårarna och snoret hinner knappt torka på tröjärmen innan det väller fram en ny våg och jag måste torka mig ännu mer. Och ja, i en sån här situation får man faktiskt torka vad man vill på tröjärmen!
(Att det är fem barn till som oxå ska lämna boet så småningom har jag förträngt!)

Han lever och han kommer tillbaka men det är en sorg ändå, han fattas mig!

Ha en bra kväll alla för jag ska göra ett ärligt försök jag oxå!
KRAM

I mitt liv….

…är det mycket som händer och sker, både roliga och mindre roliga saker..

Begravning..

I tisdags kom den, dagen jag fasat för och som jag vet är ofrånkomlig. Min fina farfar skulle begravas! Jag avskyr begravningar, dels för att det är så oåterkalleligt- den som ligger i kistan kommer aldrig tillbaka, och jag får en klump i magen när jag stirrar på kistan och får en bild fastetsad på hornhinnan av personen som ligger ensam och kall under locket. Sen mår jag fysiskt dåligt av att behärska mig- för det gör jag alltid på begravningar- fast jag egentligen skulle vilja släppa ut allt… Ogenerat likt en gråterska skulle jag vilja släppa ut min sorg med hela dess kraft, storgrina hulkandes, låta snoret fräsa ljudligt i näsduken och skita i vad andra tycker, tänker och hur duktigt behärskade dom är. I stället sitter jag nedhukad på min plats och biter mig i kinden, torkar nästippen diskret 200 gånger för att fånga upp snor som ändå bara fylls på, tittar upp i taket för att försöka förhindra att tårarna strömmar obehindrat nerför kinderna och in i tröjans halslinning. Löjligt, jag vet!
Sen är det tufft att se sina nära och kära bryta ut i gråt, inte är det varje dag man ser exempelvis sin pappa, eller mamma för den delen, i tårar. Finaste farmor satt snett framför mig och jag fylldes av en enorm ömhet när jag studerade hennes gammelrynkiga, smala hals och jag kände samma kärlek och bräcklighet som när jag studerar/ stryker Sallys smala, mjuka bebishals. Där satt hon i sin rullstol, sorgeklädd och fin med lockar i sitt silvriga hår. Axlarna var nedsjunkna och hennes rynkiga händer kramade tygnäsduken hårt. Hon försökte sjunga med i psalmerna men gråten tog över och då sprack även min sånginsats och mitt hjärta blödde för finfina farmor! Pappa och faster hjälpte farmor att gå fram till kistan och när alla tre lade sina händer bredvid varandra på kistan, ja det finns inte ord för den sorg som exploderade i mig! Fint men så oändligt sorgligt!

Efter ett 66- årigt liv tillsammans var hon tvungen att ta ett sista farväl av sin man, i samma kyrka där hon och fina farfar lovade varandra evig trohet inför Gud och församlingen 1948.
Ceremonin var fin och sammalika gällde efteråt på mottagning och middag hemma hos farmor. Det enda som störde många var ett husbygge som pågick utanför domkyrkan. Det durrade, vibrerade och lät illa under nästan hela begravningen men på nåt sätt kändes det ändå inte helt opassande vid just den här människans avsked för fina farfar var ju en arbetare. En som alltid körde någon maskin och som alltid hade nåt arbetsprojekt på gång. Jag tror inte att han själv misstyckte, var han än var för tillfället och övervakade oss ❤

Tvära kast..

Dagen efter det vackra men känslosamma avskedet var det dags för nästa vackra och känslosamma avsked men av ett betydligt mer lättsamt slag! 🙂 (känslosamt för mig som lipar för allt som är vackert, mäktigt, stämningsfullt… Ja, du fattar *ler*) Fyra av våra barn skulle ta avsked från skola, läxor och tidiga mån-fremorgnar för ett tag framöver. Vårat liv är ju ett enda stort 10 000-bitarspussel och oftast får vi ihop det även om man ibland får banka ner nån bit med knuten hand. Som sagt, fyra barn på fyra skolor…. (egentligen är det ju fem barn på fem skolor men tack och lov så firade vi av studentsonen förra fredagen!) Som vanligt blev det att vi delade på oss och tog två avslutningar var. Vädret var underbart somrigt, barnen var uppklädda och uppspelta och vi hann se och höra alla fyra innan det var dags för det årliga examensfikat hemma på altanen. Även den årliga syskon- examensbilden togs även om det var under vild protest från lillsnorpan 😉
Det ÄR inte lätt av vara dryga året och måsta fotas då man inte känner för det själv!

Det finns bättre och finare bilder men den här är så skön *S*
Puh…. nästa år är det fyra barn på två skolor och jag inbillar mig att livet ska underlättas- åtminstone examen 😉

Scrappat…

Äntligen får jag visa att jag fortfarande är kreativ i min lilla hörna 😉 Vår vän Åsa har fyllt 40 år och sent omsider så har vi uppvaktat henne 🙂 Samma dag som vi var bjudna på hennes fest på Folkan så åkte vi in med Sally på akuten och efter den sömnlösa natten och sjuka donnan så var festen utesluten för vår del. På självaste födelsedagen var vi på begravning och då är man inte heller i form för att uppvakta någon så vi kom oss inte iväg för att krama om henne förrän i fredags. Nåja, bättre sent än aldrig! Vi var ju bara tre dagar sena, inte tre månader 😉

Examensfest..

Igår hade vi en trevlig sammankomst på vår altan! Vi var åtta vuxna och tolv barn som åt grillad middag, spelade kubb, sparkade boll, hade vattenkrig, såg film, surfade vid dator, surrade…. Alla gjorde såklart inte allt men kvällen innehöll dessa ”aktiviteter”. Regnet skvittrade lite då och då och myggen ökade i antal ju senare kvällen blev men vad gör väl det?! Vi hade tak över våra huvuden, filtar om benen, anti-mygg-apparaten låg på bordet och ångade, anti-mygg-ljusens lågor fladdrade, vi tände fler stearinljus, tog fram tilltugg och surrade ännu mer 🙂 Riktigt mys!
Vår ”traditionella” examensfest blev lite annorlunda i år, både platsmässigt, tidsmässigt och deltagarmässigt men så är det med traditioner- dom ändras utifrån förutsättningarna och risken finns att vi hädanefter får leva med det…. Det går inte att få samma datum att passa alla människor och då får man göra det bästa möjliga av situationen.

Rosendoft och bananskal…

Näe, mitt liv är inte ett liv som är friktionsfritt, godhjärtat och rälsåkande! När jag läser igenom mina texter kan jag ibland få känslan att jag upplevs som en präktig typ som skönmålar min vardag. Tro inte att det är så, om du upplever det så!

Jag är rätt bitter mellan varven. Många gånger orsakas det av sånt som jag ogillar såsom oärlighet, undanhållande av sanningar och underskattning. Jag är blond men jag är inte blind, döv och utan magkänsla. Varför är det så svårt att vara rak och säga vad man vill, tycker och känner?! Man kan dessutom göra det på ett bra sätt… Visst kan sanningen såra men det sårar mer när magkänslan tolkar in saker och man dessutom får samma tolkning från andra i omgivningen.

Jag är rätt bekväm av mig. Dessutom är jag lyckligt lottad som lever med BästMatte, jordens snällaste man som tycker om att laga mat, pyssla i hemmet och delta i barnens fritidsaktiviteter. Detta gör att jag nog upplevs som bortskämd och uppassad men det bjuder jag på. 🙂 Han är värd all cred från omgivningen och för mig är det huvudsaken att han mår bra och uppskattar det jag är och gör för han! I förhållandet finns en god balans men den syns inte alltid utåt. För vem ser ex att avloppsrör och golvbrunnar är rengjorda? Vem ser att soffan är rensad under dynorna på ludd, smulor och småpengar? Vem ser att sopskåpet under diskbänken saneras mellan varven? Vem ser att det är rensat bland urvuxna kläder, att barnens garderobsinnehåll uppdateras, att det fixas presenter till våra jubilarer? Så.. jag sitter inte bara på rumpan 😉

Jag är rätt glömsk av mig. Teflonminne är ett begrepp som passar in på mig, tyvärr! Ibland glömmer jag att saker och ting är inbokade och då får jag stå med kepsen i handen och huvudet nerböjt. Jag försöker lära våra barn att egen tid inte är mer värdefull än andras och att man ska vara noga med att komma i tid och framförallt- höra av sig och be om ursäkt om man mot förmodan inte kan komma till överenskommet klockslag eller komma överhuvudtaget.

Jag är rätt plump i truten. Jag talar innan jag tänker ibland och det är obra! Inte så att jag handskas ovarsamt med saker sagda i förtroende utan mer att jag med några få ord kan oroa en hypokondriker eller förarga folk genom att prata om -för dom- känsliga ämnen. Jag pratar och det kommer grodor ibland men det är ju aldrig illa menat! Vill jag få fram ett budskap så är jag en sån som säger det! Jag har ett rörigt, ruschigt, innehållsrikt liv och ibland räcker inte orken till för att sålla vad jag får och inte får prata om i vissa personers sällskap. Jag är ledsen men man får ta mig som jag är, med både det braiga och mindre braiga!

Jag är rätt avig ibland. Det är inte alltid lätt att vara nummer två- och är man separerad, lever ihop med en annan separerad och det finns ”dina-barn” med i bilden så är det ofrånkomligt. Det finns redan en fullgod mamma/pappa på annat håll som tillsammans med ens egna partner har huvudansvar och bestämmanderätt över ”dina-barnen”. Visst kan man knåda hårt och länge och slita hund så att man känns som en enda familj även om man är flera familjer i en, men vid vissa situationer blir man påmind om att man inte kan trolla och all uppoffring känns nästan meningslös. Nu är vi ändå lyckligt lottade som inte har elände som vårdnadstvister, veckotjafs eller mer osämja än normalt men det är ändå aldrig ett ”normalt” liv när man har ett förflutet som inkluderar familjebildning. Vid planering av semester, resor, storhelger och liknande blir det ibland att knytnäva ner pusselbitarna för att få till något vettigt som passar alla mammor, pappor och barn inkl nya syskon…
Det är inte alltid a piece of cake att ha med ett ex att göra eller att själv vara ett gott ex 😉

Nu har jag bladdrat av mig för den här gången och har du orkat hela vägen och fortsätter tycka om mig som person eller vill läsa mina stundtals ”disktrasesura” blogginlägg- ja då gör du mig glad 🙂

Ha en skön söndag och ta hand om dig!
KRAM