Kategoriarkiv: Sorg

Om jag hade förmågan…

…så skulle jag omedelbart krypa ur min egen kropp! Detta blir ett gnälligt, svärordsfyllt och pessimistiskt inlägg. Tursamt nog så är bloggen MIN och här dryftar jag det JAG vill och känner för! Syftet med detta inlägg är inte att få medlidande utan det fungerar mer som en pysventil, en möjlighet att få spy ur mig lite för att lätta lite på det tryck som byggts upp i kroppen sista tiden. Läs på egen risk, neggovarningen är utfärdad!

Jag har under några veckors tid känt att värken varit mer påfrestande än vanligt men i vanlig ordning så ”kopplar jag bort” alla kroppens rop på handbromsläge och gasar på. Det har hänt flera saker i mitt liv på sistone som påverkat mig negativt och självklart reagerar fibron på det men dessa händelser varken vill eller kan jag gå in på här av hänsyn till andra människor som jag bryr mig om. När jag ”går ner mig” pga olika tuffa händelser så spunkar kroppen ur med bl.a uppblommad rosacea (kronisk hudinflammation), gråtmildhet och ont överallt. Anledningen till att jag trampar gasen i botten är att jag är rädd för att stanna upp, känna efter och braka ihop. Jag är livrädd för att braka ihop! Jag vet att jag inte är till någon större nytta om jag smäller in i väggen men jag är sån av naturen att jag riggar på mig skygglappar, kopplar på ett gott humör och försöker leva som alla andra ”normala” och friska människor. Jag vet att jag borde lyssna mer på kroppens signaler och bara göra det jag orkar. Jag vet att jag duger som jag är bland mina närmaste och att kraven på mina prestationer är störst från mig själv. Jag vet…. men det är ändå så svårt att förstå och efterleva!

Igår kände jag mig sämre, på väg ännu djupare i skovets dalgång. Det är ett jäkligt svårt läge när man egentligen inte känner sig sjuk men ändå går kroppen bara på 50% av kapaciteten. Viljan finns men förmågan saknas! I den bästa av världar så är man antingen rätt rejält sjuk eller så är man frisk men när man lever med det kroniska smärttillståndet Fibromyalgi så ser det sällan ut så. 

Jag hade önskat att jag kunde se lite mer positivt på min situation, att både jag och (delar av) omgivningen kunde fokusera på och uppskatta de saker jag faktiskt klarar av och kan bidra med, i stället för att se det som inte fungerar som det ska. Jag är begränsad i mina göromål när jag mår sämre men jag gör i alla fall så gott jag kan. Vilket slöseri av resurs hos de människor som faktiskt kan men inte vill!

Vi som lever med detta elände påverkas och reagerar väldigt olika på yttre faktorer trots likadan diagnos men följande stämmer in på majoriteten av oss; 

  

Det mesta ingår i vardagen för alla och envar på ett eller annat sätt

Igår var alltså ett gränsfall, jobba eller vara hemma. Jag trivs oerhört bra med mina kollegor och vill verkligen jobba istället för att stanna hemma. Många är de gånger då jag ”safeat” och sjukanmält mig och några timmar senare så lättar värken, med efterföljande känsla av ”så onödigt att vara hemma!” Samtidigt så känner jag mig som en belastning då jag är på jobbet men inte fixar att göra alla mina sysslor. Visst, att köra inne vid skärmarna på båda linjerna går rätt bra, då har jag möjlighet att ändra läge mellan att sitta, stå och trampa runt på stället. Jag kan svara i telefonen, skriva anteckningar och arbetsanmälningar i datorn, ta emot firmafolk, skriva avställningar osv. Traktorn med allt skumpande är direkt olämplig dåliga dar! Trucken är mer komfortabel men där kan det vara stressigt ibland och jag sitter statiskt i två timmar utan möjlighet att lägesändra kroppen. Ronderingar går halvers, de tar bara längre tid eftersom jag har problem med att gå upp och ner i trappor och mina krafter räcker inte alltid till om det exempelvis blir en plugg någonstans. Två av fem befattningar går alltså bra vilket jag själv inser inte räcker. Vid speciella tillfällen och enstaka gånger så kan vi täcka upp för varandra och byta uppgifter när någon har problem av något slag men för mig är ju detta återkommande titt som tätt.

Med tre timmar kvar av skiftet så gav jag upp och åkte hem. Många var tankarna som snurrade i huvudet och jag kände mig nedstämd och misslyckad. Efter noggrant övervägande så har jag kommit fram till att detta måste få ett slut. Jag åker inte till jobbet om jag inte känner att jag kan gå för fullt, jag vill vara en komplett operatör som kan utföra alla mina åtaganden, vill inte känna mig som en jävla parasitmänniska. Mina kollegor ska inte drabbas av mina brister. Jag får bita i det sura äpplet och ta mina karensdagar var och varannan vecka! Problemet med fibro är att det kan svänga om rätt fort. Jag kan må bra när jag åker till jobbet men några timmar senare kan helvetet braka loss och vice versa. Eftersom jag har en inneboende envishet och prestationskrav på mig själv så våldför jag mig många gånger på min kropp trots varningssignaler, kör skallen i väggen och tänjer på mina redan överskridna gränser. Det går ett tag, sen kommer ett ofrivilligt depåstopp under nån dag när jag knappt tar mig upp ur sängen. Dumt men vem har sagt att jag är så bright?!

Att byta jobb hjälper föga. Mina kroppsliga problem kvarstår och de yttre faktorerna som många gånger gör mig sämre finns i alla yrkeskategorier. Ta bara ett så simpelt exempel som ensamarbete. Det finns en befattning på jobbet som både kollegor, ledare och maken föreslagit, ett jobb som de tror skulle passa för mig. Även om de verkligen tror att det vore idealiskt för mig så är jag svårövertygad. Jag kan inte säga att ”hell no, det där är inget för mig” då jag faktiskt aldrig provat på det men… Det jobb jag har nu är omväxlande, roligt, givande men framförallt känner jag mig trygg. Det kan låta banalt med en sån sak men den faktorn är oerhört viktig för välmåendet. Vi är fem personer på skiftet som roterar på fem befattningar och det är jäkligt skönt att veta att om man får ett problem el det uppstår en situation man aldrig varit med om förut så finns det fyra kompetenta personer att fråga om råd el hjälp. Att lyfta micken, beskriva problemet och höra en röst som kan komma med förslag eller bistå med hjälp på annat sätt. Oftast är det nån som varit med om situationen förut och vet vad som kan vara värt att göra som åtgärd. Som sagt, kanske löjligt för många men för mig är det viktigt och skapar en trygghet.

Mina tillkortakommanden uppstår givetvis inte bara på jobbet utan även på fritiden. Skillnaden är att jag har större valmöjligheter på ledig tid. Trots att jag är en social varelse så kan jag välja soffhäng hemma istället för att ranta runt (även om jag ibland känner mer för sistnämnda)  Jag kan utföra hushållsarbeten i små mängder, vissa dagar kör jag en tvättmaskin med allt vad det innebär och sen tar jag en paus. Jag måste inte gå an som ett jehu och storstäda (även om jag har svårt att dra i handbromsen även här), jag kan dela upp sysslorna eller fördela ut saker och ting på övriga familjemedlemmar!

Jag är nyfyllda 41 och har många år kvar att leva och fungera. Jag orkar inte ta en meningslös fight med FK för att ev jobba mindre så för mig är det heltidsjobb alt att söka ner arbetsprocenten oavlönat som gäller . Jag vill ha mer ork med och större tålamod mot mina fina i familjen. Jag vill hitta ett alternativ som gör att jag mår bättre i kroppen. Vad finns kvar att göra när jag redan gått på teambehandling inom landstinget, klättrat högst upp på läkarnas medicintrappa utan resultat och försöker hålla igång kroppen utifrån dagligt skick? Jag har inte något bra svar mer än att fortsätta söka hjälp utanför landstingets fyrkantiga ramar. När det traditionella inte fungerar så söker man sig till det alternativa.

Jag har full förståelse för de som inte förstår hur det är att leva med en osynlig åkomma, det har jag! Tacksamt nog så har jag inga tvivlare som öppet uttalar sig om hur jag mår/ ser ut även om det garanterat finns de som i mjugg tvivlar på att jag verkligen mår som jag gör men de kan jag inte påverka. Fibro ÄR luddigt!! Det ÄR konstigt att jag i ena stunden är hur pigg och glad som helst för att i nästa stund gå ner mig helt, det ÄR konstigt att jag i ena stunden har stickande värk i händer och fötter för att i nästa stund ha molvärk i höfter och ben, det ÄR konstigt att jag i ena stunden inte orkar lyfta ett mjölkpaket för att i nästa stund skotta bark eller kratta en snutt av gräsmattan. Jag förstår att vissa tvivlar, jag önskar bara att alla kunde försöka förstå hur förbannat jobbigt det här är för mig och alla andra med kronisk, osynlig värk! Jag tänker inte säga att jag hellre drabbas av nåt mera synligt som exempelvis benbrott för förra gången jag uttalade de orden så bröt jag fotleden strax efteråt och det var ju ingen större hit!

Jag tror att jag fortsätter i samma krokiga hjulspår ett tag till, det går så länge det går och när det inte går längre så är det stopp. Detta kräkiga inlägg har tagit mig flera timmar att skriva. Inte bara för att det är långt utan även för att jag har så oerhört ont i händerna, kör pekfingervalsen och har mina handledsskydd på vilket gör händerna klumpiga. Idag är jag faktiskt tacksam att jag är sjukanmäld på jobbet för den här dagen suger hästballe rent ut sagt och jag skulle aldrig ens fundera på att åka till jobbet!

  

Kanhända att det ändå är tur att det inte syns på utsidan hur det känns på insidan!

Nåja, imorgon är en annan dag med nya möjligheter! Jag knaprar ”vid- behovs- medicin”, gör riktigt åssit idag och hoppas att läget är annorlunda framöver, det sista som överger en är hoppet 🙂

KRAM ❤️

Det svider…

…i mina ögon och i min själ, denna vackra men tunga höstdag.
Än en gång klev vi ut genom ytterdörren hemma i sorgekläder, än en gång tog vi plats i främre kyrkraden, än en gång tog vi ett sista farväl av en redan saknad person.

IMG_8088.JPG

För 66 år sedan stod min 19-åriga farmor brud i Luleå Domkyrka. Idag lämnade hennes kropp detta jordeliv liggandes i en vit kista i samma kyrka. Som en del i livets cykel.

Jag förstår inte varför jag är så jäkla anal ibland! Varför bryr jag mig om vad andra ska tycka och tänka?! Jag tror inte att så värst många sörjande reflekterar över om jag lever om genom att snyta mig ljudligt eller beter mig äckligt genom att snörvla och dra in snoret i näsan. Men jag är brydd om sånt. Tänk så skönt om jag kunde strunta i dessa grubblerier, bara vara där i stunden och skita i andras eventuella åsikter. Då skulle jag gråta som ett barn, ljudligt och ärligt, släppa ut all sorg och smärta.

Jag har sällan och aldrig lipat så mycket som idag, tårarna har runnit i strida strömmar nerför mina kinder, hängt sig fast under käkbenet ett ögonblick för att sedan med hjälp av tyngdlagen droppat ner i mitt knä. Nästan ett helt paket näsdukar förbrukades trots att jag varierade snorhanteringen med varannan in och varannan ut. Min älskade fantastiska farmor! ❤️

En begravning är egentligen som att skrapa bort den sköra skorpan som ligger på det djupa såret, först sörjer man när en människa drar sitt sista andetag och sen slås benen undan en gång till när man tar ett sista farväl vid kistan. Sittande i kyrkbänken, omgiven av personer som alla haft en relation och hållit av den avlidna, så blir det slutgiltiga så verkligt. En enda ton från den melankoliska orgeln, enda blick på kistan gör att det brister för mig. Jag föreställde mig min lilla farmor liggandes där i kistan, ensam, tunn och kall och även om kroppen i den stunden bara var ett skal så kände jag mig förkrossad! Jag reflekterade över att jag aldrig mer får höra hennes uppriktiga skratt, hennes mjuka ”Rönngren” när hon svarade i telefonen, aldrig mer får lägga min kind mot hennes varma, rynkiga kind. Oj vilket tomrum hon lämnar efter sig!

Fikat efteråt var en relativt uppsluppen tillställning. Jag kan bara tala för min del och för mig kändes det trots sorgen bättre nu när farmor gick bort än farfar. Hennes sista år blev inte som tänkt och hon sörjde farfars bortgång så enormt mycket. Nu är de med varandra och då är ju allt som det ska 🙂

Höjdpunkten vid fikat var kramen från farmors lillasyster. Hon är starkt påverkad av ålder och ohälsa och kände först inte igen mig i kyrkan. Vid fikat tändes ett ljus i hennes ögon som tårades medan hon sken upp i ett igenkännande skratt. När jag gick fram till henne och hon strök mig på kinden, tittade mig i ögonen och sen kramade mig så höll jag på att bryta ihop. Det kändes precis som att jag kramade om farmor! Samma mjukhet, samma rörelser och samma ljud. Jag blev så rörd och glad ❤️

Eftersom jag är både fysiskt och psykiskt knäckt så blir det ingen längre uppdatering, jag är så slut att ögonen går i kors.

Återkommer senare med tandvärk, kommande resa och annat smått och gott. Nu måste jag sova, försöka iaf.
KRAM ❤️

Himlen…

…har utökats med ännu en vacker ängel! En person med finaste själen och varmaste hjärtat fattas oss!

Den sista av mina ”gamlingar” har lämnat in, min älskade bästa farmor, och jag kunde inte vara där just i ögonblicket! Det grämer mig otroligt mycket även om jag vet att hon inte kunde ha bättre personer i sin närhet än de hon hade på plats. Pappa, hans fru och min faster gav henne trygghet och kärlek till sista andetaget. Jag då? Mm jag njöt av sol, värme och trevligt sällskap i Turkiet. Jag kunde med andra ord absolut inte vara med vid hennes sida men trots den vetskapen så gräver det i min bröstkorg.
Jag fick beskedet från pappa en timme efter hemkomst och det var som att vrida på en kran. Snor och tårar vällde fram i flera timmar, utmattad föll jag i orolig sömn och vaknade med två rödsvullna ping-pongbollar till ögon dagen efter.

Jag vet att farmor har det bättre nu, hon slipper lida på alla sätt och vis och hon finns på nåt vackert ställe, hand i hand med farfar men mitt ego vill ha henne kvar i mitt liv! Sen den dag då hon blev utan sin livskamrat och ungdomskärlek så har hennes personlighet förändrats. Utan farfar blev hon orolig, desorienterad och tjorvig. Hon grät ofta och pratade om farfar som att han fanns i rummet bredvid. Hennes tidigare så mjuka och trinda kropp tunnades ut. Det gjorde ont att se henne så, det var inte den farmor som jag var van vid.

Den farmor jag minns la ofta huvudet bakåt och gapskrattade. Hon var social och trivdes bland folk. Det var ordning och reda i hemmet, ombonat och varmt. På senare år när hälsan vacklade alltmer så städade hon t.o.m innan hemtjänsten skulle komma och städa så att hon inte skulle behöva skämmas (som om det skulle behövas?!) Hon var mån om sitt yttre och var välklädd och fin i håret. Hon njöt extra mycket när min faster kom upp på besök och stylade henne lite extra. Hon är för mig förknippad med vackra, breda Bismarck- smycken, med eller utan berlocker, färggranna mönstrade klänningar och den blåvita ponchon. Även om hon hade nära till skratt och mycket humor så hade hon även ett väl utvecklat humör. Gick något emot henne eller om hon var upprörd så märktes det men det var snabbt övergående. Gudstron var stor och jag fick min första och enda bibel i present av farmor och farfar.
Farmors varma, händer strök ofta på oss alla i ömma rörelser, var det inte på händerna eller armarna så var det kinderna. När hon gav upp sitt gapskratt så kunde hennes hand klappa en på armarna, i takt med skrattet 🙂 Hon var så stolt över alla sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Kramgo, temperamentsfull, omtänksam, kärleksfull och varm- de orden ploppar upp när jag tänker på hur hon var.

Jag var första barnbarnet och hade ”ensamrätt” på dom i nio år. Därefter kom fyra stiliga pojkar in i barnbarnsskaran och vi blev sedda och älskade allihop.

Mina barndomsminnen är fulla av farmor och farfar. Så många gånger jag har följt med till Andreaskyrkan och pysslat i barngruppen medan de var på gudstjänsten, därefter bjöds jag på redigt gofika. Våra tågresor ner till Uppsala då jag fick ligga i mitten och farfar högst upp för att farmor inte vågade ligga nån annanstans än längst ner. Alla övernattningar jag haft i deras hem, där jag till frukost blev serverad varm choklad i genomskinlig grön kopp på grönt fat och till det mackor med kryddost på, allt inmundigat i soffan framför barn-tv. Jag minns de gånger jag hälsade på både farmor och farfar på deras arbetsplatser på Luleå lasarett och SJ, jag fick t.o.m vara med i luciatåget på farmors jobb några gånger.

Ojoj, det är så många minnen som sköljer igenom mig så jag kan omöjligt dela med mig av alla. Gråten har stillat av men jag fasar för den kommande begravningen om en vecka! Hur ska jag ta mig igenom den dagen?! Jag överlevde visserligen farfars begravning men jag minns inte mycket av den, avtrubbad och full av sorg som jag var. Vi får återigen söka styrka och tröst i varandra, vi som blev lämnade kvar.

IMG_5101.JPG
Sally och Gammo

Till dig farmor;
Jag skulle vilja ge dig vingar,
så att du kunde flyga med vindarna.
Jag skulle vilja ge dig havet,
så att du kunde rida med vågorna.
Jag skulle vilja ge dig himlen,
så att du kunde sjunga med änglarna.
Jag skulle vilja ge dig solen,
så att du kunde bo granne med stjärnorna.
Jag skulle vilja ge dig hela världen.
Men allt det där har du redan så jag kan bara ge dig det vackraste jag äger.
Min kärlek till dig.
Jag älskar dig!
Vila i frid världens bästa farmor!
❤️

En svart dag…

…idag. Vi har alltså varit svartklädda, något så sorgligt som begravning stod på agendan.

Morgonen började med en svettig utmaning. Jag knyter sällan och aldrig slipsknutar så det fick bli en snabbkurs med youtube-klipp för att få till Mattes svarta slips. Med vit skjorta och svart kostym så var mannen stilig som få ❤️

Detta var första gången vi var på en begravning där vi inte träffat den bortgångna men det kändes ändå helt rätt att vara på plats! Det var nämligen Lasses mamma, min mammas svärmor Elsa som tyvärr gått bort innan vi hann träffa henne och eftersom vi är en familj så var det självklart att finnas där och ”backa upp” mor och Lasse. Jag visste på förhand att jag skulle lipa även om jag inte hade nån direkt relation till Elsa, mitt hjärta värkte för Lasse som förlorat sin sista förälder. Pappan är borta sedan länge och han har inga syskon så jag upplevde en klump av tomhet i magen för hans skull. Lite töntigt men sån är jag. Även om vi är hans nya familj så kände jag att hans liv gått in i en annan fas.

Det som knep hårdast i pumpen var som sagt att se Lasse ledsen! När han grät så brast det för mig och jag grät, när han och mamma klamrade sig fast i varandras händer så blev jag så rörd att tårkanalerna återigen svämmade över, snoret rann och Rudolfs röda näsa blev en blek skugga jämfört med mitt stoppljus till snok!

Det var en fin akt i kapellet och minnesstunden efteråt var fin med härliga åldringar och gott fika. Prästen var Skellefteå-bo från grunden och många av Lasses släktingar på pappans sida var västerbottningar. I och med det så var det ju oundvikligt att samtalsämnet hockey kom på tal. Elsa var en klok kvinna som höll på Luleå Hockey men givetvis var prällen en saikare. När hon ställde sig upp och höll sitt ”knyta-ihop-säcken-tal” så avslutade hon med ”Heja Skellefteå!”
Mamma sa med ett skratt att hon var tuff som sa så, sittandes mellan två äkta Luleå-fans, men då log jag, tittade på Lasses vän som satt på andra sidan om prällen och sa lugnt ”det är ju tur att vi Lule-fans är så ödmjuka så det är lugnt!”
Hehe, man får ha överseende ibland 😉

Med kvällens vinst över Hamburg i CHL så kan nog leendet få sitta kvar till jag kryper ner i lopplådan.
Ha en fin kväll!
KRAM ❤️

Jag har ont…

…väldigt ont.
– Ont i huvudet sedan i tisdags. Fick migrän som höll i sig till igår kväll men som nu övergått till dovt molande. Är less efter två dar i mörklagt, svalt sovrum….

– Ont i nacken, är stel som en pinne. Kan härröra från mina försök att ligga hyfsat bra för att kunna sova i avslappnat läge. Kan inte köra traktor på jobbet. Sjuka kassan resten av veckan… 🙁

– Ont i själen. Den värsta värken. Förändringar är på gång i vår vardag, förändringar som mest rör vår lilla gullrumpa. Jag bävar, oroar mig men ser just nu ingen annan utväg än det val vi just är på väg att göra. Frågan är bara hur detta påverkar Sally och hur det påverkar våra vardagsrutiner!

Nej, vi är lika kära som förr och ska inte skilja oss eller flytta isär. Vi står eniga bakom detta beslut som jag berättar mer om sen!
Just nu ska jag bara gråta en skvätt till och ta några piller mot huvudvärken