Kategoriarkiv: Övrigt

Djupdykning…

…i tankar kring moderna familjekonstellationer! Don’t hit me, just respect my thoughts! 😉

Idag sattes hjärnverksamheten igång av något som jag läste på älskade/hatade facebook. Det rörde upp många känslor och med dom kom tankarna så detta blir ett inlägg fyllt av åsikter och svängningar åt alla håll. Jag hoppas att ni missförstår mig rätt, jag menar inte att klaga eller klanka- inte heller låta okänslig eller hemsk som Askungens elaka styvmor (även om jag ibland känner mig som den skatan fast utan den råa hjärtlösheten ;))

För nåt år sen fick jag höra att jag nog var en sån som hade lätt att bli kär, jag höll inte med då och jag har inte ändrat åsikt till dagens datum 🙂 Jag vet inte anledningen till varför denna person trodde att jag hade lätt att bli kärlekskrank. Mitt liv har visserligen inte gått på rak räls utan ibland har det bytt spår eller rent utav spårat ur och endel människor har ramlat bort och nya har klivit på under resans gång.

Att jag hade två pappor till mina tre barn och en skilsmässa med i bagaget när jag träffade Matte gör mig inte till nån som tar lättsamt på känslorna. Snarare tvärtom skulle jag vilja säga. Min kära make fick kämpa bra mycket innan jag kapitulerade och vågade kasta mig ut i relationslivet igen. Han var på väg att ge upp några gånger om och strunta i det han kände för mig eftersom jag var bränd, rädd och velig. Jag kände helt klart att detta var en underbar man som växte i mina ögon för varje dag vi sågs men likafullt var jag skraj. Förutom min relationsrädsla så fanns det en annan aspekt som var ny- och lite skrämmande (allt nytt är skrämmande för fega jag ;)) Han var nämligen första mannen jag fattade tycke för som oxå hade barn med sig i bagaget. Jag hade ingen erfarenhet av att vara bonusförälder eller att få en exfru med på köpet i mitt liv. En exsläkt rättare sagt för det finns ju oftast en hel släkt bakom bonusbarn. För endel är det här petitesser och inget att hänga upp sig vid men för mig var det ingen självklarhet att det skulle fungera. Även om jag själv hade barn sen förut så var jag medveten om att livet blir annorlunda och att risken för ”problem” och konflikter ökar.

Att uppfostra gemensamma barn är ju nog svårt ibland för man är ju två vuxna individer som haft olika uppväxter och erfarenheter men väljer man att skaffa barn ihop så har man väl oftast (förhoppningsvis) hunnit känna att det är fullt genomförbart att ta sig an den livslånga uppgiften att älska, styra, stötta och leva med och för detta/dessa barn utan alltför stora krockar.

Får man barn på köpet så blir man genast nummer två, på många plan. Det finns redan en biologisk förälder motsvarande en själv och denna förälder har varit med från start, känner en annan sorts kärlek till barnet och är den som har huvudansvaret tillsammans med den nya partnern. Att man kan älska och älskas som bonus är fullt möjligt men det är en annan sorts kärlek, jag säger inte att det är så jämt men oftast. Det blir som att tussa ihop två spruckna familjer till en ny enhet och det finns inga garantier att barn och vuxna kommer överens, i vissa fall får man kanske nöja sig med att alla kan respektera och acceptera varandra utan att speciella ”kärlekskänslor” infinner sig.

I vår familj har vi lyckats över förväntan! Barnen tycker om varandra och räknar in sina bonussyskon i syskonskaran ❤ Dom kallar varandra för ”min syrra” eller ”min brorsa”, dom har kul ihop men dom kan även bråka- precis som syskon gör! Det värmer otroligt mycket i föräldrahjärtat!! Även vi vuxna tycker om och behandlar våra bonusbarn som om dom vore våra egna- i den mån det går av olika omständigheter och anledningar. Vi är noga med att alla ska känna sig delaktiga i familjen och att dom ska känna förtroende för oss, oavsett om vi är bonus- eller bioförälder. Vi är så knäppa att vi t.o.m uppskattar en rejäl dust med våra bonusbarn mellan varven för det tolkar vi som att dom är trygga i sin hemmiljö och törs ta en diskussion som att vi vore deras biologiska förälder 🙂

Att man i regel har olika djup i sina känslor för barnen är nog ganska naturligt och normalt. Inte för att ett bonusbarn är sämre eller svårare att älska för den dom är som person, det handlar inte om det utan det ligger mer på det biologiska planet. Jag som mamma kan bara tala för mig själv. Att känna vissa tecken på ett växande frö i kroppen som bekräftas via ett test är startskottet på en känsla som slår allt annat. En framväxande ovillkorlig kärlek till något som knappt liknar ett ufo och som under nio månader växer och utvecklas till ett barn som man bär i sin kropp. Ju högre upp i livmodern och ju närmare hjärtat barnet växer under fosterstadiet, desto större blir kärleken, längtan och beskyddarinstinkten till dess att känslorna exploderar när man genom födsel får sitt eget kött och blod upplagd på magen! Den kärleken är svår att slå!

Om man adopterar ett barn kan säkert känslorna bli densamma, då väntar man gemensamt på ett barn som man får dela tillsammans. Jag vill på intet sätt förringa den föräldrakärleken, jag har bara ingen erfarenhet av detta som förälder så jag kan inte uttala mig mer ingående kring detta. Däremot har jag två adopterade bröder på min pappas sida och jag garanterar att dom varit och är lika älskade som om dom vore biologiska!

Jag känner kärlek, ömhet och hyser stor beskyddarinstinkt för mina bonusbarn. Dels för att dom är en del av den man jag älskar så otroligt mycket men även för att dom ingår i min familj- min lilla fårskock 🙂 Skulle nån vara dum med nåt av familjens sex barn så spelar det ingen roll om jag fött fram dom eller fått dom på köpet, dom är mina barn oavsett och mina barn ska man behandla väl! Ett av familjens barn har det tufft just nu i skolan och jag skulle gärna hurvla upp dom som förpestar livet för detta barn men jag har mina spärrar 😉 Sen är jag nummer två vilket gör att jag håller extra låg profil och låter bioföräldrarna ”sköta sitt” i processen, det är till syvende och sist dom som bär huvudansvaret men jag finns tillgänglig som en extra resurs.

Det finns för- och nackdelar med att vara skilsmässobarn och en av fördelarna är just den att man har extra många vuxna personer som månar och bryr sig om en. Att ha två kärleksfulla hem kan inte vara helt fel 🙂 Sen vet jag från min egen uppväxt att det är rätt okej att få dubbelt upp av födelsedags- och julaftonsfiranden. Som ett ynkligt plåster på ett svårläkt skilsmässosår. Ett sår som med tiden får en skorpa på ytan, en skorpa som är lätt att skrapa bort och återskapar värk och obehag.

Varken jag eller maken har förstått det där med att man visar samhörighet, kärlek eller omsorg om barn genom att ge dom materiella ting. Varför gör man det liksom?! Att mor- eller farföräldrar vill låna ”sina” släktbarn och göra nåt med dom under ex en helg tycker vi är okej. Eller att ge nån extragrej vid sidan om och på så sätt sköta det snyggt- samma sak. Våra allra närmaste gör tack och lov det ❤ och det känns skönt i våra hjärtan!! Men tro mig, har man fått trösta ledsna barn som inte har kommit till det stadiet att dom förstår varför bara vissa av barnen får saker framför näsan på dom medan dom själva bara får se på, ja då tror jag att dom flesta i samma situation hade förvandlats till en arg, beskyddande tigerförälder, oavsett om man är bio- eller bonusförälder (säkert inte helt lätt att förstå för dom som inte behövt uppleva scenariot). Har man valt en partner med barn så ingår även bonusbarnen i den nya familjen och det är tråkigt om detta inte kan respekteras/ accepteras! Det räcker faktiskt med dom känslorna för ”nya” släktingbarn, vi kräver inte att alla måste hysa varma känslor för dom men man måste respektera, acceptera och behandla dom väl!

Jag har alltid hävdat att två lyckliga föräldrar på varsitt håll är bättre än två olyckliga sammanboende. Jag personligen anser att många som håller ihop med argumentet ”för barnens skull” många gånger gör ungarna en björntjänst, det gynnar sällan arvingarna men i slutändan så måste ju föräldrarna försöka se till sina barns bästa och hur alla löser sina liv ligger i deras händer. Ibland känner jag att man måste snäppa upp sig ett pinnhål när det gäller mognad och förstånd när man lever i en mixad familj. Man får svälja, bita ihop och tänka bort sig själv för att barnen ska må bra. Den bitterhet, irritation, ilska och besvikelse som kan följa med som ett brev på posten är sånt man får sätta sig över och behålla för sig själv för hur oense man än är så ska inget av detta nå barnens öron. Även om man inte kan leva tillsammans så har man skapat ett eller flera liv tillsammans och dom är prio ett. Detta ska ju vara en självklarhet men många gånger faller detta när en skilsmässa blir aktuell 🙁

Som jag sagt förut så har vi bra expartners. Vi är väl inte alltid överens och när ena parten köper, lovar eller gör en aktiv handling utan att först kommunicera så kan det skapa en irritation och ilska. Antingen sväljer man och accepterar (om det går) eller så tar man en vuxendialog långt bort från barnens fladdrande grytlock. Även om man lämnat varandra och därmed nöter mindre på varandra så skapas irritationsmoment mellan varven. Men jag upprepar- barnen ska vara förskonade från smutskastning och skitsnack kring den andra föräldern, detta är onödigt och kan bita en i rumpan en vacker dag!

I vår familj är vi klassiskt uppdelade, bad guy/good guy. Gissa vem jag är! 😉 Jag är tyvärr den förstnämnda men det har att göra med många faktorer. Jag vill att barnen har tydliga regler och att det blir konsekvenser i form av belöning och bestraffning när oskrivna men välkända regler inte åtföljs eller för den delen följs. Att barn testar gränser är inget nytt under solen men även om det är naturligt så är det inte ett likhetstecken mellan test och accepterande. Att lära sig att stå för sina gärningar och ta konsekvenser av sitt handlande ingår i god uppfostran enligt mig. Visst, även jag väljer mina strider men i det stora hela så tror jag att barnen mår bra av att man är konsekvent och följer upp vissa handlingar och händelser. Mina största barn får omdömet väluppfostrade, artiga och trevliga bland grannar och bekanta, det ser jag som ett tecken på att vi (jag) lyckats med större delen av uppfostran. Att vara som en kommandora bär frukt 😉 Jag är medveten om att jag är hård men rättvis och jag tror fullt och fast att det är rätt metod att hålla lite kortare tyglar på barnen för att sen kunna släppa efter och ge mer plats för egna omdömen, beslut och ansvar. Att göra tvärtom är betydligt svårare.

Fy jag låter verkligen som en bitch! Det som ger mig en hint om att läget inte är så, är att jag är första anhalt när nån gör sig illa, är ledsen eller söker tröst av andra anledningar. Hos pappa i familjen går man när man vill ha något och till mig går man för en stunds omsorg eller tröst/ peppning ❤ Många är gångerna då jag önskat att jag kunde stänga av öronen som maken kan för då behöver man inte tjata, gnata och gå an- men tyvärr är jag inte sån! 🙁 Vissa dagar bränner jag ljuset i bägge ändarna och är som en urvriden trasa men jag hoppas att det är värt det och att barnen blir sex rättskaffens individer.
Behöver jag tillägga att hos oss funkar inte gammeldagshotet ”gör du inte som jag sagt så kommer pappa”, här är det JAG som är den hårda och han den mer givmilda 😉

Stora dottern skrattade en dag och sa; ”fast det är du som säger åt Sally så hon blir ledsen så är det till dig hon går för att få tröst!” Å andra sidan så är gullrumpan ofta arg och ledsen eftersom hon är bestämd och viljestark och blir vansinnig när vi inte låter henne få sin vilja igenom dagarna i ända 🙂

Jag hoppas att barnen i vuxen ålder kommer ihåg sin barndom som en ljus tid trots splittrade familjer och strama tyglar. Att dom själva känner att vi gett dom en bra grund och ett stort egenvärde, inte bara med klara regler utan även kramar, omsorg och kärlek!

Efter denna svada så tål det att upprepas- mina ord, mina tankar, mina känslor. Ni behöver absolut inte tycka som jag men respektera det som kommer från mitt innersta!

Träddödandet…

…fortsatte igår när jag gick av min tolva fm. Vi har hyrt en skylift och snälla grannen T hjälpte till att plocka ner snedtallarna. Dels för att han är snäll såklart men även för att han har viss vana av trädkapning och dels för att det nog är skönt att delta när träden står mellan våra hus och kan rendera i en merkostnad i form av huslagning om träden tas ner på fel sätt 😉

Fick frågan på jobbet om vi håller på att kapa ner alla träd i skuthamns- och munksundsområdet eftersom dom hört att vi kapat tidigare, haha!

Jag och grannfrun B tog självmant på oss en kombinerad roll som arbetsledare/ åskådare där vi satt med varsin kall öl i glasen och ömsom glodde och ömsom kom med goda råd. Kanske inte alldeles uppskattat av våra lagvigda män men dom klagade inte på oss iaf 😉 (ska jag vara ärlig så glodde vi mest och surrade om allt mellan himmel och jord- tips och råd mumlade vi mest mellan varandra)

Här har ni lite bilder från trädens sista resa;

Den här synen mötte mig vid hemkomst

Nerifrån och upp kapades det

Hmm, vi kanske skulle spara topparna?! Solen orkar lysa upp hela framsidan ändå 😉

Hööögt upp i luften

Sisten ut!

Helljookarns vad knäppskorvar som flög runt i luften, det räcker inte med trettio stycken!! Gissningsvis så pajade vi deras bo- synd för dom för då måste dom ju emigrera 😉

När sista trädet var naket men ännu i upprätt läge så gav fotografen upp eftersom en trött liten två- åring var tvungen att nattas. Jag behöver knappast tillägga att mamman oxå nattades, jag somnade som en klubbad oxe och vaknade imorse med full klädsel på och gårdagens mascara i smuliga flagor runt ögonen. Not nice! Men tanken var inte att jag skulle sova, bara natta snorpan eftersom maken hade lagt in en önskan om lite fredagsmys i soffan (och nu snackar vi barnvänligt mys så sätt inte igång tankegångarna :)). Tyvärr är detta ett orealistiskt önskemål då jag varit vaken sen 4.30, jobbat 12 timmar och skräpkroppen är slut av värk och energisugande pollenallergi. Jäkla gamm’kärring! *suck*

Så här såg det ut när vi klev upp imorse

Idag ska slagfältet röjas upp så att tomten återgår i hyfsat normalt skick 🙂

Ett enkelt jobb att plocka fina kottar när 35-åriga tallar ligger på marken 😉 Nu ska jag bara bestämma om jag vill ha dom naturella eller spraymålade.

Mycket ved blir det och vi delar detta på båda hushållen tack vare samarbetet med nedkapningen.
Nu är framsidan helt fri från träd vilket kommer att ge oss solsken fram till tvåsnåret då vi oftast brukar förflytta oss till altanen på husgaveln där solgasset ligger på till sen eftermiddag. Ljuvligt! 🙂

Förutom allergi och värk så var sista arbetsdagen för den här skiftcykeln bra! Ett avbrott i vardagen blev det när jag tog våran pickup och hämtade L på torken på pappersbruket. Hon har inga alkoholproblem så hon är inte på en sån tork utan hon gör sin praktik på den avdelningen 😉 och efter praktiken börjar hon sommarjobba på samma avdelning. Det roliga är att vi gått parallellklass under högstadiet och spelat fotboll i samma lag under samma tid, sen har vi inte haft med varandra att göra förrän för två år sen då vi var på trevlig påskmiddag hos gemensamma vänner. Nu går hon den nya processutbildningen och har vi tur så blir vi kollegor på samma företag om några år 🙂 Det blev en rätt ytlig beskrivning och rundvandring på renseriet men hon fick iaf se hur vi har det och detaljer är onödiga i dagsläget då hon är på ett helt annat ställe. Sen åkte hon med en sväng i trucken och fick vara med när jag tog ett nyp tremetersved och la på björkbordet. Lätt nervöst och extra spännande att utföra arbetsmomentet med passagerare 😉

Jag är helt blöt i svett efter ett truckpass, ändå kör jag fortfarande inte mina två timmar som jag egentligen ska. Jag har ändå jobbat upp mig i ca en timmes körning/ gång så det tar sig även om det sitter långt inne! Jag är nog inte född till chaufför men likafullt är huvudet komplext! När jag är på jobbet så gruvar jag och svetten rinner efter ryggen när jag med axlarna fast förankrade i öronen lossar en bil men när jag är ledig så känns det nästan som att jag ser fram emot nästa körtillfälle. Hur friskt är det?! Kanske jag ska tolka det som ett tecken på att det finns hopp även för mig och min relation till trucken 🙂

Egentligen borde jag krypa in i pusselhörnan nu och beta av mina beställningar men hur motiverar man sig själv när vädret är så fint? Det blir säkert som vanligt, jag sliter mitt hår och jobbar i panik sista dagarna innan mina alster ska vara klara. Hopplösa jag 😉
Näe, jag tror jag går ut med min kaffekopp och möter ännu en varm och solig dag. Först ska jag gräva fram proppar till öronen då ljudet av motorsågar får mina svajande trumhinnor att gråta!

Ha en fin dag!
KRAM ❤

Lugn och ro…

…är vad jag vill ha och behöver- och just nu så njuter jag av precis detta ute i solen ❤

Snorpan är visserligen några meter bort men hon gör inget större väsen av sig.

Snedtallarnas sista förevigande, snart ska dom bli brasved 🙂

Hon slocknade fem sekunder efter det att jag rullade ut vagnen från gården och en bidragande orsak förutom att hon givetvis var skittrött, är dom fräsiga solbrillorna som lindrar för ögonen. För självklart ville hon ha solisar när mamma hade det 😉

Sussande cooling ❤

När vi återvände efter en liten 10-minuterspromenad så hämtade jag mig en kopp kaffe och sjönk ner i en Brassestol. Det enda som tränger igenom mitt (jävla) örontjut är fågelkvitter, det är svårt att undvika eftersom ljudet är så vasst men jag har inget emot lite vårtecken 🙂

Maken sover gott efter nattjobb och jag ser fram emot lite kvalitetstid tillsammans ikväll. Det kan rent bli så att vi fimpar mobilerna, låser dörren och hugger in på en plankstek framför något bra på dumburken. En alldeles perfekt dag/kväll i mitt tycke 😉

Hejåhå… ett stycke egobild! Det bjussar vi på en dag som denna

Finklädd 😉

Gillar min fina tischa och för dom som funderar på nån syrlig kommentar: jo, man minns faktiskt en tvåa och när finalförlustens sura eftersmak avklingat så är jag stolt över Luleås silver. Jag är ingen kappvändare eller framgångssupporter, oavsett resultat så har jag mitt lag i mitt hjärta, i med- och motgång! ❤
(Som sagt, surt att dom inte hade förmågan att kriga om guldet i samma klass som västerbottningarna. Säger jag nåt annat så ljuger jag- och jag gillar inte lögnare! 😉 Dom gjorde det dom kunde men det räckte inte hela vägen- den här gången)

Lev och må!
KRAM ❤

Fredag…

…och vi är lediga! Jag och snorpan har inga planer och det är nog det skönaste med dagen. Vi har haft en lugn frukost utan trotsiga utbrott och jag hoppas att dagen fortsätter på den inslagna banan- trotsfritt alltså! 🙂 På sistone har hon fått små olater som inte gillas, bland annat så har hon hittat den högre oktaven i rösten. När hon blir arg eller sur så spärrar hon upp ögonen samtidigt som hon skriker med fullöppen mun och ljudet påminner om en ihållande, skärande siren. Våra öron gråter! Som pricken över i-et så slänger hon det hon för stunden har i handen så nuförtiden flyger det saker i väggar och golv med full kraft. Allt detta när hon inte får som hon vill, vilket sker rätt ofta efter att hon kommit på att hon är en individ med egen vilja och krav 😉 För nån dag sen blev jag så inihelsikes less så jag spände ögonen i henne och gastade ihållande rakt ut mot henne precis som hon gör mot oss. Hennes ansikte visade den chockade förvåning som drabbade henne för stunden men i nästa andetag så tog hon sats och upprepade sitt vrål. Funkade alltså inte *suck*
Snart väntar väl fasen när jag måste lägga mig raklång på affärsgolven bredvid min dotter och likt henne flaxa med armar och ben samtidigt som jag stämmer in i hennes skrik… För jag tvivlar att vi förskonas av den händelsen framöver. En varning utfärdas härmed till alla besökare på stans mataffärer, håll er undan och tillkalla inte personalen! Jag är inte i behov av tvångströja, jag är bara en vanlig mamma som i brist på tålamod och pedagogiska övertalningsargument tar till lite drastiska metoder. Det kanske inte heller funkar men det är värt ett försök 😉

Om någon skulle ha vägarna förbi här så behöver ni inte ta av er skorna för här ligger det ändå flingor, leksaker, matrester och saftfläckar överallt. Även om vi plockar, torkar och håller efter så är det nästan till ingen nytta. Fröken fräken hinner överallt och drar fram allt som kommer i hennes söta små barnhänders räckhåll. Får man trängande behov och måste uppsöka tronen så kan även räkna med att få kryssa fram mellan…

…och…

Gullrumpan har påbörjat en egenhändig potträning vilket gör att vi hittar blöjor på dom mest underliga ställena. En dag hade jag en blöja nerstoppad i min ena sko, visserligen en torr blöja men ändå… Vi har lite uppfostringsjobb när det gäller var man slänger förbrukade saker 😉 Hon är fantastiskt duktig, många gånger när hon placerar den lilla, lena rumpan på pottan så blir det resultat och stoltheten över kissandet är stort, både hos henne och oss föräldrar. Dom kringslängda blöjorna är mindre roliga men vi kutar runt och plockar upp dom i parti och minut. Så fort hon kissat vill hon givetvis ha en ny blöja på sig och denna önskan får hon faktiskt igenom men gissa om blöjkontot gråter! Nåja, det är en övergående fas, snart fixar hon dagarna utan blöja och då får vi njuta av känslan av rikedom 🙂

Faster Maggan har gett ett packe sockar åt snorpan och givetvis hittade hon dessa, dessutom lyckades hon öppna förpackningen och få isär paren så för en stund sen hade jag ett nytt slagfält i hemmet

När jag sa ”snälla Sally, kan du plocka ihop dina sockar?” så gjorde hon det och la alla i en hög på kökssoffan 🙂

Mellanlandning innan jag gömmer undan dom i hennes garderob

Det är ju tur att hon är så förbaskat söt och att vår kärlek till henne svämmar över och är oändlig 😉 ❤

Vi har även hunnit studera en ekorre som åt frukost hos grannen samtidigt som vi intog dagens första mål

Spännande värre så vi fick göra en paus i ätandet

Det ser inte riktigt klokt ut på vår tomt för tillfället men det är för att BästMatte varit duktig och sågat ner några luggslitna träd mellan oss och grannen

En stor rönn och några fula buskar åkte i backen och när snön har försvunnit så ska även två skräpande, lutande tallar få offra sina liv

Vi kommer att plantera några nya buskar eller träd till våren för även om våra grannar är trevliga och bra att ha att göra med så behöver vi inte ha insyn i varandras hem 😉

Eftersom inlägget på ett eller annat sätt innehåller ett virrvarr av skräp och känslor så ska ni få se vad jag åstadkom igår på jobbet. Vi hade en repetitionskurs i svetsning och skärbränning och det behövdes då det gått tre år sen förra kursen. Jag har inte rört någon utrustning sen dess så det var både roligt, givande och lite svårt att greja på med metallerna. Det sista jag gjorde innan full dag, var den här (erbarmeligt fula) tingesten som jag svetsade ihop av fyra bitar

Om jag tog hem den?! Nejnej, den åkte i återvinningslådan! Vad skulle jag ha för användning av detta skräp? Men trots att den blev ful och lite sned så var jag ändå lite stolt att jag fått ihop svetsar som faktiskt var funktionsdugliga.

Under eftermiddagen och kvällen så hettade min hud lika mycket som om jag hade suttit i stekande sol i Turkiet. Ser t.o.m ut som solbränna 🙂 Jag gissar att det har nåt med dagens övningar att göra, svetshjälm till trots

Även öronen är tomatröda 😉
Det syns att jag hade polokrage på tröjan, snyggt!

Nu har ni bombarderats med bilder så jag tror vi nöjer oss för nu. Trots ett försiktigt solsken ute så stannar vi inne ett tag till för nu singlar det ner snöflingor. Jag är rätt mättad på snö och dessa småflisor lär knappast stanna kvar på marken men jag tycker ändå att snömolnen kan ge upp för den här vintern och ge sig av! Nä, nu proppar vi i oss C-vitaminer och njuter av varandras sällskap en stund innan det är dags för dagens promenad och lunchvila i vagnen.

Ha en skön fredag mina läsarvänner ❤ KRAM

Hej…

…fina bloggläsare. Det här blir inte det mest positiva inlägget men eftersom min blogg är min (delvis censurerade) pysventil så måste jag få kräka av mig lite. Orkar du inte med gnäll och melankoli så gör du nog bäst i att skippa detta inlägg, gå ut och njut i solen och invänta nästa uppdatering som garanterat är mer positivt då jag fått spy av mig lite 😉

Sista veckorna har varit tunga för mig. Jag vet inte om det beror på mediciner, våren eller att bägaren helt enkelt skummat över men att jag inte mår riktigt bra är ett faktum. Jag grubblar mycket, har tappat aptiten, har en väldig värk och jag får inte så mycket vettigt gjort.

Egentligen är det otacksamt då jag vet att jag har all anledning i världen att känna mig nöjd och glad då jag har allt jag behöver! Ett fast och utvecklande jobb, en familj bestående av välartade, friska barn och en tålmodig, kärleksfull man, ett varmt och stort hem och omtänksamma, lojala vänner. Vad mer behöver man liksom?!
Man kanske måste tycka om sig själv. Känna sig nöjd med den man är istället för att sörja den man varit. Se sina fördelar istället för att fokusera på sina brister.

På sistone har några av mina fina väninnor gett mig mer av sin tid och vi har umgåtts på tu man hand. Vi har kräkt ur oss elände, skrattat åt fadäser och bara sett och lyssnat av varandra. Ovärderligt! När jag inte är på topp så har jag en tendens att ”låsa in mig” och kokonga i hemmets lugna vrå men dessa finingar har dragit ut mig och uppmärksammat mig att dom finns. När jag inte orkar söka kontakt för egen maskin så är det underbart att ha vänner som istället knackar på och kramar om en. ❤

Utåt sett så är jag nog samma glada person och det är ytterst få som får ta del av mitt innersta med tankar och känslor. Nu släpper jag garden lite och bjuder in även dig som läsare.

Ibland får jag känslan av att vara som en tonåring, lätt labil och petitess- förstorande. Att se sin förälder ledsen är inte så lätt och jag har pratat med mina barn och förklarat att jag är i en gråtfas och att dom inte ska vara oroliga om mamma sitter med tåriga kinder och röd näsa, det är ingenting farligt som har hänt och jag är lite extra känslig för tillfället. Den som spontant visade mest förståelse var stora tonårsdottern som visste precis hur jag kände det pga att hon är likadan- därav mitt konstaterande att jag nog halkat tillbaka till tonårsstadiet 😉

Å andra sidan så är min familj rätt van vid sin känslogurka till mamma/ fru för jag bölar när jag blir berörd och då gäller det både positiva och negativa händelser. En förlossning på tv, en familj som får ett nytt hus uppbyggt efter en brand, en olycka, ett stort idrottsligt ögonblick, ett sjukdomsbesked, dödsfall, barnens examen- allt berör mig och hjärtat har direktkontakt med tårkanalerna 🙂 Gissa hur läcker *host* jag var när jag såg min stiliga son i studentmössa och kostym! Vojvoj…
Som sagt, dom är van men likafullt vill jag ha en rak och öppen kommunikation så att ingen går med en orolig klump i magen när jag är ledsen ”för ingenting”, därmed inte sagt att jag berättar saker i detalj för dom små.

Förutom alla saker jag räknade upp tidigare som berikar mitt liv och som jag är väldigt tacksam över så finns det två saker till som håller mig på benen;

Bra-att-ha-saker! 🙂

Jag jobbar hårt med att förstå– inte bara höra! På nåt sätt så har jag byggt upp en enorm tröskel som jag måste kräla mig över när det gäller truckkörningen på jobbet. Mina kollegor är oerhört tålmodiga och hjälpsamma och peppar mig när jag tycker att det är tufft. Dom ger mig beröm och säger att jag är duktig och kan köra 70-tonsmonstret, det gäller bara att öva och få in känslan av trygghet så att jag får mindre värk pga inre stress och muskelspänning. Jag tackar när jag får beröm och jag hör vad dom säger men jag får inte in det i huvudet när jag inte känner mig duktig. Att det sen har börjat gnissla och gnällas bakom kulisserna hos vissa kollegor på andra skift pga att jag fått så lång upplärningstid gör ju inte saken lättare. Mina enorma krav som jag har och alltid har haft på mig själv är horribla, jag kräver fullständig perfektionism och avsaknad av misstag vilket är omöjligt! ALLA gör fel och av sina misstag lär man sig, men jag vill inte göra fel!

För att peppa mig själv när det känns motigt, ex när jag ska ut och lossa stressade tradarchaffisar, så trycker jag fram den här underbara bilden på mobilen;

Kloka Puh

Nu är inte allt så svart som det kanske framgår i detta inlägg. Det kan gå längre perioder då jag verkligen känner att livet leker. Det är bara ibland som jag under dom sista veckorna trillat ner i det mörka hålet med tvivel, svartsjuka, gråt, irritation, missunnsamhet och känslan av att inte räcka till, att inte duga. Det är lite skämmigt att delge er allt detta men samtidigt så är det bara att inse att det här är verklighet, det här är jag just nu i den här fasen i livet. Jag har genomlidit personliga kriser i form av svek, ovänskap, separationer, förluster vid dödsfall och livshotade sjukdomar hos båda mina föräldrar men varje gång som jag har rasat och genomlidit alla helvetes kval så har jag rest mig och kommit ut på andra sidan, mer stärkt än innan. Jag har upplevt livets prövningar på många sätt men det är så sant som det är sagt: det som inte dödar, det härdar!

Jag är stolt över många av mina prestationer, en av dom större är att jag tog mig igenom en omskolning från undersköterska till processoperatör och pendlade två år till Kalix, 13 mil enkel väg, när jag var ensamstående med tre barn. Jag samkörde visserligen med fyra andra och jag hade stort stöd, framförallt av finaste Jenny, men det blev långa dagar, sena pluggarkvällar och en ekonomiskt tuff tid. Att satsningen i slutändan ledde till fast jobb och att jag träffade kärleken på jobbet gör att lyckan över prestationen är ännu större! 🙂
När jag tvivlade på beslutet om att gå skola på annan ort så sa min vän Anna ”- Du har alltid satsat på alla andra, nu är det dags att du satsar på dig själv och gör något för din skull!” Starka ord som stärkte mig i mitt beslut!

Jag har förmånen att ha mina föräldrar kvar i livet trots sjukdomar. Min vänskapskrets är stor och en klick i hela härligheten är mig extra kär och innerlig. Var sak har dock sin tid så vissa har fallit bort och andra har tillkommit på vägen men sånt är livet. Min man är dock den mest innerliga vännen. Ibland tänker män och kvinnor olika och vissa saker dryftar man hellre med sin vän än sin partner (vilket jag tror gäller både män och kvinnor) så den ena parten utesluter inte den andra, man behöver både och men ingen är så komplett som BästMatte. Han har en stor roll i mitt liv som min livskamrat, vän, och älskare 🙂
Han ger mig det som behövs för att jag ska känna mig hel.

Ojoj, en novellskrivning deluxe blev det 🙂 Men ni är ju van det, ni som är trogna läsare av min blogg!
Nu har jag blottat mina skamliga känslor och tankar klart för den här gången, nu räcker det med dysterhet 😉 Jag önskar er en riktigt trevlig dag med en bild som är klockren för mig.

KRAM ❤