Kategoriarkiv: Jobb

Om jag hade förmågan…

…så skulle jag omedelbart krypa ur min egen kropp! Detta blir ett gnälligt, svärordsfyllt och pessimistiskt inlägg. Tursamt nog så är bloggen MIN och här dryftar jag det JAG vill och känner för! Syftet med detta inlägg är inte att få medlidande utan det fungerar mer som en pysventil, en möjlighet att få spy ur mig lite för att lätta lite på det tryck som byggts upp i kroppen sista tiden. Läs på egen risk, neggovarningen är utfärdad!

Jag har under några veckors tid känt att värken varit mer påfrestande än vanligt men i vanlig ordning så ”kopplar jag bort” alla kroppens rop på handbromsläge och gasar på. Det har hänt flera saker i mitt liv på sistone som påverkat mig negativt och självklart reagerar fibron på det men dessa händelser varken vill eller kan jag gå in på här av hänsyn till andra människor som jag bryr mig om. När jag ”går ner mig” pga olika tuffa händelser så spunkar kroppen ur med bl.a uppblommad rosacea (kronisk hudinflammation), gråtmildhet och ont överallt. Anledningen till att jag trampar gasen i botten är att jag är rädd för att stanna upp, känna efter och braka ihop. Jag är livrädd för att braka ihop! Jag vet att jag inte är till någon större nytta om jag smäller in i väggen men jag är sån av naturen att jag riggar på mig skygglappar, kopplar på ett gott humör och försöker leva som alla andra ”normala” och friska människor. Jag vet att jag borde lyssna mer på kroppens signaler och bara göra det jag orkar. Jag vet att jag duger som jag är bland mina närmaste och att kraven på mina prestationer är störst från mig själv. Jag vet…. men det är ändå så svårt att förstå och efterleva!

Igår kände jag mig sämre, på väg ännu djupare i skovets dalgång. Det är ett jäkligt svårt läge när man egentligen inte känner sig sjuk men ändå går kroppen bara på 50% av kapaciteten. Viljan finns men förmågan saknas! I den bästa av världar så är man antingen rätt rejält sjuk eller så är man frisk men när man lever med det kroniska smärttillståndet Fibromyalgi så ser det sällan ut så. 

Jag hade önskat att jag kunde se lite mer positivt på min situation, att både jag och (delar av) omgivningen kunde fokusera på och uppskatta de saker jag faktiskt klarar av och kan bidra med, i stället för att se det som inte fungerar som det ska. Jag är begränsad i mina göromål när jag mår sämre men jag gör i alla fall så gott jag kan. Vilket slöseri av resurs hos de människor som faktiskt kan men inte vill!

Vi som lever med detta elände påverkas och reagerar väldigt olika på yttre faktorer trots likadan diagnos men följande stämmer in på majoriteten av oss; 

  

Det mesta ingår i vardagen för alla och envar på ett eller annat sätt

Igår var alltså ett gränsfall, jobba eller vara hemma. Jag trivs oerhört bra med mina kollegor och vill verkligen jobba istället för att stanna hemma. Många är de gånger då jag ”safeat” och sjukanmält mig och några timmar senare så lättar värken, med efterföljande känsla av ”så onödigt att vara hemma!” Samtidigt så känner jag mig som en belastning då jag är på jobbet men inte fixar att göra alla mina sysslor. Visst, att köra inne vid skärmarna på båda linjerna går rätt bra, då har jag möjlighet att ändra läge mellan att sitta, stå och trampa runt på stället. Jag kan svara i telefonen, skriva anteckningar och arbetsanmälningar i datorn, ta emot firmafolk, skriva avställningar osv. Traktorn med allt skumpande är direkt olämplig dåliga dar! Trucken är mer komfortabel men där kan det vara stressigt ibland och jag sitter statiskt i två timmar utan möjlighet att lägesändra kroppen. Ronderingar går halvers, de tar bara längre tid eftersom jag har problem med att gå upp och ner i trappor och mina krafter räcker inte alltid till om det exempelvis blir en plugg någonstans. Två av fem befattningar går alltså bra vilket jag själv inser inte räcker. Vid speciella tillfällen och enstaka gånger så kan vi täcka upp för varandra och byta uppgifter när någon har problem av något slag men för mig är ju detta återkommande titt som tätt.

Med tre timmar kvar av skiftet så gav jag upp och åkte hem. Många var tankarna som snurrade i huvudet och jag kände mig nedstämd och misslyckad. Efter noggrant övervägande så har jag kommit fram till att detta måste få ett slut. Jag åker inte till jobbet om jag inte känner att jag kan gå för fullt, jag vill vara en komplett operatör som kan utföra alla mina åtaganden, vill inte känna mig som en jävla parasitmänniska. Mina kollegor ska inte drabbas av mina brister. Jag får bita i det sura äpplet och ta mina karensdagar var och varannan vecka! Problemet med fibro är att det kan svänga om rätt fort. Jag kan må bra när jag åker till jobbet men några timmar senare kan helvetet braka loss och vice versa. Eftersom jag har en inneboende envishet och prestationskrav på mig själv så våldför jag mig många gånger på min kropp trots varningssignaler, kör skallen i väggen och tänjer på mina redan överskridna gränser. Det går ett tag, sen kommer ett ofrivilligt depåstopp under nån dag när jag knappt tar mig upp ur sängen. Dumt men vem har sagt att jag är så bright?!

Att byta jobb hjälper föga. Mina kroppsliga problem kvarstår och de yttre faktorerna som många gånger gör mig sämre finns i alla yrkeskategorier. Ta bara ett så simpelt exempel som ensamarbete. Det finns en befattning på jobbet som både kollegor, ledare och maken föreslagit, ett jobb som de tror skulle passa för mig. Även om de verkligen tror att det vore idealiskt för mig så är jag svårövertygad. Jag kan inte säga att ”hell no, det där är inget för mig” då jag faktiskt aldrig provat på det men… Det jobb jag har nu är omväxlande, roligt, givande men framförallt känner jag mig trygg. Det kan låta banalt med en sån sak men den faktorn är oerhört viktig för välmåendet. Vi är fem personer på skiftet som roterar på fem befattningar och det är jäkligt skönt att veta att om man får ett problem el det uppstår en situation man aldrig varit med om förut så finns det fyra kompetenta personer att fråga om råd el hjälp. Att lyfta micken, beskriva problemet och höra en röst som kan komma med förslag eller bistå med hjälp på annat sätt. Oftast är det nån som varit med om situationen förut och vet vad som kan vara värt att göra som åtgärd. Som sagt, kanske löjligt för många men för mig är det viktigt och skapar en trygghet.

Mina tillkortakommanden uppstår givetvis inte bara på jobbet utan även på fritiden. Skillnaden är att jag har större valmöjligheter på ledig tid. Trots att jag är en social varelse så kan jag välja soffhäng hemma istället för att ranta runt (även om jag ibland känner mer för sistnämnda)  Jag kan utföra hushållsarbeten i små mängder, vissa dagar kör jag en tvättmaskin med allt vad det innebär och sen tar jag en paus. Jag måste inte gå an som ett jehu och storstäda (även om jag har svårt att dra i handbromsen även här), jag kan dela upp sysslorna eller fördela ut saker och ting på övriga familjemedlemmar!

Jag är nyfyllda 41 och har många år kvar att leva och fungera. Jag orkar inte ta en meningslös fight med FK för att ev jobba mindre så för mig är det heltidsjobb alt att söka ner arbetsprocenten oavlönat som gäller . Jag vill ha mer ork med och större tålamod mot mina fina i familjen. Jag vill hitta ett alternativ som gör att jag mår bättre i kroppen. Vad finns kvar att göra när jag redan gått på teambehandling inom landstinget, klättrat högst upp på läkarnas medicintrappa utan resultat och försöker hålla igång kroppen utifrån dagligt skick? Jag har inte något bra svar mer än att fortsätta söka hjälp utanför landstingets fyrkantiga ramar. När det traditionella inte fungerar så söker man sig till det alternativa.

Jag har full förståelse för de som inte förstår hur det är att leva med en osynlig åkomma, det har jag! Tacksamt nog så har jag inga tvivlare som öppet uttalar sig om hur jag mår/ ser ut även om det garanterat finns de som i mjugg tvivlar på att jag verkligen mår som jag gör men de kan jag inte påverka. Fibro ÄR luddigt!! Det ÄR konstigt att jag i ena stunden är hur pigg och glad som helst för att i nästa stund gå ner mig helt, det ÄR konstigt att jag i ena stunden har stickande värk i händer och fötter för att i nästa stund ha molvärk i höfter och ben, det ÄR konstigt att jag i ena stunden inte orkar lyfta ett mjölkpaket för att i nästa stund skotta bark eller kratta en snutt av gräsmattan. Jag förstår att vissa tvivlar, jag önskar bara att alla kunde försöka förstå hur förbannat jobbigt det här är för mig och alla andra med kronisk, osynlig värk! Jag tänker inte säga att jag hellre drabbas av nåt mera synligt som exempelvis benbrott för förra gången jag uttalade de orden så bröt jag fotleden strax efteråt och det var ju ingen större hit!

Jag tror att jag fortsätter i samma krokiga hjulspår ett tag till, det går så länge det går och när det inte går längre så är det stopp. Detta kräkiga inlägg har tagit mig flera timmar att skriva. Inte bara för att det är långt utan även för att jag har så oerhört ont i händerna, kör pekfingervalsen och har mina handledsskydd på vilket gör händerna klumpiga. Idag är jag faktiskt tacksam att jag är sjukanmäld på jobbet för den här dagen suger hästballe rent ut sagt och jag skulle aldrig ens fundera på att åka till jobbet!

  

Kanhända att det ändå är tur att det inte syns på utsidan hur det känns på insidan!

Nåja, imorgon är en annan dag med nya möjligheter! Jag knaprar ”vid- behovs- medicin”, gör riktigt åssit idag och hoppas att läget är annorlunda framöver, det sista som överger en är hoppet 🙂

KRAM ❤️

På en skala…

hur kul är detta?!

   

 

Skitväder!

Det blåser som fan, faller snöblandat regn och min kropp mår dåligt! Jag ska egentligen inte kröjma i inlägg efter inlägg men det är svårt att undvika när jag känner mig som en misshandlad sandsäck dag efter dag! 🙁 Så här illa brukar det inte vara och fm- skiftet idag på jobbet var en pärs.

  

Dagar som denna är jag extra glad för att jag har motordriven säng och kan höja huvud- och fotände för att avlasta kroppen!

Normalt när vi har ansvarsvecka på Kotten så skriver vi upp oss på veckor då vi är lediga- mer el mindre och när vi skrev upp oss inför vårterminen så gick vi båda skift. Förutsättningarna är annorlunda nu, Matte jobbar dagtid så han har inga lediga veckodagar och just den här veckan jobbar jag alla dagar utom fredag vilket ställde till det för oss. Jag löste det med att ta kompledigt imorn för att vara sista barngruppsdagen på dagis. På fredag har jag sista köksdagen på dagis. Till helgen har vi sista helgstädet på dagis. Vemodigt men sant.

Vi har alltså våra sista månader på världens bästa dagis! Vore det inte för att vi vuxna är så mentalt slut och nedkörda sen alla tidigare åtgärder för att omstrukturera verksamheten och alla diskussioner som följde på köpet så hade vi gärna varit kvar ett år till. Nu har vi tagit beslutet och det känns kluvet. Många av gullrumpans kompisar går vidare, endel byter förskola och endel går upp till 6-års till hösten så det är en förmildrande omständighet. En annan är att vi tänker om lite, den här åtgärden hade vi tänkt göra hösten 2016 så att hon skulle få börja i en omsorg där många blivande klasskompisar finns men detta blir tidigarelagt ett år. På ett kooperativ kommer familjerna många gånger från flera olika områden eftersom man gjort ett medvetet val för just den formen av omsorg, det är inte så många munksundsbarn som kommer att gå upp till skolan samtidigt som Sally. När vi berättade för henne att hon skulle byta till ett annat dagis i Munksund så tog hon det med ro, jag tror inte hon tagit in det fullt ut men efter ett långt sommarlov så kommer det att bli bra. Hon är ett ”riktigt dagisbarn” som älskar att leka, umgås med kompisar och vara hemifrån så vi känner oss trygga. Ett kommunalt dagis kan inte erbjuda så liten barngrupp som hon varit i från start men å andra sidan så är hon en stor tjej nu, hon kan förmedla sig, ta sig fram för egen maskin och har rätt mkt skinn på näsan 🙂 Vi kommer att sakna lokalerna, miljön, den fina barngruppen och de fantastiska fröknarna men med tanke på våra tidigare erfarenheter av kommunal omsorg så tror vi att den nya starten till hösten kommer att bli till belåtenhet. Vi känner båda två att vi gett Sally den allra bästa starten hon kunde få i barnomsorgen! Kotten är fantastisk men för oss föräldrar känns det som att vi kommit till en ändhållplats. Givetvis kommer vi att fortsätta hålla kontakten med vissa som vi lärt känna via dagis, familjer som vi har en mer privat relation till. I början av augusti skolar vi in på det, för oss, nya dagiset 🙂

På tal om jobbet så har det införts nya regler rörande glasögon. Fram till nu så har våran arbetsgivare gått in och ersatt våra glasögon om de gått sönder på arbetstid. Detta har upphört och i stället tillhandahåller de skyddsglasögon. Därför hade jag bokat in synkontroll idag, duschade och bytte om efter jobbet och åkte dit med en rek i handen. Smurfit har avtal med en relativt ny optikerkedja i stan och väl där fick jag två chocker. Den första kom sig av den krassa sanningen att jag börjar komma upp i ålder och har första tecknet på förfall. Jag har ett minimalt men dock klart behov av progressiva glas! Ve och fasa! Sen höll jag på att dåna när jag såg urvalet av bågar, fula naaanting! Antingen kunde jag välja väldigt industriella silverfärgade stålbågar eller feta brunfärgade plastbågar. Båda med plastflärpar på skalmarna för att skydda ögonen. Sistnämnda modellen var ändå mest rolig så det blev den men jösses så ugly jag kommer att känna mig 😉 Min älskade lagvigda man gör ju inte saken bättre när han kallar mina nya brillor för cyklop och föreslog att jag kunde ta med dom på kommande utlandsresa så jag kunde använda dom när jag skulle dyka- stryk ska han ha!

  

Ulla-Bella-sekreteeerare eller kanske ugglan Helge i ”Från A till Ö”?!

Jaja, it gäll hä å vara fåfäng på jobbet!

Ha en fin måndagskväll!

KRAM ❤️

Nånting spökar…

…med min älskade WordPress-app, den jag alltid bloggar från via mobilen. Jag är som bekant tekniskt död och tycker detta är lika irriterande som en fläskig vagel i ögat! Jag vill så gärna få babbla av mig i skrift, även om sånt som ni läsare kanske finner ointressant, överflödigt eller bara boooring. Men för MIG är det viktigt, det är som en slags terapi i vissa fall och i andra är det bara kul att kunna gå tillbaka och läsa, minnas vad som hände när, hur saker kändes just då osv.

Jag har inte glömt att bilder från USA- resan ska ut på bloggen men det blir ett rätt rejält inlägg så jag tar det när jag har bättre om tid. Just nu är jag ap-trött efter uppstigning 4.30. Har två förmiddagsskift kvar och sen ”råkar” jag bli ledig igen men då är det schemalagd ledighet så den är legal, hehe. Snacka om att jag kände mig ringrostig idag efter en månads frånvaro men oj så kul att vara back in business! Har saknar mina kollegor och den härliga jargongen! T.o.m monstermaskinen kändes som en kär bekant 🙂

Igår em tog vi en snoa till Luleå. Dels skulle vi in på Biltema och köpa en bilkudde med ryggstöd (695kr) så att vi har en stol i varje bil men vi hade även ett ärende till Luleå Hockeys souvenirbutik. Älskade maken gav mig nämligen en present förra helgen, en liten uppskattning för att jag har sånt tålamod med alla hans möten och åtaganden som han dräller runt på (att han sen köpte en ännu dyrare sak till sig själv låtsas jag inte om 😉 )
Hursom, presenten var i minsta laget, jag är faktiskt grövre än han tror 🙂 Bytte till rätt storlek, sen fick gullrumpan en ny mössa. För en vecka sedan investerade vi i varsitt tennarmband- väldigt välgjort och snyggt- tillverkat av en kvinna i Mattes hemby.

IMG_8753.JPG

IMG_8756.JPG

IMG_8757.JPG
Vi stöttar vårt lag i med- och motgång!
Just nu är laget i stort behov av… tja, de har behov av mycket för nu går det eländigt dåligt men vi gör det vi kan.

Mer då? Jo stora sonen flyttar ifrån mamma igen! Men den här gången har jag inte samma separationsångest som förra gången när han åkte till USA. Nu känns det mer normalt, han är ju ändå snart halvvägs till 22 år och självklart vill man ha något eget då!
En fin etta med sovalkov och ett riktigt kök, nära till stan och lagom avstånd hem till oss (vi lär ju bjussa på middag nån gång om sänder). Jag följde dit en kväll när han skulle lämna torrvaror och småplock och det var så mysigt att få beundra hans första egna lya och få komma med lite moderliga råd, även på hans begäran 🙂 Flytt av möbler blir dock först nästa vecka för idag drog han och ett kompisgäng till London för att festa, ha kul och se fotboll.

Även om mörkret växer till sig för varje dag och ger allt färre soltimmar så är det ändå mysigt. Bara en sån sak att man kan tända myslampor och stearinljus redan på em! Love it! Det som är jobbigt är att kroppen påverkas negativt, en tid med mycket värk men humöret är bra ändå (oftast iaf)

Vi har haft en mysig Halloweenhelg och förutom att jag gröpte ur och fejsade en pumpa så tog jag tillvara på köttet och kärnorna. Förr kastade jag alltid allt inkråm men nu gjorde jag mig till och rostade kärnorna, kokade pumpasoppa och bakade en pumpapaj. Pajen blev godkänd men övriga… nja, de föll inte i min smak kan jag säga!

IMG_8717.JPG
Barnens egenhändigt ihoppysslade ”snuskiga godisfingrar”, mysiga lampor, pumpalykta

IMG_8716.JPG
Helt okej med vispad grädde

Lite soffmys med mina flickor innan sängdags! Jag hoppas att detta funkar så inte hela inlägget försvinner för då blir jag (mer) tokig!
Ha en fin onsdag och sköt om er!
KRAM ❤️

Nu ni…

…nu är det hårda bud för fru Engberg! -14 kilo har minskat till -9, jag har alltså ätit tillbaka 5 kilo på min redan stora hydda och jag har fått väldigt fula ovanor! Typ trycka i mig ostkrokar sittandes i tv-soffan, cola var och varannan dag, kvällsmackor med mycket smör, matportioner i klass med en manlig tradarchaffis osv osv. Ovanor som är SÅ svåra att bryta men inte omöjliga. Min aptitökande värkmedicin är inget att göra något åt, den måste hänga kvar.

För att få en liten kick och en märkbar skillnad på vikten så har jag påbörjat en liten kur 😉

20140211-115450.jpg
Namnam… nja men okej

Jag behöver en sporre för att komma igång och då får Herbalife hjälpa mig på traven. Om detta är bra eller inte kan diskuteras i det oändliga men jag är inte intresserad av nån diskussion. Jag tänker inte försvara mitt val, det är MITT val och det har ingen nåt att göra med. Detta är ingen långsiktig lösning och ingen livsstil utan en lösning i nuet. Jag har provat pulverdiet förut och gått ner med bra resultat, tyvärr har jag inte lagt om livsstil efteråt, dvs ätit nyttigt och motionerat, och då säger det sig självt att det mesta jag tappat kommit tillbaka så småningom. Jag känner till både för- och nackdelarna med pulverdieter och har valt att fokusera mer på fördelarna.

Nu har jag dessutom tagit steget och aktiverat mitt träningskort på Sensia. Jag har mätt byst-, midje-, stuss- och lårmått med måttband, ställt mig på den kvidande mirakelvågen och bestämt mig- nu får vi se om jag lyckas driva ut latmasken ur blodsystemet.

20140211-121026.jpg
Jag i egen hög person!

20140211-121530.jpg
Ett av mina hjälpmedel

Procent
Jag kommer med andra ord inte att vara behjälplig med nån barskåpstömning närmaste tiden, vilket egentligen skulle behövas här! Nu när bästmaken fyllde 40 så fylldes det redan välfyllda skåpet på med x antal flaskor och vi är lite dåliga på att sippa i oss alkoholhaltiga drycker. Nån flaska vin delar vi nån gång och nån bärra myser vi med framför en bra film eller vid en god middag men gammaldags partyn har det varit tunt med.
Tur att sprit inte blir dålig iaf, bara gräddlikörerna ligger i farozonen men shit happens! 🙂

20140211-125016.jpg
Jodå, skåplås ska man ha när huset är fullt av nyfikna barn i alla åldrar!

Förbannelse
Jo jag har förbannat vädergudarna som leker så med väder och vind. Det snöar, töar, blåser, solstrålar- allt i en enda salig röra, kan de inte bestämma sig och vara konsekvent åtminstone några dagar i rad?! Jag värker sönder trots mina pills! Det strålar i armar och ben, huvudet har en inneboende hammare/såg, det sticker i fingrarna och jag är så trött, så trött 🙁

Jag har tre ynka skift kvar innan vi blir ”långlediga” och jag vill så gärna hålla ut men just nu är det tveksamt. Jag har insett att min vilja och envishet kommer att ställa till problem i framtiden om jag fortsätter tjura på såhär. Visst- det är jättebra att inte känna efter för mycket eller ge upp och lägga sig i soffan men samtidigt behöver man ju inte vara extrem åt motsatt sida som moi. Jag vet att jag riskerar att förvärra läget om jag inte lyssnar på kroppen när den faktiskt säger ifrån. Blir jag inte bättre under de närmaste timmarna så får jag bita i suräpplet och ta till sjuka kassan imorn.

Jaja, den som lever får se. Nu ska jag fortsätta se sprinten på OS (åh vad jag älskar när det är OS, VM, EM- ja alla former att idrottsliga arrangemang där Sverige är representerat)
KRAM ❤️

Stackars min våg…

…den gråter av vanmakt och kvider plågat när jag ställer mig på den!
De fjorton överflödiga kilon som jag lyckats få bort från kroppshyddan börjar återvända- veochfasa! Jag skyller till stor del på min nya värkmedicin som ger ökad aptit och det med besked! Jag äter tamejtusan lika mycket som en karl men rör mig fortfarande lika lite vilket ju givetvis märks på både våg och kläder. När jag började om efter ledighet i måndags så var arbetsbyxan bra mycket tightare bakom röven och det är inte bra. Jag har inte tänkt byta till en större storlek så nu är det dax för en ändring.

Jag blir ju hjälpt av medicinen, den är nog första varianten som faktiskt kapar värsta värktopparna och det är mycket värt! Jag har som bekant knaprat i mig x antal varianter av medikament och ingen har varit så bra som den nuvarande. BästMatte konstaterade för ett tag sen ”du, har du tänkt på att du knappt haft en sjukdag från jobbet sen du började med den nya medicinen?” och så är det. Nog har jag ont än, ett av alla mina problem är dessa väderomslag med ordentliga variationer i bl.a. grader som fortfarande påverkar mig negativt men sista få gångerna har det varit en enorm huvudvärk som ställt till det för mig. Två gånger har jag fått åka hem från jobbet mitt i skiftet och det är samma skift, finns det ett mönster? Det är första natten efter två em-skift som jag fått så ont i skallen att jag mått spy-illa och det har dansat ett gäng prickar framför ögonen. Om det är övergång från em till natt eller om det är att jag inte lyckas ta medicinen på fast tid vet jag inte men jag vet att det är hyfsat viktigt att ta mina piller på fast, regelbunden tid och detta är inte alltid det lättaste när man jobbar 6-skift.

Nå, ang vikten så har jag iaf fixat till min mirakelvåg med batteribyte och ändrat inställningarna så att vårt nya nätverk registrerar alla värden. Jag har inte idats bry mig om att dra fram datorn och ändra nätverk så vågen har inte fungerat i mobilappen. Nu har jag åter koll på vikt, fettmängd i kroppen och BMI och det är bra men resultatet av första vägningen var rent deprimerande :/

Jag älskar kläderna från Plain Vanilla, väldigt kvinnliga och i tunna material. Ordinarie pris är inte i min prisklass så jag kan aldrig unna mig att handla annat än på rea. Det finns liksom inte i min värld att köpa ETT par tights för 1300 spänn- oavsett märke eller kvalitet!!
Några gånger per år kör PV en ordentlig rea och DÅ slår jag till. Förra gången jag handlade så var vissa plagg rent för stora eftersom jag gått ner i vikt och de flesta plaggen är lite stora i storlek. Nu var det tvärtom 🙁

Jag köpte sju plagg och ett smycke för halva reapriset och fick allt för 1600kr. För skojs skull så räknade jag ut vad ordinarie pris blev för allt och kom fram till ca 9400kr!! Den summan skulle jag aldrig kunna lägga på kläder, då skulle familjen konka. Ett snitt på 200/ plagg är däremot klart godkänt!

Sex av sju plagg gör att jag ser ut som en stoppad julkorv och det är fan inte kul, att kunna komma i kläderna blir en bra morot för att gå ner i vikt. Att jag dessutom har några utlandsresor framför mig gör att jag- för min egen skull- måste ta tag i detta, inte vill jag känna mig som en vit knölval när jag ska exponera mig i bikini!!

Jobb
Om vi fortsätter på temat hälsa och mående så måste ju även trucken nämnas. Som ni vet så har jag farit rätt illa av det faktum att tvingas in i ”monstermaskinen”. Detta har stressat mig och all form av stress ger värk och värken ger sjukdagar. Jag VILL vara på Renseriet för jag har världens bästa arbetskamrater och omväxlande arbetsuppgifter, därför så har jag- med stöd, förståelse och peppning av skiftkollegorna- kämpat som en tok. Även hemifrån har jag haft en enorm uppbackning!

Innan förra ledigheten så reflekterade jag över att det inte kändes alltför längesen som jag satt och pustade ut i manöverrummet och gladdes åt det faktum att jag lossat sju nyp från lastbilar! Jag pallade bara med halva mitt truckpass, alltså en timme och efter det tog nån av dom andra över och körde klart mitt pass.

I nuläget kör jag hela mitt pass och jag har slutat räkna hur många nyp jag lossar. Jag räknar inte ens hur många timmerbilar jag lossar och detta är ett framsteg som borde firas! 🙂
Visst känner jag fortfarande stress och nog känner jag ett visst obehag när jag vet att mitt körpass är på gång i arbetsrotationen men det är hanterbart. Förmiddagar är klart värst för då är vi ensam på trucken, em och natt på vardagar är vi två vilket gör arbetet mindre stressigt.

Igår var egentligen första singelpasset för mig, oftast har vi haft import dom dagar jag kört fm och även då är vi två truckar.
När jag klev ut i maskinen igår så hade jag en barrbil som väntade på mig och det var ju ingen större fara. Men sen började det poppa upp bilar på skärmen, när det var fem på kö så blev jag lite stirrig och när det var så många som nio bilar så trängde svetten fram i armhålorna (så många har jag aldrig haft på kö när jag kör ensam!) Att jag dessutom hade en väghyvel som skrapade framför borden (där veden ska lossas av) gjorde allt onödigt nervpirrigt. Då gäller det att djupandas, ha bra kommunikation med chaffisarna och jobba lugnt och metodiskt. Att stressa gör bara saken värre, det blir större risk för olyckor och materialskador. Nu hade jag ett gäng trevliga chaufförer som tålmodigt väntade utan suckande kommentarer, det var en skämtsam kommunikation över radion, väghyvlaren var toppentrevlig och anpassade sig efter mitt körbehov och jag var SÅ tacksam för det! En sån sak påverkar arbetet mer än man kan tro.

Snart är det dags att bege sig till kvällsskiftet. Egentligen borde jag ta mig en promenad till jobbet men det är nederbörd i form av nålvassa blötsnöflingor… och det blåser rätt bra… fast det är ju bara nollgradigt… men hur kul är det att gå hem efter kl 22 när det är mörkt och säkert kallare…

Ja ni hör ju hur peppad jag är, haha! Ett som är säkert är att jag har en träff med en medlemsrådgivare på Sensia på fredag och då ska mitt träningskort aktiveras. Hoppas jag kan få en PT som sparkar mig i röven så att mina ursäkter försvinner med den latmask som invaderat min kropp!

Ha en fin Lill-lördag!
KRAM ❤️