Kategoriarkiv: Jobb

Jag har inga bra ursäkter…

…men kan konstatera att jag är usel på att uppdatera bloggen och detta i kombination med att tiden rusar alldeles för fort gör att det börjar bli en trend detta med många månaders bloggtorka!

But hey, I’m here now 🙂 Jag var tvungen att läsa bakåt i tiden för att se var jag slutade ordbajsa om mitt liv och jag inser att det har hänt otroligt mycket sen i november! Mest på jobb- och hönsfronten.

Vad gäller jobbet så gjorde jag mitt sista arbetspass på renseriet 13 januari. Det var en tung dag med känslorna bubblandes nära ytan, några gånger under skiftet så kunde jag inte hålla tårarna borta, dels pga att det kändes som ett nederlag att mer eller mindre tvingas sluta och dels för att jag verkligen kände att jag lämnade bästa jobbet på hela fabriken! Ni vet den där arbetsförmågebedömningen jag nämnt tidigare, den låg till grund för beslutet till omplacering och allt pekade på att det bästa för min hälsa var just att prova ett fysiskt lättare jobb. Läkare, sjukgymnast och psykolog var rörande överens och alla tester som gjordes pekade otvivelaktigt åt samma håll.

Det som riktigt säkert slog undan mina fötter för ett tag var det faktum att jag blev omplacerad tillbaka till kemikalieåtervinningen. Det var där jag började min yrkeskarriär 2006, först som mixare och sedan indunstare men 2010 sökte jag mig därifrån. Dels för att jag inte var helt bekväm med de medier vi jobbade med (lut, syra, kalk, metanol o.dyl.) och dels för att jag kände mig osäker och för trög för att jobba med slutna, trycksatta system. Jag ville jobba i en mer öppen process där man ser vad man gör.

För mig kändes det därför ologiskt att de satte tillbaka mig på en avdelning som jag aktivt sökt mig ifrån! Känslan var att företaget gjorde sin plikt och omplacerade mig för att jag skulle kunna fortsätta jobba men den dominerande känslan var att de tog ett beslut som gynnade företaget. En indunstare lärs inte upp på bara några veckor, det är en ganska komplex befattning och i mig fanns det en ”gammal” indunstare som bara behövde dammas av och få minnet uppfräschat så skulle jag vara på banan igen. Snopet var bara förnamnet, jag hade förväntat mig allt annat än detta!

Vad tycker jag om det?! Tja jag väljer att gilla läget, än så länge går jag utöver ordinarie bemanning och det känns ändå okej. Jag är tacksam att jag har kvar min anställning, jag är tacksam att jag fick vara kvar på samma skiftlag och det känns bra att de, i den mån det går, tar hänsyn till vilket skiftlag jag är placerad på gentemot Mattes skift. Det skulle innebära stora logistiska problem för oss om jag blev placerad på ett skift som jobbar mot hans, skulle vi exempelvis jobba samma helger (en 12 timmars natt och en 12 timmars fm) så funkar det ju inte eftersom den som jobbat natt måste få sova och det skulle bli svårt med en vaken sexåring i huset och den andra föräldern på jobbet.

Jag känner iaf att kroppen mår väldigt mycket bättre nu, inte en endaste sjukdag detta halvår pga påfrestad kropp! 🙂 Visst finns det vissa mer fysiskt tunga arbetsmoment men hjälpsamheten är stor- inte för att jag är kvinna utan överlag så hjälps man åt i stor utsträckning vid behov. Och mina kollegor är fantastiskt bra, de stöttar, visar engagemang och suckar aldrig när jag ställer mina (ibland korkade) frågor. Det blir ytterst spännande att se vad nästa drag blir, alla operatörer ska nämligen kunna tre befattningar och som det är nu så har jag två kvar att lära mig när jag är färdig indunstare.

Men som sagt, jag har ett jobb med goa kollegor, bra lön och folk runt omkring mig som tror på mig (betydligt mer än vad jag själv gör 😉 ) så jag ska inte klaga!

Kram ❤️

Ordet ”höns”…

…kan användas till mycket och nuförtiden kopplas jag ihop med det ordet i större grad än tidigare. Jag har alltid framhållit att jag inte är någon curlingmamma men jag erkänner att jag är en hönsmamma. Jag är nog lite väl nojig och orolig över mina barns väl och ve oavsett ålder på dom 🙂

Nu har ”hönsmamma” fått en till innebörd. I somras skaffade vi fem hönor efter några års grubbleri och lust! Fem stora fina Bresse, inte så tama men enligt säljaren så skulle de nog bli mindre rädda av sig om vi bara hanterade dom frekvent. Detta funkade inte alls, de sprang arslet av sig så fort vi närmade oss och var mer än tillåtet skvätträdda! Eftersom vi inte kan ha husdjur så var mitt mål att få fina ägg men även lite handtama djur som gärna kommer fram och äter ur händerna på oss. De flesta dagar när vi var hemma i somras så öppnade vi upp hönsgården och alla fem hoppade ut och mumsade av allt som naturen hade att erbjuda


Innan vi hämtade hönorna i Överkalix så byggde Matte ett fint litet hus och en hönsgård där de skulle kunna vara ute oavsett väder, detta tack vare att vårat gamla plasttak från altanen kom till användning



Snorpan myser inne hos hönorna

Ju längre tiden gick, desto räddare blev hönorna och barnen (framförallt Sally) tappade intresset för djuren. Då beslöt vi oss för att sälja bort tre av hönorna till en kompis pappa som redan hade ett gäng höns. Men jösses vilken cirkus när jag skulle fånga in de skiträdda djuren! Med en stor fiskehåv lubbade jag runt i hönsgården och försökte fånga de rätta hönorna som skulle ner i en transportkartong. Håret flög runt skallen, jag gjorde osmidiga djupdykningar med ljudliga svordomar när de kacklande panikslagna fjäderfäna flaxade undan. Sally hejade ivrigt på och flera gånger hörde jag ”ooooh mamma DET var nära!” Jo men nära fångar ingen höna så det var bara att jobba vidare. Fjädrar flög, jag svor, Sally hejade, hönorna kacklade… när jag väl fångat in en så kom problemet att få ner den i kartongen. Det första försöket lyckades och jag fortsattemin jakt på nästa stackare. När jag väl fått fast den så stod jag och grubblade en stund. Jag var tvungen att hålla den stora kroppen med båda händerna samtidigt som jag skulle smyga upp locket på kartongen utan att första smet ut. Det gick över förväntan men när nr tre skulle ner så smet nr ett ut. Gaaahhh!!! Bara börja om igen. Precis när jag fått fast ettan igen så kom Matte hem och vi hjälptes åt att få ner smitaren. Svettig, frustrerad och darrande av adrenalin stod jag och pustade ut precis när köparna kom runt husknuten. Jäkla rövtur! Haha ja fy fan, vilken syn det måste ha varit! 🙂

Samma kväll som Svartis, Gulan och Tuppkammen flyttade ut, flyttade tre dvärgar in. Två dvärgbrahma och en dvärgkochin. Söta små individer med fluffiga fötter


Får jag presentera Snövit (Sallys), Kerstin och Doris



De är inte tunga men nog känns det i armen efter ett litet tag!


Lilla Snövit sover gott hos sin lill-matte ❤️

Småttisarna var ju betydligt roligare att hantera, de gick att hålla i och mata från handen. De stora som blev kvar, Chefen och Spider (Sallys), var gode hårda på de små och det var lite tufft att se när de gjorde upp rangordningen men detta är deras naturliga beteende så det var bara att gilla läget.

När det började bli svalare och hösten gjorde sig påmind så var vi tvungna att ta ett beslut kring våra hönor. Det lilla huset är oisolerat och för litet för att värmas upp utan att riskera att elda ner det så vi började spana på beggade lekstugor, byggsatser på bodar osv men innan vi hittade nåt så kom en köldknäpp och vi fick bråttom! Det blev ett hastköp av en timrad boda i samma stuk som en husvagnsförgård. Att få hem den var ett riktigt mickel, en kille skulle köra hem den kvittolöst för en billig peng men leveransen blev uppskjuten och paniken smög sig på. 

Så småningom kom den dock rullandes på en flakbil med kran och när chaffisen backade in på gräset så körde han fast delux! Efter en timmes meckande och trixande så lyftes bodan av vid husknuten, han lyckades komma loss med bilen och det bestämdes att han skulle göra ett nytt försök två dagar senare. Tror ni det gick nå bättre då?! Nädå ny fastkörning och det blev att ringa bärgare som kvittolöst (tack och lov!) drog loss bilen. Som grädde på moset så började vi tvivla på att Doris var av kvinnligt kön och efter lite förfrågningar så visade det sig att det är en ståtlig Boris! Dubbelsuck!


Vi har lite markjobb till våren!

Trossbotten och golvisolering hade bästa maken fixat innan den levererades hem och medan bodan var ståendes vid husknuten hjälptes Matte och min bonuspappa åt att isolera taket. Svärfar kom hit och hjälpte till att rulla bodan längre in på tomten med hjälp av rör och plankor. Sent omsider kom en kollega med baklastare och långa gafflar, lyfte upp bodan och trixande den på plats. Äntligen!! Vilket jäkla jobb för ett hönshus! Och vilken tur att vi fick hjälp av våra fina gubbar ❤️


Lilla sommarhuset och stora året-runt-huset sida vid sida.

Så fort bodan kom på plats så påbörjades arbetet med att färdigställa insidan.


Ingen isolering i väggarna, bara vindpapp, reglar (för att få en luftspalt) och OSB-skivor. Tak och golv är väl isolerade och jag tror det räcker så. Höns är mer känsliga för värme än kyla och blir det för svalt så får vi bara tillsätta mer värme. I dagsläget har vi dragit in el och en värmelampa är inköpt, den ska hänga över sittpinnarna men som sagt, fler värmekällor kan sättas in vid behov. Vi ska montera in en mojäng som visar både temperatur och luftfuktighet och de värdena kan man få direkt in i mobilerna. 


Några varv med målarfärg men än är det inte klart.

När vi målat färdigt så ska vi bygga en mellanvägg så att hönsen får bodel längst in och vi får ett förrum för bl.a. fodertunnor. Därefter ska en bekant komma och lägga golvmatta och svetsa skarvarna så att det blir ordentligt gjort (bra med rätt yrkesfolk i ens närhet 🙂 ) Hål för ventilationer ska göras, öppningar för luckor ut till hönsgårdarna ska göras- jo jag pratar pluralis för nästa år ska det upp en ny hönsgård på andra sidan om bodan. Då kan man varva mellan hönsgårdarna och kanske ha en chans till lite gräs kvar på marken 😉 De är så effektiva när de sprättar och fodersöker så gräset är ett minne blott i nuvarande hönsgården. Sen ska vi sätta in fönster men risken är att det blir först till våren för det är inte säkert att vi hinner allt. Dygnet har bara 24 timmar och vi har för få händer. Men vem vet, med några fler extrahänder så kanske kanske vi hinner, de behöver egentligen lite mer ljusinsläpp än vad fönstret i ytterdörren ger. Vi är bara för dåliga på att be om hjälp!

Hönshjärnan har snöat in på höns, haha

En mer viktig sak som jag vill slå ett slag för. Ni kanske har uppmärksammat att det är Movember nu. Denna månad som jag och barnen har kluvna känslor för. Detta är den månad när männen sparar ut sin mustasch och så även pappan i familjen. Det är för ett gott syfte men vi bävar alltid för att varje dag se hur denna snorbroms växer fram i rasande fart. Matte har varit med i Team Piteå Mo Bros sedan i fjol (tror jag det var, eller 2014?) och i år registrerade jag in mig i teamet som en Mo Sista. Uppdaterar er under månaden med bilder på min älskade man och inget passar väl bättre att börja med än en babyslät, nyrakad gubbe ❤️

Ehhmm…

…hur var det nu man kom in på bloggen, alltså vilken mail och vilket lösenord gäller? Det är knappt jag ens minns hur man skriver ett inlägg eller infogar en bild! Haha ja det är ju bara att skratta åt sig själv men till mitt försvar så har jag inte bloggat sen i m a j och med tanke på det så är det inte underligt att minnet sviker lite efter den tiden 😉 (detta med minnet är inte åldersbetingat när det kommer till mig- bara ett förtydligande,hehe!)

Ni som hängt med här tidigare vet ju att jag (tyvärr) oftast skriver hela noveller då jag väl sätter mig och skriver. Sett till den tid som hunnit passera och allt som hänt så skulle jag lätt få ihop stoff till en hel bok men jag får väl ta allt pö om pö. Detta inlägg kommer nog bli rätt långt ändå eftersom det rör ett ämne som det dels finns mycket att skriva om och dels har tyngt mig rätt mycket ett bra tag. Ska dock försöka att utelämna en del så ni inte somnar innan ni är i mål 😉

När jag skrev sista inlägget i maj var jag halvtidssjukskriven pga en inflammerad vänsteraxel. Det var en seg och utdragen inflammation och först i juni friskskrevs jag. Som jag nämnt tidigare så har vi inlett en rehabutredning på jobbet pga att min kropp inte riktigt håller när det blir mer fysiskt tunga sysslor. Oftast har vi ”bra” skift men de gånger det går dåligt så måste jag ju klara av alla moment som ingår i befattningen, som exempelvis skotta större mängd flis/ spån/ bark, rensa bort pluggar av nämnda material, slita isär stockar när veden brötat ihop sig osv. Envis och tjurig som jag är så brukar jag tänja på mina gränser och göra allt i min makt för att fixa problemen men oftast kommer det surt efteråt när fibron sätter käppar i hjulet och då kommer jag knappt upp ur sängen. Inget som funkar i längden- jag vet- men jag trivs så himla bra på min avdelning så jag har, likt strutsen, stoppat skallen i sanden och fortsatt med huvudet nerböjd och stångande panna.

På eget initiativ så bad jag att få prova gå ner på 50% för att se om det fungerar bättre för mig. Detta skulle jag få göra och jag fick flytta över på ett annat skift där mannen jag skulle dela tjänst med jobbar. Han föredrar att jobba fm-skift medan jag föredrar nätter, ett perfekt arrangemang. Vi blev beviljade sex månader, med ev chans till förlängning några månader om vi ville. Detta hade jag tänkt permanenta om allt kändes bra men då kallade facket in mig på kontoret och ville ha ett snack. De hade hört ryktas om den här planen och ville upplysa mig och några viktiga detaljer för att skydda mig. Det jag inte hade tänkt på, och som de hade tänkt på åt mig, var dels att mitt pensionsspar halveras vid fastskrivning på halvtid och jag har ganska många år kvar vilket skulle bli en hyfsad förlust för mig men viktigast av allt- min SGI (sjukpenninggrundande inkomst)  halveras. Som de sa ”tänk dig att du jobbar halvtid i ex fem år, sen säger kroppen stopp och du kan inte jobba mer- vad har du för sjukersättning resten av din yrkesverksamma tid?” Hmm ja det hade jag aldrig reflekterat över, tydligen ska jag i min värld aldrig bli gammal eller sjuk!

Så midsommarveckan skrev vi på för sex månaders tidsbestämd delning av tjänst och jag började på det nya skiftet. Där har jag varit i fyra månader nu och hittills har det fungerat jättebra! Inte en enda sjukdag och min kropp hinner få den viktiga återhämtningen som behövs mellan skiften. Jobbar nio skift på sex veckor istället för arton skift och jag har inga problem att klara av detta. Jag orkar med min familj och jag orkar hålla efter hemmet på ett helt annat sätt än tidigare. Axeln är fortfarande inte helt okej men jag försöker att vara så snäll jag bara kan mot den men visst, nog har jag rensat pluggar med båtshake och nog har jag hackat sönder fastkilade stenar med järnspett. Jag gör mina arbetsuppgifter till fullo och jag tror inte att mina kollegor har nåt att klaga på, det låter inte så varken när jag pratar med dom eller när jag får höra vad de sagt till våran personalledare om mig och det känns såklart jättebra!

Nu har jag iaf tagit beslutet att när detta halvår passerat så går jag tillbaka på heltid på mitt ordinarie skift. Visst finns det nån person som har muttrat att jag gör fel och i deras ögon så väljer jag pengarna före hälsan. Riktigt så ser inte jag på det. Visst är hälsan viktigare än pengar men de som uttalar sig så har inte hela bilden klar för sig och jag känner inte att jag ska behöva argumentera för mitt beslut eller redogöra alla personliga detaljer för alla och envar. Jag går inte och förväntar mig att jag ska bli sjuk och riskera att få dålig sjukpenning men jag vet ju själv bäst vilken skruttig och oberäknelig kropp jag har. Vi lever inget vidlyftigt liv med dyra hobbys och vi har inte bortskämda barn som får allt de pekar på. Vi har absolut så vi klarar oss men visst fan märks det när en halv lön faller bort och vi är en familj på sju pers varav fyra är tonåringar. Mat ska ställas på bordet, två bilar ska rulla och underhållas och ett relativt dyrt boende ska betalas.

Vi har återupptagit rehabutredningen och förra veckan träffades jag, personalledaren och vår företagsläkare för att göra en arbetsförmågebedömning. Där framgick mina begränsningar ganska tydligt. Fysiskt tunga arbetsmoment, kyla/drag, för kort tid för återhämtning och höga egna krav på mig själv är de saker som är dåliga för mig. Sistnämnda måste jag jobba på själv, jag har och har alltid haft stora krav på mig själv. Vill göra allt så perfekt som möjligt och helst vill jag kunna allt innan jag ens har provat och det förstår nog var och en att det inte är det lättaste.

Nästa vecka ska jag träffa övriga personer som ingår i en utredning och sen ska resultatet sammanställas till en helhet och utifrån det så går vi sedan vidare. När jag kämpade med truckkörningen för några år sen så vägrade jag ge upp och söka mig till nån annan avdelning, ingen skulle säga att jag inte fixade körningen och gav upp så jag nötte på (med stort stöd från mina kollegor) Då sa jag att enda vägen från Renseriet som jag kunde acceptera var om kroppen inte skulle hålla. Nu är jag i det läget men det är ändå svårt att acceptera det faktum att jag nog skulle må bättre på en mindre fysisk arbetsplats. Jag jobbar på med det mentala och börjar väl närma mig en viss acceptans inför detta faktum som jag står inför. Som person är jag så att jag gillar trygghet och ”vet vad jag har men inte vad jag får”, min förhoppning är att jag ska landa i något så bra att jag nästan ångrar att jag inte gjorde en förflyttning för länge sen 🙂

Jag gillar mitt jobb med allt vad det innebär, bra mentalitet bland kollegorna, maskinkörning, rotation/variation  i arbetsuppgifterna, fräsch miljö, frihet under ansvar… men var sak har sin tid och framför mig finns ett blankt, oskrivet blad där framtiden får utvisa vad som ska fyllas i. 

Vardagen…

…är tillbaka i våra liv. Resan hem gick komplikationsfritt och trots att vi lämnade strålande sol och +27 grader så var det jätteskönt att landa i ett regnigt Norrbotten där tempen var blygsamma +2. Vi hämtade hem de yngsta barnen och gjorde kväll efter många kramar och lite uppackning.

Tisdag påbörjade jag min tre veckor långa 50%-iga arbetsperiod. Det var uppfriskande att få munhuggas lite och känna mig som en i arbetsgemenskapen. Mitt eget skift var inne i nattsvängen och eftersom rehab ska utföras dagtid så får jag vänta till måndag innan jag återser dom.

Vi har haft rehabmötet som jag oroade mig över. Det gick ändå bättre än väntat, jag lyckades hålla inne med tårarna och vi har en plan. Berättar mer om den när jag känner att allt är i hamn, och jag hoppas verkligen att allt ska bli bra när vi väl är igång. Just nu är det axeln som fortfarande ställer till det, jag är kvar på ruta ett och värken vill inte packa ihop och sticka. Det skulle vara jäkligt skönt att ha facit på hand och kunna säga exakt datum när jag är återställd men det är, som ni förstår, omöjligt. Min personalledare har inte en lätt uppgift när han ska planera och täcka upp för mig då han inte vet hur lång tid som krävs. Till veckan hoppas jag att läkaren hör av sig så jag får veta vad nästa drag blir för nåt måste ju gå att göra annat än bara vila och vara försiktig med vänsterarmen!

Efter första arbetsdagen hämtade jag snorpan på dagis, åkte hem en snabbis för borstning av gaddar och sen till tandis för femårskoll. Bissingarna såg finfina ut, enda som kom fram var att hon har korsbett och det är inget vi hört något om förut. Detta är inget som åtgärdas nu men vi ska hålla koll på hur de nya tänderna kommer sen. Korsbett innebär att hon har ett normalt bett på ena sidan (överkäkens tänder biter ihop över underkäkens) men på andra sidan ligger de nedre tänderna utanpå de övre, det ser alltså ut som att underkäken är snedvriden åt ett håll.

  
Försvinnande liten i stolen 🙂

  
Duktig tjej och lika duktig pedagogisk tandhygienist 

Nu ska jag klaga och det är nästan lite skrattretande mitt i besvikelsen. Max hamburgerrestaurang brann för några år sedan och en fräschare, mer modern anläggning byggdes på samma ställe. Sen den dagen har Max varit en stor besvikelse i våran familj. Oavsett om vi handlat i driven eller inne i kassorna så har det blivit fel. I åtta fall av tio så har nåt saknats och i det nionde fallet så har vi fått fel mat. Idag beställde vi fyra mål, varav ett barnmål och ett tillval i form av sex st chilicheese-bollar. När Matte kom hem till sina hungriga vargar och började packa upp maten så saknades alla fyra strips, en leksak (viktigaste av allt enligt Sally) och två av sex ostbollar. Förargade ringde vi till Max och sa som det var. Killen som svarade bad så mkt om ursäkt och vi förhandlade till oss en helt ny omgång av en likadan beställning eftersom burgarna skulle hinna kallna innan nya strips hämtats hem från stan. Enda vi inte behövde nytt av var drickorna.

Matte körde tillbaka till stan och väl där så fick han påminna om leksaken (som de faktiskt höll på att glömma igen) och sen styrde han raka spåret hem igen. När han packade upp omgång nr 2 så saknades burgaren till barnmålet! Vi bara tittade på varandra med gapande munnar, skakade på skallarna och sen började vi skratta. Hur dåligt var inte det?! Fel på två beställningar! Nu har vi gett upp Max för ett bra tag, de har fått några extra chanser men nu är tålamodet slut. Det är en himla tur att stan har fler hamburgerier där maten är minst lika god och där det sällan fallerar.

  
Många påsar blev det för fyra måltider!

Sen vi kom hem så har jag fått förfrågningar om Krakow från flera av varandra oberoende personer- jättekul! 🙂 Bjussar på en bild som visar er alla var vi bott på våra resor och några av de ställen där vi varit. Det mesta ligger centralt och på gångavstånd.

  
Övre röda pricken; Lägenhetshotellet Ventus Rosa där vi bodde sist

Nedre röda pricken; Hotell Rezydent där vi bodde 2010

Gula pilen; Kazimierz, även kallat judiska området.

Röda pilen; Wawels slott

Ljusblåa pilen; Schindlers fabrik

Gröna pilen; Stora torget i gamla stan

För att göra det enkelt så kan ni läsa HÄR för en bra sammanfattning av ställen värt att besöka.

KRAM ❤️

Glad påsk…

…på er alla! Nu när det är storhelgstid så tänkte jag att det är läge att försöka sparka igång bloggen igen och ge den lite kärlek 😉 Inte för att det går att dra paralleller mellan Jesus och en blogg men det är ju ändå en helg förknippad med (åter)uppståndelse. Det har minsann varit dåligt på bloggfronten men dygnet har bara tjugofyra timmar och mina intressen slåss om de få timmar som blir över efter alla måsten som går i första hand.

Jag pysslar fortfarande ihop kort av olika slag och har varit i ett ordentligt scrappar-il. Fördelen med den här sysslan är att jag kan kombinera den med att lyssna på ljudböcker, min andra lilla crush. Utöver detta så har jag drunknat i släktforskning! Jag gräver djupt i mina förfäders spår och gnuggar pannan fnasig ibland när namn och årtal tjorvar till det i hjärnkontoret. Jag har ett konto på Ancestry och forskar på både mammas och pappas sida vilket ger förgreningar åt alla spretiga håll och kanter. Det är intressant som tusan och jag börjar komma riktigt långt bak i tiden. Tyvärr känner jag mig begränsad då jag inte riktigt behärskar tekniken till fullo, av den anledningen kollade jag upp om ex ABF håller i nån nybörjargrupp men det blir inte förrän till hösten 🙁

Som ni kanske märker så har jag för tillfället fler timmar att spendera på ”omåsten” av det slag som inte kräver armar-uppåt-sträck men jag hade hellre haft det som vanligt! Jag slaskar nämligen runt här hemma och är sjukskriven sen 29/3 pga en väldigt bråkig och ond vänsteraxel. Sista nattveckan som jag jobbade kände jag av axeln och det blev värre ju längre veckan led, och trots att det tog väldigt ont vid många arbetsmoment så blundade jag för detta faktum och sopade golv, rensade pinnar, skottade bark, tömde stenfällor och utförde annat som jag kände var mindre bra. Normalt så är jag van vid att ha mer eller mindre ont nånstans i fibrokroppen och har därför utvecklat en förmåga att inte känna efter så mycket, bita ihop och pilla i mig tabletter så att jag ska uthärda det onda. Detta blev en omöjlighet till slut och efter nattveckan uppsökte jag läkare som sa att det var en inflammation i axeln så han skrev ut inflammationsdämpande piller och piller för att skydda magen.

När detta inte gav någon effekt så satte han upp mig på en tid hos en fysioterapeut som utifrån mina symptom bedömde att både slemsäck och senfästen var påverkade och att jag hade inklämningssyndrom (impingment). Jag fick ett hemträningsprogram och Scanlab- behandling (nån typ av strömbehandling som ska skynda på läkprocessen och öka blodgenomströmning) men efter fyra behandlingar utan effekt så måste det kluras ut vad nästa steg ska bli. Läkaren tvivlar att en kortisonspruta ger önskad effekt då senfästena är såpass inflammerade men jag vet inte vad annars som ska provas. 

Jag som trodde att detta skulle vara snabbt övergående blev lätt besviken när fysioterapeuten A förklarade att detta inte är nån quickfix utan kan ta veckor/ månader att läka ut! Heltidssjukskrivningen sträcker sig till 4/4 och sen övergår den till 50% i tre veckor till. Vet ni hur onyttig jag känner mig när jag går hemma och egentligen känner mig typ frisk men är sjuk pga en halvt obrukbar axel?! Jag kan inte lyfta armen upp över axelns horisontalläge, jag kan inte lyfta armen rakt ut i sidled mer än upp till samma läge men med belastning (när jag håller något i handen) så kommer jag knappt halvvägs upp. Det går inte att lyfta och vrida armen samtidigt så att knäppa upp patthållaren, dra fram bilbältet el ex klia ryggen är big nono. Jag kan inte dra på mig täcket vid sänggående annat än att jag vrider hela kroppen bakåt och håller armbågen mot kroppen så att kroppens rörelse får täcket över mig och tvätta håret får jag göra i framböjt läge då jag inte får upp båda armarna. Ja ni hör ju, det är fjantiga rörelser men de tar satans ont och ställer till med vissa problem i vardagen. Fördelen med sjukskrivningen är väl iaf att jag fått mycket tid med familjen och att vi haft några kanonfina dagar ute på soliga altan ❤️ Nu ska jag försöka bättra mig när det kommer till dagliga promenader för jag ska inte ligga pall i soffan, jag ska aktivera mig med sånt som inte försämrar axeln.

Jag är omgiven av många kloka och varmhjärtade personer som faktiskt har rätt i att det bara finns en av mig, att jag (förhoppningsvis) har många år kvar att leva ett kvalitetsfullt liv och att hälsa är viktigare än pengar men likafullt så är det svårt att ta in resonemanget. För det räcker faktiskt inte med min dåliga axel. Jag har, tillsammans med arbetsgivaren, påbörjat ett rehabärende. Jag ska egentligen inte ha ett jobb som kan vara fysiskt tungt och jag är absolut inte lika stresstålig som förut. Min kropp håller sällan hela skiftcykeln utan sjukfrånvaro och detta är dagens sanning men att få mig att fatta det med både hjärta och hjärna är uppenbarligen väldigt svårt! Att vi inlett rehabärendet är väl för mig ett första steg till acceptans men vägen till fullt erkännande är lång och krokig.

Nu när jag själv känner att jag börjat gilla att köra truck och traktor (tro det eller ej men många dagar njuter jag faktiskt t.o.m bakom spakarna) ska jag då vara tvungen att ge upp allt?! Att inte få jobba jämte mina fina kollegor som jag trivs så bra med?! Visst, det finns garanterat andra befattningar som är minst lika bra och där det finns kollegor som jag kan trivas med men jag vet vad jag har men inte vad jag får. Det är väl det där okända som skrämmer mig mest. Drömmen vore ju om vi kom fram till en lösning som känns genomförlig för ”gamm-kroppen” och där jag trivs så bra att jag grubblar på varför jag inte gjorde slag i saken för länge sen! Men, vi får se vad framtiden har att bjuda på, hoppet är det sista som överger en och jag har länge haft hopp, envishet och vilja som stark drivkraft för att ta mig fram dag för dag!

Häpp! Nu levererade jag en långläsning, mitt mål att försöka korta ner mina inlägg gick väl inte så bra idag men jag ska försöka fixa det längre fram! Fler och kortare är bättre än mastodontlånga, enstaka maratontexter där ni läsare riskerar att somna eller tappa tråden pga ointresse 😉

Ha en fin dag!

Kram ❤️