Kategoriarkiv: Hälsa/Ohälsa

En promenad…

… kan vara ett sätt att försöka rensa huvudet på tankar. Efter det bedrövliga bedrägerisamtalet så kände jag mig först otroligt arg- mest på idioten som ringde men även på mig själv! När ilskan mattades av så kände jag mig bedövad och tom, kroppen har fått rejält med stryk av dagens hundkn*llarväder och tröttheten lade sig som en fuktig yllefilt över mig. En promenad kändes som en lämplig aktivitet för att släppa tankarna.

Egentligen ett obra beslut med tanke på min söndervärkta kropp, den ihållande blåsten och det duggande regnet men skit samma- ut skulle jag. Drog på mig regnkläder, mössa, vantar och gympaskor. Pluggade i lurarna, drog på ljudboken, startade appen Runkeeper, drog upp huvan och knäppte igen den tätt över skallen.

Ångrade mitt tilltag redan efter 300 meter men bet ihop. Jag och Sofia har gjort en överenskommelse att promenera åtminstone varannan dag, med eller utan varandras sällskap. Vi ska även utesluta allt socker ur kosten och ostkrokar, chips, godis, läsk är ajabaja. Svor lite lätt inombords när regndropparna landade på glasögonen, ju längre jag gick desto mindre såg jag annat än en prickig vy. Vinden slet i kläderna och det gick inte att skydda sig från den då den bytte riktning hela tiden och kastade av och an som en ”Crazy Daisy”, vattenleksblomman (om ni sett en sån).

”Ferry Tales”, skriven och inläst av Björn Ferry, gav mig snart annat att tänka på. Mina svordomar är som en bön i kyrkan i jämförelse med hans, jösses vad han svär! Och med grym och kniveggsvass ärlighet lämnar han ut sig själv och sin omgivning. Han sågar folk vid fotknölarna, han hyllar folk till skyarna, han förklarar viktigheten i att runka regelbundet, och han levererar brutalt rakt och ärligt personliga åsikter och händelser ur sitt liv.

Halvvägs råkade jag tappa fokus på att se var jag satte ner fötterna, extra viktigt nu när snön smälter bort och bruna kluttar från nonchalanta hundägares söta fyrbentingar kommer till daga. *Sniff, sniff* Faan det luktade hundskit!! Lyfte vänster fot, kikade under sulan- rent! Gjorde likadant med höger fot- inte rent! Damn 🙁 Folk som såg mig efter detta måste ju ha trott att jag antingen hade ett gravt fel på motoriken, att jag var kissnödig eller bara var lite salongsberusad. Jag trampade skon i första bästa (kiss-och-bajsfria) snöhög, blaskade av sulan i lagom djupa vattenpölar, vred foten hö-vä-hö mitt i steget vid varje grusrest som låg i vägkanten med sån frenesi att jag höll på att stå på näsan några gånger. Detta upprepades med jämna mellanrum på vägen hemåt och när jag efter 4,5 kilometers promenad klev upp på bron, blöt som en ocentrifugerad tröja, såg sulan hyfsat ren ut. Som en säkerhetsåtgärd lämnade jag dock skorna utomhus.

Skönt att ha fixat veckans första promenad trots pissigt väder, molande värk och noll motivation! 🙂 Morgondagen kan ju bara bli bättre!

Nattinatti och kram ❤️

Vardagen…

…är tillbaka i våra liv. Resan hem gick komplikationsfritt och trots att vi lämnade strålande sol och +27 grader så var det jätteskönt att landa i ett regnigt Norrbotten där tempen var blygsamma +2. Vi hämtade hem de yngsta barnen och gjorde kväll efter många kramar och lite uppackning.

Tisdag påbörjade jag min tre veckor långa 50%-iga arbetsperiod. Det var uppfriskande att få munhuggas lite och känna mig som en i arbetsgemenskapen. Mitt eget skift var inne i nattsvängen och eftersom rehab ska utföras dagtid så får jag vänta till måndag innan jag återser dom.

Vi har haft rehabmötet som jag oroade mig över. Det gick ändå bättre än väntat, jag lyckades hålla inne med tårarna och vi har en plan. Berättar mer om den när jag känner att allt är i hamn, och jag hoppas verkligen att allt ska bli bra när vi väl är igång. Just nu är det axeln som fortfarande ställer till det, jag är kvar på ruta ett och värken vill inte packa ihop och sticka. Det skulle vara jäkligt skönt att ha facit på hand och kunna säga exakt datum när jag är återställd men det är, som ni förstår, omöjligt. Min personalledare har inte en lätt uppgift när han ska planera och täcka upp för mig då han inte vet hur lång tid som krävs. Till veckan hoppas jag att läkaren hör av sig så jag får veta vad nästa drag blir för nåt måste ju gå att göra annat än bara vila och vara försiktig med vänsterarmen!

Efter första arbetsdagen hämtade jag snorpan på dagis, åkte hem en snabbis för borstning av gaddar och sen till tandis för femårskoll. Bissingarna såg finfina ut, enda som kom fram var att hon har korsbett och det är inget vi hört något om förut. Detta är inget som åtgärdas nu men vi ska hålla koll på hur de nya tänderna kommer sen. Korsbett innebär att hon har ett normalt bett på ena sidan (överkäkens tänder biter ihop över underkäkens) men på andra sidan ligger de nedre tänderna utanpå de övre, det ser alltså ut som att underkäken är snedvriden åt ett håll.

  
Försvinnande liten i stolen 🙂

  
Duktig tjej och lika duktig pedagogisk tandhygienist 

Nu ska jag klaga och det är nästan lite skrattretande mitt i besvikelsen. Max hamburgerrestaurang brann för några år sedan och en fräschare, mer modern anläggning byggdes på samma ställe. Sen den dagen har Max varit en stor besvikelse i våran familj. Oavsett om vi handlat i driven eller inne i kassorna så har det blivit fel. I åtta fall av tio så har nåt saknats och i det nionde fallet så har vi fått fel mat. Idag beställde vi fyra mål, varav ett barnmål och ett tillval i form av sex st chilicheese-bollar. När Matte kom hem till sina hungriga vargar och började packa upp maten så saknades alla fyra strips, en leksak (viktigaste av allt enligt Sally) och två av sex ostbollar. Förargade ringde vi till Max och sa som det var. Killen som svarade bad så mkt om ursäkt och vi förhandlade till oss en helt ny omgång av en likadan beställning eftersom burgarna skulle hinna kallna innan nya strips hämtats hem från stan. Enda vi inte behövde nytt av var drickorna.

Matte körde tillbaka till stan och väl där så fick han påminna om leksaken (som de faktiskt höll på att glömma igen) och sen styrde han raka spåret hem igen. När han packade upp omgång nr 2 så saknades burgaren till barnmålet! Vi bara tittade på varandra med gapande munnar, skakade på skallarna och sen började vi skratta. Hur dåligt var inte det?! Fel på två beställningar! Nu har vi gett upp Max för ett bra tag, de har fått några extra chanser men nu är tålamodet slut. Det är en himla tur att stan har fler hamburgerier där maten är minst lika god och där det sällan fallerar.

  
Många påsar blev det för fyra måltider!

Sen vi kom hem så har jag fått förfrågningar om Krakow från flera av varandra oberoende personer- jättekul! 🙂 Bjussar på en bild som visar er alla var vi bott på våra resor och några av de ställen där vi varit. Det mesta ligger centralt och på gångavstånd.

  
Övre röda pricken; Lägenhetshotellet Ventus Rosa där vi bodde sist

Nedre röda pricken; Hotell Rezydent där vi bodde 2010

Gula pilen; Kazimierz, även kallat judiska området.

Röda pilen; Wawels slott

Ljusblåa pilen; Schindlers fabrik

Gröna pilen; Stora torget i gamla stan

För att göra det enkelt så kan ni läsa HÄR för en bra sammanfattning av ställen värt att besöka.

KRAM ❤️

För sex år sedan…

…var jag och Matte till Krakow i Polen. Jag var i början av graviditeten med lilla Sally i magen och givetvis mådde jag peck! Inte fick jag njuta av goda, billiga öl och inte tordes jag smaka vad som helst från det polska köket. Resan var såklart toppenbra ändå och rörde upp enormt många känslor, framförallt i Auschwitz och Birkenau! Innan vi reste hem så bestämde vi att vi skulle tillbaka och ta med barnen när de vuxit till sig några år.

För några månader sedan så bokades en resa till just Krakow, en resa för fyra personer. Vi har nämligen bestämt att dela på barnaskaran och ta med stortjejerna den här svängen och om ett år får våra tre pojkar följa med på en likadan resa. Detta beslut kom till, dels för att det är lättare att resa som ett mindre sällskap och dels för att få lite mer tid för varje barn.

Nu kanske vissa tycker det är totalt fel att göra en sån här resa under en sjukskrivning och visst har jag grubblat. Mest för oron att nån ska reagera negativt  vilket egentligen borde vara en bagatell i det hela men jag vet att människosläktet till viss del har mindre smickrande sidor som missunnsamhet, avundsjuka och illvilja. Jag borde inte bry mig så mycket om vad andra ska tycka och tänka men jag som person bryr mig alldeles för mycket! De med insyn i vår situation har bara hejat på och uppmuntrat till att genomföra planerad resa trots sjukskrivningen. De som inte är insatta/ rör sig i ytterkanterna av vårat liv kan lätt få för sig saker och ting som är sprungna ur annat än det faktiska läget.

Givetvis spelar det in vilka omständigheter som gör att man inte kan arbeta/ kan resa. Vore jag sjukanmäld pga magsjuka, benbrott eller harpest så hade vi inte haft annat val än att avboka den efterlängtade resan med tjejerna. Nu är det en inflammerad axel som visserligen gör ont vid felaktiga rörelser och belastning men det är ju inte direkt så att jag ska gå på armarna när jag är i Polen. Jag ska inte heller bära tungt, resväskan kan jag med fördel dra med höger hand och vid behov av väsklyft så har jag sex friska uppsättningar armar och händer vid min sida som gör jobbet åt mig.

Sist jag var på hälsocentralen och fick behandling så konstaterade vi samstämmigt att det många gånger är mer avkopplande och ”enkelt” att vara nån annanstans än hemma där man har svårt att låta bli att hänga tvätt, hjälpa små barn med påklädning och andra vardagliga ting som kan göra mer skada än nytta.

Jag har inte svarat på behandling hittills och ett miljöombyte med promenader, hemträningsövningar, medicinering och mental vila kommer inte att vara till nackdel för mig. Jag har dock lovat att avlasta armen då och då genom att hålla handen i fickan eller binda upp den med en sjal så att jag får en mitella-light variant. 

Planen var inte att vara arbetsoförmögen vid tidpunkten då vi bokade resan och det hade varit jäkligt surt att boka av en resa som vi pratat om och planerat i många månader. Mitt skift har ledigvecka nu och flickorna har påsklov, därför planerade vi resan just den här veckan.  

 
Polen är ett EU-land

Vi kommer att umgås, äta gott, njuta av vacker omgivning och göra några utflykter med svensk guide. Jag kommer att uppdatera bloggen i vanlig ordning, det är otroligt värdefullt att kunna gå tillbaka och läsa om gamla upplevelser och återuppleva våra resor. Extra roligt är det att läsa om de små, lite töntiga (just vid skrivande stund viktiga) detaljerna men flera år senare är jag så tacksam för att jag klottrade ner dom i minnenas bank- bloggen 🙂

Klockan ringer 04.00 så det är hög tid för nattning

Kram ❤️

Glad påsk…

…på er alla! Nu när det är storhelgstid så tänkte jag att det är läge att försöka sparka igång bloggen igen och ge den lite kärlek 😉 Inte för att det går att dra paralleller mellan Jesus och en blogg men det är ju ändå en helg förknippad med (åter)uppståndelse. Det har minsann varit dåligt på bloggfronten men dygnet har bara tjugofyra timmar och mina intressen slåss om de få timmar som blir över efter alla måsten som går i första hand.

Jag pysslar fortfarande ihop kort av olika slag och har varit i ett ordentligt scrappar-il. Fördelen med den här sysslan är att jag kan kombinera den med att lyssna på ljudböcker, min andra lilla crush. Utöver detta så har jag drunknat i släktforskning! Jag gräver djupt i mina förfäders spår och gnuggar pannan fnasig ibland när namn och årtal tjorvar till det i hjärnkontoret. Jag har ett konto på Ancestry och forskar på både mammas och pappas sida vilket ger förgreningar åt alla spretiga håll och kanter. Det är intressant som tusan och jag börjar komma riktigt långt bak i tiden. Tyvärr känner jag mig begränsad då jag inte riktigt behärskar tekniken till fullo, av den anledningen kollade jag upp om ex ABF håller i nån nybörjargrupp men det blir inte förrän till hösten 🙁

Som ni kanske märker så har jag för tillfället fler timmar att spendera på ”omåsten” av det slag som inte kräver armar-uppåt-sträck men jag hade hellre haft det som vanligt! Jag slaskar nämligen runt här hemma och är sjukskriven sen 29/3 pga en väldigt bråkig och ond vänsteraxel. Sista nattveckan som jag jobbade kände jag av axeln och det blev värre ju längre veckan led, och trots att det tog väldigt ont vid många arbetsmoment så blundade jag för detta faktum och sopade golv, rensade pinnar, skottade bark, tömde stenfällor och utförde annat som jag kände var mindre bra. Normalt så är jag van vid att ha mer eller mindre ont nånstans i fibrokroppen och har därför utvecklat en förmåga att inte känna efter så mycket, bita ihop och pilla i mig tabletter så att jag ska uthärda det onda. Detta blev en omöjlighet till slut och efter nattveckan uppsökte jag läkare som sa att det var en inflammation i axeln så han skrev ut inflammationsdämpande piller och piller för att skydda magen.

När detta inte gav någon effekt så satte han upp mig på en tid hos en fysioterapeut som utifrån mina symptom bedömde att både slemsäck och senfästen var påverkade och att jag hade inklämningssyndrom (impingment). Jag fick ett hemträningsprogram och Scanlab- behandling (nån typ av strömbehandling som ska skynda på läkprocessen och öka blodgenomströmning) men efter fyra behandlingar utan effekt så måste det kluras ut vad nästa steg ska bli. Läkaren tvivlar att en kortisonspruta ger önskad effekt då senfästena är såpass inflammerade men jag vet inte vad annars som ska provas. 

Jag som trodde att detta skulle vara snabbt övergående blev lätt besviken när fysioterapeuten A förklarade att detta inte är nån quickfix utan kan ta veckor/ månader att läka ut! Heltidssjukskrivningen sträcker sig till 4/4 och sen övergår den till 50% i tre veckor till. Vet ni hur onyttig jag känner mig när jag går hemma och egentligen känner mig typ frisk men är sjuk pga en halvt obrukbar axel?! Jag kan inte lyfta armen upp över axelns horisontalläge, jag kan inte lyfta armen rakt ut i sidled mer än upp till samma läge men med belastning (när jag håller något i handen) så kommer jag knappt halvvägs upp. Det går inte att lyfta och vrida armen samtidigt så att knäppa upp patthållaren, dra fram bilbältet el ex klia ryggen är big nono. Jag kan inte dra på mig täcket vid sänggående annat än att jag vrider hela kroppen bakåt och håller armbågen mot kroppen så att kroppens rörelse får täcket över mig och tvätta håret får jag göra i framböjt läge då jag inte får upp båda armarna. Ja ni hör ju, det är fjantiga rörelser men de tar satans ont och ställer till med vissa problem i vardagen. Fördelen med sjukskrivningen är väl iaf att jag fått mycket tid med familjen och att vi haft några kanonfina dagar ute på soliga altan ❤️ Nu ska jag försöka bättra mig när det kommer till dagliga promenader för jag ska inte ligga pall i soffan, jag ska aktivera mig med sånt som inte försämrar axeln.

Jag är omgiven av många kloka och varmhjärtade personer som faktiskt har rätt i att det bara finns en av mig, att jag (förhoppningsvis) har många år kvar att leva ett kvalitetsfullt liv och att hälsa är viktigare än pengar men likafullt så är det svårt att ta in resonemanget. För det räcker faktiskt inte med min dåliga axel. Jag har, tillsammans med arbetsgivaren, påbörjat ett rehabärende. Jag ska egentligen inte ha ett jobb som kan vara fysiskt tungt och jag är absolut inte lika stresstålig som förut. Min kropp håller sällan hela skiftcykeln utan sjukfrånvaro och detta är dagens sanning men att få mig att fatta det med både hjärta och hjärna är uppenbarligen väldigt svårt! Att vi inlett rehabärendet är väl för mig ett första steg till acceptans men vägen till fullt erkännande är lång och krokig.

Nu när jag själv känner att jag börjat gilla att köra truck och traktor (tro det eller ej men många dagar njuter jag faktiskt t.o.m bakom spakarna) ska jag då vara tvungen att ge upp allt?! Att inte få jobba jämte mina fina kollegor som jag trivs så bra med?! Visst, det finns garanterat andra befattningar som är minst lika bra och där det finns kollegor som jag kan trivas med men jag vet vad jag har men inte vad jag får. Det är väl det där okända som skrämmer mig mest. Drömmen vore ju om vi kom fram till en lösning som känns genomförlig för ”gamm-kroppen” och där jag trivs så bra att jag grubblar på varför jag inte gjorde slag i saken för länge sen! Men, vi får se vad framtiden har att bjuda på, hoppet är det sista som överger en och jag har länge haft hopp, envishet och vilja som stark drivkraft för att ta mig fram dag för dag!

Häpp! Nu levererade jag en långläsning, mitt mål att försöka korta ner mina inlägg gick väl inte så bra idag men jag ska försöka fixa det längre fram! Fler och kortare är bättre än mastodontlånga, enstaka maratontexter där ni läsare riskerar att somna eller tappa tråden pga ointresse 😉

Ha en fin dag!

Kram ❤️

Heijn blir…

…garanterat dyrt och inte är det humörhöjande!

  

Min framtand som gett mig så mycket värk och besvär spökar igen. Inte så att det tar ont men efter rotfyllningen har den börjat spricka och i morse såg jag att en bit har lossnat vid ena sprickan!! Tror det är läge att göra ett nytt besök hos tandis innan hela tanden rämnar och lämnar en hockeyglugg *gulp*