Kategoriarkiv: Fibro

Glad påsk…

…på er alla! Nu när det är storhelgstid så tänkte jag att det är läge att försöka sparka igång bloggen igen och ge den lite kärlek 😉 Inte för att det går att dra paralleller mellan Jesus och en blogg men det är ju ändå en helg förknippad med (åter)uppståndelse. Det har minsann varit dåligt på bloggfronten men dygnet har bara tjugofyra timmar och mina intressen slåss om de få timmar som blir över efter alla måsten som går i första hand.

Jag pysslar fortfarande ihop kort av olika slag och har varit i ett ordentligt scrappar-il. Fördelen med den här sysslan är att jag kan kombinera den med att lyssna på ljudböcker, min andra lilla crush. Utöver detta så har jag drunknat i släktforskning! Jag gräver djupt i mina förfäders spår och gnuggar pannan fnasig ibland när namn och årtal tjorvar till det i hjärnkontoret. Jag har ett konto på Ancestry och forskar på både mammas och pappas sida vilket ger förgreningar åt alla spretiga håll och kanter. Det är intressant som tusan och jag börjar komma riktigt långt bak i tiden. Tyvärr känner jag mig begränsad då jag inte riktigt behärskar tekniken till fullo, av den anledningen kollade jag upp om ex ABF håller i nån nybörjargrupp men det blir inte förrän till hösten 🙁

Som ni kanske märker så har jag för tillfället fler timmar att spendera på ”omåsten” av det slag som inte kräver armar-uppåt-sträck men jag hade hellre haft det som vanligt! Jag slaskar nämligen runt här hemma och är sjukskriven sen 29/3 pga en väldigt bråkig och ond vänsteraxel. Sista nattveckan som jag jobbade kände jag av axeln och det blev värre ju längre veckan led, och trots att det tog väldigt ont vid många arbetsmoment så blundade jag för detta faktum och sopade golv, rensade pinnar, skottade bark, tömde stenfällor och utförde annat som jag kände var mindre bra. Normalt så är jag van vid att ha mer eller mindre ont nånstans i fibrokroppen och har därför utvecklat en förmåga att inte känna efter så mycket, bita ihop och pilla i mig tabletter så att jag ska uthärda det onda. Detta blev en omöjlighet till slut och efter nattveckan uppsökte jag läkare som sa att det var en inflammation i axeln så han skrev ut inflammationsdämpande piller och piller för att skydda magen.

När detta inte gav någon effekt så satte han upp mig på en tid hos en fysioterapeut som utifrån mina symptom bedömde att både slemsäck och senfästen var påverkade och att jag hade inklämningssyndrom (impingment). Jag fick ett hemträningsprogram och Scanlab- behandling (nån typ av strömbehandling som ska skynda på läkprocessen och öka blodgenomströmning) men efter fyra behandlingar utan effekt så måste det kluras ut vad nästa steg ska bli. Läkaren tvivlar att en kortisonspruta ger önskad effekt då senfästena är såpass inflammerade men jag vet inte vad annars som ska provas. 

Jag som trodde att detta skulle vara snabbt övergående blev lätt besviken när fysioterapeuten A förklarade att detta inte är nån quickfix utan kan ta veckor/ månader att läka ut! Heltidssjukskrivningen sträcker sig till 4/4 och sen övergår den till 50% i tre veckor till. Vet ni hur onyttig jag känner mig när jag går hemma och egentligen känner mig typ frisk men är sjuk pga en halvt obrukbar axel?! Jag kan inte lyfta armen upp över axelns horisontalläge, jag kan inte lyfta armen rakt ut i sidled mer än upp till samma läge men med belastning (när jag håller något i handen) så kommer jag knappt halvvägs upp. Det går inte att lyfta och vrida armen samtidigt så att knäppa upp patthållaren, dra fram bilbältet el ex klia ryggen är big nono. Jag kan inte dra på mig täcket vid sänggående annat än att jag vrider hela kroppen bakåt och håller armbågen mot kroppen så att kroppens rörelse får täcket över mig och tvätta håret får jag göra i framböjt läge då jag inte får upp båda armarna. Ja ni hör ju, det är fjantiga rörelser men de tar satans ont och ställer till med vissa problem i vardagen. Fördelen med sjukskrivningen är väl iaf att jag fått mycket tid med familjen och att vi haft några kanonfina dagar ute på soliga altan ❤️ Nu ska jag försöka bättra mig när det kommer till dagliga promenader för jag ska inte ligga pall i soffan, jag ska aktivera mig med sånt som inte försämrar axeln.

Jag är omgiven av många kloka och varmhjärtade personer som faktiskt har rätt i att det bara finns en av mig, att jag (förhoppningsvis) har många år kvar att leva ett kvalitetsfullt liv och att hälsa är viktigare än pengar men likafullt så är det svårt att ta in resonemanget. För det räcker faktiskt inte med min dåliga axel. Jag har, tillsammans med arbetsgivaren, påbörjat ett rehabärende. Jag ska egentligen inte ha ett jobb som kan vara fysiskt tungt och jag är absolut inte lika stresstålig som förut. Min kropp håller sällan hela skiftcykeln utan sjukfrånvaro och detta är dagens sanning men att få mig att fatta det med både hjärta och hjärna är uppenbarligen väldigt svårt! Att vi inlett rehabärendet är väl för mig ett första steg till acceptans men vägen till fullt erkännande är lång och krokig.

Nu när jag själv känner att jag börjat gilla att köra truck och traktor (tro det eller ej men många dagar njuter jag faktiskt t.o.m bakom spakarna) ska jag då vara tvungen att ge upp allt?! Att inte få jobba jämte mina fina kollegor som jag trivs så bra med?! Visst, det finns garanterat andra befattningar som är minst lika bra och där det finns kollegor som jag kan trivas med men jag vet vad jag har men inte vad jag får. Det är väl det där okända som skrämmer mig mest. Drömmen vore ju om vi kom fram till en lösning som känns genomförlig för ”gamm-kroppen” och där jag trivs så bra att jag grubblar på varför jag inte gjorde slag i saken för länge sen! Men, vi får se vad framtiden har att bjuda på, hoppet är det sista som överger en och jag har länge haft hopp, envishet och vilja som stark drivkraft för att ta mig fram dag för dag!

Häpp! Nu levererade jag en långläsning, mitt mål att försöka korta ner mina inlägg gick väl inte så bra idag men jag ska försöka fixa det längre fram! Fler och kortare är bättre än mastodontlånga, enstaka maratontexter där ni läsare riskerar att somna eller tappa tråden pga ointresse 😉

Ha en fin dag!

Kram ❤️

Om jag hade förmågan…

…så skulle jag omedelbart krypa ur min egen kropp! Detta blir ett gnälligt, svärordsfyllt och pessimistiskt inlägg. Tursamt nog så är bloggen MIN och här dryftar jag det JAG vill och känner för! Syftet med detta inlägg är inte att få medlidande utan det fungerar mer som en pysventil, en möjlighet att få spy ur mig lite för att lätta lite på det tryck som byggts upp i kroppen sista tiden. Läs på egen risk, neggovarningen är utfärdad!

Jag har under några veckors tid känt att värken varit mer påfrestande än vanligt men i vanlig ordning så ”kopplar jag bort” alla kroppens rop på handbromsläge och gasar på. Det har hänt flera saker i mitt liv på sistone som påverkat mig negativt och självklart reagerar fibron på det men dessa händelser varken vill eller kan jag gå in på här av hänsyn till andra människor som jag bryr mig om. När jag ”går ner mig” pga olika tuffa händelser så spunkar kroppen ur med bl.a uppblommad rosacea (kronisk hudinflammation), gråtmildhet och ont överallt. Anledningen till att jag trampar gasen i botten är att jag är rädd för att stanna upp, känna efter och braka ihop. Jag är livrädd för att braka ihop! Jag vet att jag inte är till någon större nytta om jag smäller in i väggen men jag är sån av naturen att jag riggar på mig skygglappar, kopplar på ett gott humör och försöker leva som alla andra ”normala” och friska människor. Jag vet att jag borde lyssna mer på kroppens signaler och bara göra det jag orkar. Jag vet att jag duger som jag är bland mina närmaste och att kraven på mina prestationer är störst från mig själv. Jag vet…. men det är ändå så svårt att förstå och efterleva!

Igår kände jag mig sämre, på väg ännu djupare i skovets dalgång. Det är ett jäkligt svårt läge när man egentligen inte känner sig sjuk men ändå går kroppen bara på 50% av kapaciteten. Viljan finns men förmågan saknas! I den bästa av världar så är man antingen rätt rejält sjuk eller så är man frisk men när man lever med det kroniska smärttillståndet Fibromyalgi så ser det sällan ut så. 

Jag hade önskat att jag kunde se lite mer positivt på min situation, att både jag och (delar av) omgivningen kunde fokusera på och uppskatta de saker jag faktiskt klarar av och kan bidra med, i stället för att se det som inte fungerar som det ska. Jag är begränsad i mina göromål när jag mår sämre men jag gör i alla fall så gott jag kan. Vilket slöseri av resurs hos de människor som faktiskt kan men inte vill!

Vi som lever med detta elände påverkas och reagerar väldigt olika på yttre faktorer trots likadan diagnos men följande stämmer in på majoriteten av oss; 

  

Det mesta ingår i vardagen för alla och envar på ett eller annat sätt

Igår var alltså ett gränsfall, jobba eller vara hemma. Jag trivs oerhört bra med mina kollegor och vill verkligen jobba istället för att stanna hemma. Många är de gånger då jag ”safeat” och sjukanmält mig och några timmar senare så lättar värken, med efterföljande känsla av ”så onödigt att vara hemma!” Samtidigt så känner jag mig som en belastning då jag är på jobbet men inte fixar att göra alla mina sysslor. Visst, att köra inne vid skärmarna på båda linjerna går rätt bra, då har jag möjlighet att ändra läge mellan att sitta, stå och trampa runt på stället. Jag kan svara i telefonen, skriva anteckningar och arbetsanmälningar i datorn, ta emot firmafolk, skriva avställningar osv. Traktorn med allt skumpande är direkt olämplig dåliga dar! Trucken är mer komfortabel men där kan det vara stressigt ibland och jag sitter statiskt i två timmar utan möjlighet att lägesändra kroppen. Ronderingar går halvers, de tar bara längre tid eftersom jag har problem med att gå upp och ner i trappor och mina krafter räcker inte alltid till om det exempelvis blir en plugg någonstans. Två av fem befattningar går alltså bra vilket jag själv inser inte räcker. Vid speciella tillfällen och enstaka gånger så kan vi täcka upp för varandra och byta uppgifter när någon har problem av något slag men för mig är ju detta återkommande titt som tätt.

Med tre timmar kvar av skiftet så gav jag upp och åkte hem. Många var tankarna som snurrade i huvudet och jag kände mig nedstämd och misslyckad. Efter noggrant övervägande så har jag kommit fram till att detta måste få ett slut. Jag åker inte till jobbet om jag inte känner att jag kan gå för fullt, jag vill vara en komplett operatör som kan utföra alla mina åtaganden, vill inte känna mig som en jävla parasitmänniska. Mina kollegor ska inte drabbas av mina brister. Jag får bita i det sura äpplet och ta mina karensdagar var och varannan vecka! Problemet med fibro är att det kan svänga om rätt fort. Jag kan må bra när jag åker till jobbet men några timmar senare kan helvetet braka loss och vice versa. Eftersom jag har en inneboende envishet och prestationskrav på mig själv så våldför jag mig många gånger på min kropp trots varningssignaler, kör skallen i väggen och tänjer på mina redan överskridna gränser. Det går ett tag, sen kommer ett ofrivilligt depåstopp under nån dag när jag knappt tar mig upp ur sängen. Dumt men vem har sagt att jag är så bright?!

Att byta jobb hjälper föga. Mina kroppsliga problem kvarstår och de yttre faktorerna som många gånger gör mig sämre finns i alla yrkeskategorier. Ta bara ett så simpelt exempel som ensamarbete. Det finns en befattning på jobbet som både kollegor, ledare och maken föreslagit, ett jobb som de tror skulle passa för mig. Även om de verkligen tror att det vore idealiskt för mig så är jag svårövertygad. Jag kan inte säga att ”hell no, det där är inget för mig” då jag faktiskt aldrig provat på det men… Det jobb jag har nu är omväxlande, roligt, givande men framförallt känner jag mig trygg. Det kan låta banalt med en sån sak men den faktorn är oerhört viktig för välmåendet. Vi är fem personer på skiftet som roterar på fem befattningar och det är jäkligt skönt att veta att om man får ett problem el det uppstår en situation man aldrig varit med om förut så finns det fyra kompetenta personer att fråga om råd el hjälp. Att lyfta micken, beskriva problemet och höra en röst som kan komma med förslag eller bistå med hjälp på annat sätt. Oftast är det nån som varit med om situationen förut och vet vad som kan vara värt att göra som åtgärd. Som sagt, kanske löjligt för många men för mig är det viktigt och skapar en trygghet.

Mina tillkortakommanden uppstår givetvis inte bara på jobbet utan även på fritiden. Skillnaden är att jag har större valmöjligheter på ledig tid. Trots att jag är en social varelse så kan jag välja soffhäng hemma istället för att ranta runt (även om jag ibland känner mer för sistnämnda)  Jag kan utföra hushållsarbeten i små mängder, vissa dagar kör jag en tvättmaskin med allt vad det innebär och sen tar jag en paus. Jag måste inte gå an som ett jehu och storstäda (även om jag har svårt att dra i handbromsen även här), jag kan dela upp sysslorna eller fördela ut saker och ting på övriga familjemedlemmar!

Jag är nyfyllda 41 och har många år kvar att leva och fungera. Jag orkar inte ta en meningslös fight med FK för att ev jobba mindre så för mig är det heltidsjobb alt att söka ner arbetsprocenten oavlönat som gäller . Jag vill ha mer ork med och större tålamod mot mina fina i familjen. Jag vill hitta ett alternativ som gör att jag mår bättre i kroppen. Vad finns kvar att göra när jag redan gått på teambehandling inom landstinget, klättrat högst upp på läkarnas medicintrappa utan resultat och försöker hålla igång kroppen utifrån dagligt skick? Jag har inte något bra svar mer än att fortsätta söka hjälp utanför landstingets fyrkantiga ramar. När det traditionella inte fungerar så söker man sig till det alternativa.

Jag har full förståelse för de som inte förstår hur det är att leva med en osynlig åkomma, det har jag! Tacksamt nog så har jag inga tvivlare som öppet uttalar sig om hur jag mår/ ser ut även om det garanterat finns de som i mjugg tvivlar på att jag verkligen mår som jag gör men de kan jag inte påverka. Fibro ÄR luddigt!! Det ÄR konstigt att jag i ena stunden är hur pigg och glad som helst för att i nästa stund gå ner mig helt, det ÄR konstigt att jag i ena stunden har stickande värk i händer och fötter för att i nästa stund ha molvärk i höfter och ben, det ÄR konstigt att jag i ena stunden inte orkar lyfta ett mjölkpaket för att i nästa stund skotta bark eller kratta en snutt av gräsmattan. Jag förstår att vissa tvivlar, jag önskar bara att alla kunde försöka förstå hur förbannat jobbigt det här är för mig och alla andra med kronisk, osynlig värk! Jag tänker inte säga att jag hellre drabbas av nåt mera synligt som exempelvis benbrott för förra gången jag uttalade de orden så bröt jag fotleden strax efteråt och det var ju ingen större hit!

Jag tror att jag fortsätter i samma krokiga hjulspår ett tag till, det går så länge det går och när det inte går längre så är det stopp. Detta kräkiga inlägg har tagit mig flera timmar att skriva. Inte bara för att det är långt utan även för att jag har så oerhört ont i händerna, kör pekfingervalsen och har mina handledsskydd på vilket gör händerna klumpiga. Idag är jag faktiskt tacksam att jag är sjukanmäld på jobbet för den här dagen suger hästballe rent ut sagt och jag skulle aldrig ens fundera på att åka till jobbet!

  

Kanhända att det ändå är tur att det inte syns på utsidan hur det känns på insidan!

Nåja, imorgon är en annan dag med nya möjligheter! Jag knaprar ”vid- behovs- medicin”, gör riktigt åssit idag och hoppas att läget är annorlunda framöver, det sista som överger en är hoppet 🙂

KRAM ❤️

På en skala…

hur kul är detta?!

   

 

Skitväder!

Det blåser som fan, faller snöblandat regn och min kropp mår dåligt! Jag ska egentligen inte kröjma i inlägg efter inlägg men det är svårt att undvika när jag känner mig som en misshandlad sandsäck dag efter dag! 🙁 Så här illa brukar det inte vara och fm- skiftet idag på jobbet var en pärs.

  

Dagar som denna är jag extra glad för att jag har motordriven säng och kan höja huvud- och fotände för att avlasta kroppen!

Normalt när vi har ansvarsvecka på Kotten så skriver vi upp oss på veckor då vi är lediga- mer el mindre och när vi skrev upp oss inför vårterminen så gick vi båda skift. Förutsättningarna är annorlunda nu, Matte jobbar dagtid så han har inga lediga veckodagar och just den här veckan jobbar jag alla dagar utom fredag vilket ställde till det för oss. Jag löste det med att ta kompledigt imorn för att vara sista barngruppsdagen på dagis. På fredag har jag sista köksdagen på dagis. Till helgen har vi sista helgstädet på dagis. Vemodigt men sant.

Vi har alltså våra sista månader på världens bästa dagis! Vore det inte för att vi vuxna är så mentalt slut och nedkörda sen alla tidigare åtgärder för att omstrukturera verksamheten och alla diskussioner som följde på köpet så hade vi gärna varit kvar ett år till. Nu har vi tagit beslutet och det känns kluvet. Många av gullrumpans kompisar går vidare, endel byter förskola och endel går upp till 6-års till hösten så det är en förmildrande omständighet. En annan är att vi tänker om lite, den här åtgärden hade vi tänkt göra hösten 2016 så att hon skulle få börja i en omsorg där många blivande klasskompisar finns men detta blir tidigarelagt ett år. På ett kooperativ kommer familjerna många gånger från flera olika områden eftersom man gjort ett medvetet val för just den formen av omsorg, det är inte så många munksundsbarn som kommer att gå upp till skolan samtidigt som Sally. När vi berättade för henne att hon skulle byta till ett annat dagis i Munksund så tog hon det med ro, jag tror inte hon tagit in det fullt ut men efter ett långt sommarlov så kommer det att bli bra. Hon är ett ”riktigt dagisbarn” som älskar att leka, umgås med kompisar och vara hemifrån så vi känner oss trygga. Ett kommunalt dagis kan inte erbjuda så liten barngrupp som hon varit i från start men å andra sidan så är hon en stor tjej nu, hon kan förmedla sig, ta sig fram för egen maskin och har rätt mkt skinn på näsan 🙂 Vi kommer att sakna lokalerna, miljön, den fina barngruppen och de fantastiska fröknarna men med tanke på våra tidigare erfarenheter av kommunal omsorg så tror vi att den nya starten till hösten kommer att bli till belåtenhet. Vi känner båda två att vi gett Sally den allra bästa starten hon kunde få i barnomsorgen! Kotten är fantastisk men för oss föräldrar känns det som att vi kommit till en ändhållplats. Givetvis kommer vi att fortsätta hålla kontakten med vissa som vi lärt känna via dagis, familjer som vi har en mer privat relation till. I början av augusti skolar vi in på det, för oss, nya dagiset 🙂

På tal om jobbet så har det införts nya regler rörande glasögon. Fram till nu så har våran arbetsgivare gått in och ersatt våra glasögon om de gått sönder på arbetstid. Detta har upphört och i stället tillhandahåller de skyddsglasögon. Därför hade jag bokat in synkontroll idag, duschade och bytte om efter jobbet och åkte dit med en rek i handen. Smurfit har avtal med en relativt ny optikerkedja i stan och väl där fick jag två chocker. Den första kom sig av den krassa sanningen att jag börjar komma upp i ålder och har första tecknet på förfall. Jag har ett minimalt men dock klart behov av progressiva glas! Ve och fasa! Sen höll jag på att dåna när jag såg urvalet av bågar, fula naaanting! Antingen kunde jag välja väldigt industriella silverfärgade stålbågar eller feta brunfärgade plastbågar. Båda med plastflärpar på skalmarna för att skydda ögonen. Sistnämnda modellen var ändå mest rolig så det blev den men jösses så ugly jag kommer att känna mig 😉 Min älskade lagvigda man gör ju inte saken bättre när han kallar mina nya brillor för cyklop och föreslog att jag kunde ta med dom på kommande utlandsresa så jag kunde använda dom när jag skulle dyka- stryk ska han ha!

  

Ulla-Bella-sekreteeerare eller kanske ugglan Helge i ”Från A till Ö”?!

Jaja, it gäll hä å vara fåfäng på jobbet!

Ha en fin måndagskväll!

KRAM ❤️

Du milde…

…vilka omilda vindar som blåser! Sista dagarna har varit ett rent helvete för mig och mina ”värkkompisar”, kroppen är som en rostig apparat som skriker vid varje rörelse! Blä säger jag bara för väderomslag och kraftig blåst 🙁

Innan den här stormiga perioden började så pysslade jag uppe i min hörna, nu är det otänkbart eftersom händerna inte har den bästa motoriken och smidigheten. Förra veckan pimpade jag kartongen med kaffefilter som vi haft ståendes på bänken vid bryggaren…

  

  

Lite skillnad blev det iaf

Blev utringd på ett extraskift imorn, en tolva fm. Jättekul att få jobba ett skift med ett annat skiftlag men nu när värken är som värst så kan jag ångra mig litegrann. Det blir till att knapra piller och bita ihop, det ger bra med kosing och sen är det som sagt kul att få se hur andra skift jobbar för hur det än är så har vi alla olika sätt att lägga upp arbetet på även om alla strävar efter samma mål och jobbar efter samma villkor. Sen är det inte alltför ofta som jag blir utringd annat än som brandvakt vid stoppdagar så jag är ju glad att just jag kom högst upp på utkallningslistan 🙂

Idag ligger jag i soffan och försöker vila mig i form. Matte jobbar dagtid och äldsta dottern tog med den yngsta till äventyrsbadet. Jag har sagt det förr men det tål att upprepas, vi har världens finaste storasyskon åt gullrumpan! Bara att på eget bevåg ta med en fyraåring på lokalbussen, bada, äta glass och hamburgare, bada lite mer och åka buss hem- hur många skollediga 17-åringar skulle idas det?! Även de ”små” vardagliga sakerna de gör är mkt uppskattade, de verkligen ÄR med sin lillasyster, roar henne med ute- och innelekar, ser tålmodigt femtioelva avsnitt av uttjatade PowerPuffPinglorna, läser böcker, badar/ duschar med henne, kramas och nattar henne. Underbara barn! ❤️

Nu ska jag njuta av lugnet och den tystnad som råder i hemmet, med lite tur så orkar jag vara med ett tag på kvällens inbokade trevlighet med några kollegor men tiden får utvisa om det blir soffhäng under filt ikväll el mat, surr och skratt med några goa gubbar 🙂

KRAM ❤️

Fru primadonna…

…rapporterar. Jo för idag känner jag mig som en primadonna… en fjolla… en pimpad tjej… Hur jag känner mig beror på situationen. Just nu känner jag mig jättefin och lite extra kvinnlig men tidigare idag på jobbet så kände jag mig enbart dum! Varför! Jo pga detta;

20140507-144443.jpg
Lösnaglar, uppbyggna av gelé

20140507-144534.jpg
Lösögonfransar, fastsatta en och en på mina egna fransar. På bilden är de omålade

Som ni vet så fick jag fransarna i present och eftersom hon som gör arbetet även fixar naglar så bokades båda sakerna in igår. Jag hade så gärna gjort åtminstone naglarna på lördag fm efter jag gått på långledigt men då var det fullbokat, enda tiden som fanns var kl 17 igår. Well, vad att göra? Givetvis åkte jag dit med en sprängande huvudvärk och när jag åkte därifrån fyra timmar senare så höll skallen på att sprängas! Jag kände mig jättefin men kunde inte glädjas fullt ut pga det 🙁 Nu hoppas jag att jag inte hinner pajja nån nagel innan resan till Turkiet! Två dagar kvar då jag mest bara vill gömma händerna i skjortärmen eller i handskar, hehe

Väl hemma så möttes jag av min kärleksfulla man som grattade mig med en varm kram. Eftersom jag redan haft kalas i dagarna två så hade jag inte förväntat mig besök på min rätta dag men det visade sig att jag hade fel! Två vänner hade varit förbi för att överraska mig med varsitt paket, snopet att jag inte var hemma, sorry för det goa tjejer!

20140507-145238.jpg

20140507-145256.jpg

Älsklingen hade oxå ett paket åt mig samt tio röda rosor!

20140507-145618.jpg

20140507-145640.jpg

Yngsta sonen har gett mig ett fint slöjdalster som jag glömt visa, en användbar bricka

20140507-145736.jpg

Stora sonen läste upp en heliumhälsning på Facebook, precis som förra året och I just love it! ❤️ Tyvärr kan jag inte få över den hit för jag vet inte hur man gör men jag fick mig ett gott skratt och rosa fluff i hjärtat av hans ord ”jag älskar dig!” Stort att ens blivande 21-åring ”törs” säga så till mamma!

I morse fick jag en glad överraskning på jobbet, mina fina kollegor hade samlat ihop till ett presentkort som jag fick tillsammans med ett gulligt kort! Det hade jag faktiskt inte väntat mig! 🙂

Shit, om ni visste hur länge detta inlägg har tagit att skriva så skulle ni skaka på skallen åt mig. Var och vartannat ord blir felstavat pga naglarna så rättstavningen gör att allt tar dubbelt så lång tid 🙂
Gruvar nästan inför min dokumentering av kommande resa för även om jag hinner vänja mig lite så lär det ändå ta sin lilla tid. Jag ska ändå försöka blogga på plats för det är så roligt att ha kvar för min egen skull. Då kan man återuppleva allt längre fram 😉

Telefontid
Min läkare ringde idag. Vi diskuterade min dagliga huvudvärk och hans teori var spänningshuvudvärk. Det konstiga med värken är att den varierar så mkt. Vissa stunder håller skallen på att sprängas, jag tål inte ljus och ljud och vill kräkas men i nästa stund har den lindrats såpass att jag orkar skratta och prata. Skumt! Har fått en tid hos sjukgymnasten när vi kommer hem från semestern.
Jag lider mest troligt även av biverkningar från medicinen för jag har koncentrations- och minnessvårigheter, tappar ord och känner mig allmänt trög i huvudet. Nu testar jag att vara utan Lyrica och ser om den mer gynnsamma sommarårstiden gör att jag ändå kan leva ett drägligt liv utan alltför mkt värk i kroppen.

På tal om värk, nu måste jag vila en stund så huvudkontoret får en chans att bättra sig.
KRAM ❤️