månadsarkiv: juni 2017

Jag har inga bra ursäkter…

…men kan konstatera att jag är usel på att uppdatera bloggen och detta i kombination med att tiden rusar alldeles för fort gör att det börjar bli en trend detta med många månaders bloggtorka!

But hey, I’m here now 🙂 Jag var tvungen att läsa bakåt i tiden för att se var jag slutade ordbajsa om mitt liv och jag inser att det har hänt otroligt mycket sen i november! Mest på jobb- och hönsfronten.

Vad gäller jobbet så gjorde jag mitt sista arbetspass på renseriet 13 januari. Det var en tung dag med känslorna bubblandes nära ytan, några gånger under skiftet så kunde jag inte hålla tårarna borta, dels pga att det kändes som ett nederlag att mer eller mindre tvingas sluta och dels för att jag verkligen kände att jag lämnade bästa jobbet på hela fabriken! Ni vet den där arbetsförmågebedömningen jag nämnt tidigare, den låg till grund för beslutet till omplacering och allt pekade på att det bästa för min hälsa var just att prova ett fysiskt lättare jobb. Läkare, sjukgymnast och psykolog var rörande överens och alla tester som gjordes pekade otvivelaktigt åt samma håll.

Det som riktigt säkert slog undan mina fötter för ett tag var det faktum att jag blev omplacerad tillbaka till kemikalieåtervinningen. Det var där jag började min yrkeskarriär 2006, först som mixare och sedan indunstare men 2010 sökte jag mig därifrån. Dels för att jag inte var helt bekväm med de medier vi jobbade med (lut, syra, kalk, metanol o.dyl.) och dels för att jag kände mig osäker och för trög för att jobba med slutna, trycksatta system. Jag ville jobba i en mer öppen process där man ser vad man gör.

För mig kändes det därför ologiskt att de satte tillbaka mig på en avdelning som jag aktivt sökt mig ifrån! Känslan var att företaget gjorde sin plikt och omplacerade mig för att jag skulle kunna fortsätta jobba men den dominerande känslan var att de tog ett beslut som gynnade företaget. En indunstare lärs inte upp på bara några veckor, det är en ganska komplex befattning och i mig fanns det en ”gammal” indunstare som bara behövde dammas av och få minnet uppfräschat så skulle jag vara på banan igen. Snopet var bara förnamnet, jag hade förväntat mig allt annat än detta!

Vad tycker jag om det?! Tja jag väljer att gilla läget, än så länge går jag utöver ordinarie bemanning och det känns ändå okej. Jag är tacksam att jag har kvar min anställning, jag är tacksam att jag fick vara kvar på samma skiftlag och det känns bra att de, i den mån det går, tar hänsyn till vilket skiftlag jag är placerad på gentemot Mattes skift. Det skulle innebära stora logistiska problem för oss om jag blev placerad på ett skift som jobbar mot hans, skulle vi exempelvis jobba samma helger (en 12 timmars natt och en 12 timmars fm) så funkar det ju inte eftersom den som jobbat natt måste få sova och det skulle bli svårt med en vaken sexåring i huset och den andra föräldern på jobbet.

Jag känner iaf att kroppen mår väldigt mycket bättre nu, inte en endaste sjukdag detta halvår pga påfrestad kropp! 🙂 Visst finns det vissa mer fysiskt tunga arbetsmoment men hjälpsamheten är stor- inte för att jag är kvinna utan överlag så hjälps man åt i stor utsträckning vid behov. Och mina kollegor är fantastiskt bra, de stöttar, visar engagemang och suckar aldrig när jag ställer mina (ibland korkade) frågor. Det blir ytterst spännande att se vad nästa drag blir, alla operatörer ska nämligen kunna tre befattningar och som det är nu så har jag två kvar att lära mig när jag är färdig indunstare.

Men som sagt, jag har ett jobb med goa kollegor, bra lön och folk runt omkring mig som tror på mig (betydligt mer än vad jag själv gör 😉 ) så jag ska inte klaga!

Kram ❤️