månadsarkiv: oktober 2016

Ehhmm…

…hur var det nu man kom in på bloggen, alltså vilken mail och vilket lösenord gäller? Det är knappt jag ens minns hur man skriver ett inlägg eller infogar en bild! Haha ja det är ju bara att skratta åt sig själv men till mitt försvar så har jag inte bloggat sen i m a j och med tanke på det så är det inte underligt att minnet sviker lite efter den tiden 😉 (detta med minnet är inte åldersbetingat när det kommer till mig- bara ett förtydligande,hehe!)

Ni som hängt med här tidigare vet ju att jag (tyvärr) oftast skriver hela noveller då jag väl sätter mig och skriver. Sett till den tid som hunnit passera och allt som hänt så skulle jag lätt få ihop stoff till en hel bok men jag får väl ta allt pö om pö. Detta inlägg kommer nog bli rätt långt ändå eftersom det rör ett ämne som det dels finns mycket att skriva om och dels har tyngt mig rätt mycket ett bra tag. Ska dock försöka att utelämna en del så ni inte somnar innan ni är i mål 😉

När jag skrev sista inlägget i maj var jag halvtidssjukskriven pga en inflammerad vänsteraxel. Det var en seg och utdragen inflammation och först i juni friskskrevs jag. Som jag nämnt tidigare så har vi inlett en rehabutredning på jobbet pga att min kropp inte riktigt håller när det blir mer fysiskt tunga sysslor. Oftast har vi ”bra” skift men de gånger det går dåligt så måste jag ju klara av alla moment som ingår i befattningen, som exempelvis skotta större mängd flis/ spån/ bark, rensa bort pluggar av nämnda material, slita isär stockar när veden brötat ihop sig osv. Envis och tjurig som jag är så brukar jag tänja på mina gränser och göra allt i min makt för att fixa problemen men oftast kommer det surt efteråt när fibron sätter käppar i hjulet och då kommer jag knappt upp ur sängen. Inget som funkar i längden- jag vet- men jag trivs så himla bra på min avdelning så jag har, likt strutsen, stoppat skallen i sanden och fortsatt med huvudet nerböjd och stångande panna.

På eget initiativ så bad jag att få prova gå ner på 50% för att se om det fungerar bättre för mig. Detta skulle jag få göra och jag fick flytta över på ett annat skift där mannen jag skulle dela tjänst med jobbar. Han föredrar att jobba fm-skift medan jag föredrar nätter, ett perfekt arrangemang. Vi blev beviljade sex månader, med ev chans till förlängning några månader om vi ville. Detta hade jag tänkt permanenta om allt kändes bra men då kallade facket in mig på kontoret och ville ha ett snack. De hade hört ryktas om den här planen och ville upplysa mig och några viktiga detaljer för att skydda mig. Det jag inte hade tänkt på, och som de hade tänkt på åt mig, var dels att mitt pensionsspar halveras vid fastskrivning på halvtid och jag har ganska många år kvar vilket skulle bli en hyfsad förlust för mig men viktigast av allt- min SGI (sjukpenninggrundande inkomst)  halveras. Som de sa ”tänk dig att du jobbar halvtid i ex fem år, sen säger kroppen stopp och du kan inte jobba mer- vad har du för sjukersättning resten av din yrkesverksamma tid?” Hmm ja det hade jag aldrig reflekterat över, tydligen ska jag i min värld aldrig bli gammal eller sjuk!

Så midsommarveckan skrev vi på för sex månaders tidsbestämd delning av tjänst och jag började på det nya skiftet. Där har jag varit i fyra månader nu och hittills har det fungerat jättebra! Inte en enda sjukdag och min kropp hinner få den viktiga återhämtningen som behövs mellan skiften. Jobbar nio skift på sex veckor istället för arton skift och jag har inga problem att klara av detta. Jag orkar med min familj och jag orkar hålla efter hemmet på ett helt annat sätt än tidigare. Axeln är fortfarande inte helt okej men jag försöker att vara så snäll jag bara kan mot den men visst, nog har jag rensat pluggar med båtshake och nog har jag hackat sönder fastkilade stenar med järnspett. Jag gör mina arbetsuppgifter till fullo och jag tror inte att mina kollegor har nåt att klaga på, det låter inte så varken när jag pratar med dom eller när jag får höra vad de sagt till våran personalledare om mig och det känns såklart jättebra!

Nu har jag iaf tagit beslutet att när detta halvår passerat så går jag tillbaka på heltid på mitt ordinarie skift. Visst finns det nån person som har muttrat att jag gör fel och i deras ögon så väljer jag pengarna före hälsan. Riktigt så ser inte jag på det. Visst är hälsan viktigare än pengar men de som uttalar sig så har inte hela bilden klar för sig och jag känner inte att jag ska behöva argumentera för mitt beslut eller redogöra alla personliga detaljer för alla och envar. Jag går inte och förväntar mig att jag ska bli sjuk och riskera att få dålig sjukpenning men jag vet ju själv bäst vilken skruttig och oberäknelig kropp jag har. Vi lever inget vidlyftigt liv med dyra hobbys och vi har inte bortskämda barn som får allt de pekar på. Vi har absolut så vi klarar oss men visst fan märks det när en halv lön faller bort och vi är en familj på sju pers varav fyra är tonåringar. Mat ska ställas på bordet, två bilar ska rulla och underhållas och ett relativt dyrt boende ska betalas.

Vi har återupptagit rehabutredningen och förra veckan träffades jag, personalledaren och vår företagsläkare för att göra en arbetsförmågebedömning. Där framgick mina begränsningar ganska tydligt. Fysiskt tunga arbetsmoment, kyla/drag, för kort tid för återhämtning och höga egna krav på mig själv är de saker som är dåliga för mig. Sistnämnda måste jag jobba på själv, jag har och har alltid haft stora krav på mig själv. Vill göra allt så perfekt som möjligt och helst vill jag kunna allt innan jag ens har provat och det förstår nog var och en att det inte är det lättaste.

Nästa vecka ska jag träffa övriga personer som ingår i en utredning och sen ska resultatet sammanställas till en helhet och utifrån det så går vi sedan vidare. När jag kämpade med truckkörningen för några år sen så vägrade jag ge upp och söka mig till nån annan avdelning, ingen skulle säga att jag inte fixade körningen och gav upp så jag nötte på (med stort stöd från mina kollegor) Då sa jag att enda vägen från Renseriet som jag kunde acceptera var om kroppen inte skulle hålla. Nu är jag i det läget men det är ändå svårt att acceptera det faktum att jag nog skulle må bättre på en mindre fysisk arbetsplats. Jag jobbar på med det mentala och börjar väl närma mig en viss acceptans inför detta faktum som jag står inför. Som person är jag så att jag gillar trygghet och ”vet vad jag har men inte vad jag får”, min förhoppning är att jag ska landa i något så bra att jag nästan ångrar att jag inte gjorde en förflyttning för länge sen 🙂

Jag gillar mitt jobb med allt vad det innebär, bra mentalitet bland kollegorna, maskinkörning, rotation/variation  i arbetsuppgifterna, fräsch miljö, frihet under ansvar… men var sak har sin tid och framför mig finns ett blankt, oskrivet blad där framtiden får utvisa vad som ska fyllas i.