Nånstans…

…i mitt bemötande av familjens barn och i deras uppfostran så får jag ibland ett kvitto på att jag gjort någonting rätt. Detta emottages tacksamt!

Självkänslan kan vackla mellan varven och det är lätt att känna sig misslyckad i föräldrarollen många gånger. Det uppstår nya, kniviga situationer, man tjatar och gnatar för mer eller mindre döva öron. Man får höra att man är den värsta tänkbara föräldern ett barn kan ha, man gråter i sin ensamhet när sårande ord slungas mot en helt utan tanke på vilka sår de skapar. Man går sönder och dör en smula mellan varven. Man tvivlar på sin förmåga när man känner att man helt enkelt inte räcker till och orken är totalt slut. 

Jag kan väl utan överdrift säga att jag har haft de hittills två tyngsta åren i min roll som mamma. Det har varit många incidenter, tråkigheter och tuffa bataljer som jag kämpat mig igenom, tack och lov inte ensam i min föräldraroll men trots uppbackning så har det tärt, det känner jag av nu. Jag är envis som en oxe, har inte vågat stanna av och känna efter hur jag mått av alla saker som hänt, det har varit full fokus på det bästa (och stundtals det mest otacksammaste och egocentriska) jag har- barnen. Jag har bara lutat fram överkroppen, böjt ner pannan och ångat på ännu mer. Nu börjar allt komma ikapp mig och trots mental utmattning så gäller det att hålla ihop i ett stycke, att orka anta nästa utmaning och stå pall i kämpiga situationer. Och nu snackar vi inte bara ”lite vanlig” tonårsstrul! Det har varit stor oro över barnens hälsa, både fysiskt och psykiskt. Det har varit inläggningar på lasarett. Det har varit alkoholrelaterade situationer med minderåriga. Ja you name it…

Som förälder är det min jäkla plikt att finnas där i alla situationer, det är alla föräldrars plikt gentemot sina barn! Att lära barnen vad som är rätt och fel. Att stå pall vid prövningar och hänga med i alla svängningar. Att våga vara obekväm förälder och sätta nödvändiga gränser trots hårt motstånd. Att ge all den kärlek och tröst som behövs oavsett hur gamla de är. Att ge råd och stöd. Att ha förståelse och ibland välja sina strider.

Livet är givetvis inte alltid så tungt och negativt som det låter! Jag får så otroligt mycket positivt från våra barn, även om texten i detta inlägg är tung så innehåller min vardag så mycket kärlek, ömhet, glädje och faktiskt även tacksamhet 🙂 Det råkar bara vara så att tiden kommer ikapp mig och då brakar jag ihop litegrann men som sagt, jag är bra på att skjuta fram pannan och ta nya tag. Våra ungar är fantastiska och som förälder så får man faktiskt braka ihop ibland!

Stora dottern sov borta natten som var. 03.45 ringde min mobil och en krissituation hade inträffat. Min duktiga tjej kände att hon inte riktigt hade full koll på läget och frågade mig med oro i rösten om jag kunde komma och hjälpa till i en situation där hon själv kom till korta som hjälpare. Det var alltså inte hon själv som satt i klistret så att säga. Yrvaken klev jag upp, klädde mig och körde ut i natten. Inhandlade lite ”bra- att- ha- saker” till den som kunde vara i behov av just dessa och kom fram till ”situationen” och en tacksam dotter. Läget var hyfsat stabilt och jag stannade drygt en timma, dels som trygghet men även som en hjälpande hand men när de själva kände att läget var under kontroll så åkte jag hem. Den uppkomna situationen till trots så var magen och bröstet fyllda av en varm, rosa fluffklump av tacksamhet, glädje och stolthet. För mig betydde det massor att få bevis på att hon känner förtroende för mig och vågar ringa hem när det kniper utan att vara rädd för en negativ reaktion. Att hon är trygg i sin vetskap att jag finns där för mina barn (och deras vänner) och ställer upp även om det är mitt i natten.

Det var ett varmt föräldrahjärta som somnade om sent omsider ❤️

2 tankar kring ”Nånstans…

  1. Svärmor

    Så sant allt du skriver om föräldraskapet, inte alltid kul att vara en tjatande gnagande en, men ju äldre barnen blir så förstår dom varför 🙂 o när o om dom en dag får egna barn så är jag säker på att dom kommer att gnata o tjata på sina barn! Då kan du stå bredvid o småle o tänka tillbaka, det är där jag är idag 🙂 der är jobbigt att vara tonårsförälder men vet att man får rasa ihop ibland, man är inte mer än människa… O så skönt att veta att man har deras förtroende när det krisar 🙂 ha en bra dag o beröm dig själv för att du är den du är… Kram <3

    Svara
  2. Svärmor

    Ps när jag skrev att stå bredvid o le, så menar jag inte vid kriser utan mer det vanliga tjafset med ” du fattar inget o alla andra” osv. Ville bara förtydliga mig så du inte missuppfattar 🙂

    Svara

Skriv gärna en kommentar