månadsarkiv: maj 2015

Utesäsongen…

…är i full gång hemma hos oss. Projekten avlöser varandra men det största arbetet är altanbygget/-renoveringen som påbörjades ifjol.

  

Nya och gamla altanen möts

Vi har, som tidigare nämnts, fått upp den nya altanen på baksidan och på den kommer en inglasning så småningom. Nu återstår bara att fylla ut med material runt kanterna. Den gamla altanen på kortsidan är riven och ska moduleras om. Stolpar, räcken, tak och golv ska rivas/ byggas/ bytas ut/ målas och när allt är klart ska SPA-badet in under tak.

För tillfället jobbar Matte på marknivå (han är hyfsat höjdrädd hehe) och förstärker platsen där det tunga badet ska stå medan jag har det stora nöjet att skrapa gammal färg! Jag måste erkänna att han är ruskigt duktig och förtjänar sina pauser men lite mansgrisig är han allt! 😉

  

Jojagtackarjag, uthängd på fb!

Arbetet går sakta för mig, jag måste ta det pö om pö för att kroppen ska hålla men det känns ändå kul att vi kan hjälpas åt med projektet. Nästa steg efter skrapning blir målartvätt av det vita som ska målas om och sen ska det på ny färg på både gammalt och nytt virke.

  

Fint med kantbelysning!

För ett tag sedan såg jag en annons på Facebook som intresserade mig. Jag återvände till sidan några gånger innan jag slog till och gjorde en beställning. Det är ett ID-armband som finns i flera storlekar och utseenden men jag fastnade för modellen ”glow in the dark” Hönsmamma som jag är så har jag skrivit mobilnummer och ibland husvagnsplats på barnens armar/ händer när vi varit på semester. En gång bar det sig då äldsta dottern som nyss lärt sig cykla, lyckades irra bort sig på en camping och kom tillbaka snabbt tack vare att en annan campinggäst kunde hitta igen oss med hjälp av märkningen på hennes arm!

Nu har jag uppgraderat märkningssystemet till ett självlysande silikonarmband 🙂 

  

Beställde ett rosa och ett blått extraband följde med!

  

Personligt ID-nr och PIN-kod på baksidan

Man kan även uppgradera sin hälsoprofil så att sjukvårdspersonal snabbt kan få fram ev medicinering, sjukdomar och allergier men detta valde jag inte. Känns bara skönt om- Gud förbjude– nån olycka skulle ske då vi inte är i närheten eller om vesslesnabba fyraåringen helt plötsligt är vilse! Premiär för att bära detta blir nu när vi åker 16 pers till Rhodos. Jag var dock lite nojjig och valde att bara ta hennes initialer då jag är lite påverkad av alla skräckhistorier om okända som lockar med sig barn genom att kalla dom vid namn! De stora barnen fick inget, egentligen dumt eftersom även dom kan råka ut för olyckor men jag förlitar mig på deras mobiler med inlagd ICE- info. Ett band med personlig bricka kostade 188kr allt som allt. Läs mer om banden på ICE112.com Där står det hur detta fungerar och hur man kan komma åt hälsouppgifterna. En smart grej i mitt tycke! 🙂

Stora dottern har installerat nån slags nödalarm-funktions sin mobil och höll på att skrämma slag på oss vuxna igår! Helt plötsligt, strax efter 9 på fm kom ett sms från henne med en ljudfil ”emergency”, därefter kom sms med ”SOS” samt länk till Google maps som visade exakt var hon befann sig, en konstig bild (autofotat med kameran på mobilen) och ett till sms med texten ”jag behöver hjälp!!”  Jag visste att hon var i sitt rum och jag skyndade dit, samtidigt ringde hennes pappa och jag avvisade samtalet med ett automatiskt svars-sms (hann inte läsa vad jag tryckte på) och direkt efteråt kom ett sms från han där han med många utropstecken skrev att Sofia behövde hjälp! När jag kom ut i hennes rum hör jag henne gapskratta och förvånat svära för sig själv. VAD ÄR DET, VAD HÄNDER?! frågade jag. Fortfarande skrattande sa hon att hon råkat aktivera larmet av misstag. Jag ringde upp hennes pappa för att förklara och han andades lättat ut och frågade sedan med ett skratt om jag nattade barn?! Tydligen hade jag skickat ett sånt sms i all hast, hehe. Medan vi pratade ringde hennes mobil och bonusmamman undrade vad som hände så det blev en lugnande förklaring där oxå. Matte var fullt upptagen på jobbet men så fort han såg alla meddelanden så hörde även han av sig till dotra. Alla fyra föräldrar kunde andas ut och 17-åringen konstaterade glatt att nu visste hon iaf att det fungerade! Phuuu!!

Och på tal om fyraåringen… Hon och en kompis har lekt frisör i smyg på dagis och tack och lov så klippte Sally kompisen på låtsas. Däremot gav hon kompisen lov att klippa på riktigt och detta upptäckte jag dagen efter när jag kammade hennes hår

  

Chopp, chopp

Fick en snabb tid hos fina vännen Lisa så nu är hårlinjen rak igen även om längden är kortare och bäst av allt- snorpan själv är nöjd trots att hon sparar allt hon kan för att få långt hår som mamma och storsyrrorna 🙂

Ska lyxa till det och lyssna på ljudbok en stund innan det är dags att knoppa. Klockan är ställd på 04.30 och både lördag och söndag består av tolvtimmars förmiddagsskift. Älskade maken ska lämna gullrumpan hos farmor och farfar där hon ska övernatta medan han förlustar sig på en jobbfest ute på havsbadet. Av den anledningen fick hon somna i storsängen ikväll så jag kunde snusa och pussa lite extra på henne eftersom vi inte träffas förrän efter kl 18 på söndag och då är det nästan natti-dax!

Ha en trevlig helg!

KRAM ❤️

Grattis Munksund…

…som berikas med en ny salong! Eller ny och ny, den nygamla salongen blir som ny men de som utövar sina yrken är absolut inte nya i sina branscher 🙂

Min frissavän Lisa som bedriver Salong Lisma ska tillsammans med hudterapeuten Ida öppna salong i centrum av Munksund. Nära till Konsum, Bankomat, Restaurang Lavian, solariet och dagis/ skola. I samma hus förbereds för ytterligare företagande men då jag inte vet mer än att det har med foto att göra så ordar jag inte mer om det 😉

Tjejerna kommer att köra ett lite annorlunda koncept, bl.a kommer de att erbjuda lite extra lyx åt sina kunder men jag återkommer med detaljerna kring detta samt exakt datum då dörrarna öppnas för nya och gamla kunder (preliminärt i början av juni) I dagsläget har onödiga väggar rivits, kvarvarande väggar målats och snart ska nya väggar resas. 

Arbetet är alltså i sin linda, det återstår en del jobb med elfix, snickeri och inredning men de jobbar så mycket de hinner vid sidan av sina nuvarande salonger.

 

Arbete pågår!

Här kommer man att kunna fixa håret med allt vad det innebär samt bland annat göra fransförlängning, nagelförlängning, ansiktsbehandling, hot stone-massage, vaxning, frans- och brynfix.

Det här kommer att bli kanon! Och nej jag är inte köpt, jag känner bara att jag vill göra reklam för detta ställe! 🙂

Om jag hade förmågan…

…så skulle jag omedelbart krypa ur min egen kropp! Detta blir ett gnälligt, svärordsfyllt och pessimistiskt inlägg. Tursamt nog så är bloggen MIN och här dryftar jag det JAG vill och känner för! Syftet med detta inlägg är inte att få medlidande utan det fungerar mer som en pysventil, en möjlighet att få spy ur mig lite för att lätta lite på det tryck som byggts upp i kroppen sista tiden. Läs på egen risk, neggovarningen är utfärdad!

Jag har under några veckors tid känt att värken varit mer påfrestande än vanligt men i vanlig ordning så ”kopplar jag bort” alla kroppens rop på handbromsläge och gasar på. Det har hänt flera saker i mitt liv på sistone som påverkat mig negativt och självklart reagerar fibron på det men dessa händelser varken vill eller kan jag gå in på här av hänsyn till andra människor som jag bryr mig om. När jag ”går ner mig” pga olika tuffa händelser så spunkar kroppen ur med bl.a uppblommad rosacea (kronisk hudinflammation), gråtmildhet och ont överallt. Anledningen till att jag trampar gasen i botten är att jag är rädd för att stanna upp, känna efter och braka ihop. Jag är livrädd för att braka ihop! Jag vet att jag inte är till någon större nytta om jag smäller in i väggen men jag är sån av naturen att jag riggar på mig skygglappar, kopplar på ett gott humör och försöker leva som alla andra ”normala” och friska människor. Jag vet att jag borde lyssna mer på kroppens signaler och bara göra det jag orkar. Jag vet att jag duger som jag är bland mina närmaste och att kraven på mina prestationer är störst från mig själv. Jag vet…. men det är ändå så svårt att förstå och efterleva!

Igår kände jag mig sämre, på väg ännu djupare i skovets dalgång. Det är ett jäkligt svårt läge när man egentligen inte känner sig sjuk men ändå går kroppen bara på 50% av kapaciteten. Viljan finns men förmågan saknas! I den bästa av världar så är man antingen rätt rejält sjuk eller så är man frisk men när man lever med det kroniska smärttillståndet Fibromyalgi så ser det sällan ut så. 

Jag hade önskat att jag kunde se lite mer positivt på min situation, att både jag och (delar av) omgivningen kunde fokusera på och uppskatta de saker jag faktiskt klarar av och kan bidra med, i stället för att se det som inte fungerar som det ska. Jag är begränsad i mina göromål när jag mår sämre men jag gör i alla fall så gott jag kan. Vilket slöseri av resurs hos de människor som faktiskt kan men inte vill!

Vi som lever med detta elände påverkas och reagerar väldigt olika på yttre faktorer trots likadan diagnos men följande stämmer in på majoriteten av oss; 

  

Det mesta ingår i vardagen för alla och envar på ett eller annat sätt

Igår var alltså ett gränsfall, jobba eller vara hemma. Jag trivs oerhört bra med mina kollegor och vill verkligen jobba istället för att stanna hemma. Många är de gånger då jag ”safeat” och sjukanmält mig och några timmar senare så lättar värken, med efterföljande känsla av ”så onödigt att vara hemma!” Samtidigt så känner jag mig som en belastning då jag är på jobbet men inte fixar att göra alla mina sysslor. Visst, att köra inne vid skärmarna på båda linjerna går rätt bra, då har jag möjlighet att ändra läge mellan att sitta, stå och trampa runt på stället. Jag kan svara i telefonen, skriva anteckningar och arbetsanmälningar i datorn, ta emot firmafolk, skriva avställningar osv. Traktorn med allt skumpande är direkt olämplig dåliga dar! Trucken är mer komfortabel men där kan det vara stressigt ibland och jag sitter statiskt i två timmar utan möjlighet att lägesändra kroppen. Ronderingar går halvers, de tar bara längre tid eftersom jag har problem med att gå upp och ner i trappor och mina krafter räcker inte alltid till om det exempelvis blir en plugg någonstans. Två av fem befattningar går alltså bra vilket jag själv inser inte räcker. Vid speciella tillfällen och enstaka gånger så kan vi täcka upp för varandra och byta uppgifter när någon har problem av något slag men för mig är ju detta återkommande titt som tätt.

Med tre timmar kvar av skiftet så gav jag upp och åkte hem. Många var tankarna som snurrade i huvudet och jag kände mig nedstämd och misslyckad. Efter noggrant övervägande så har jag kommit fram till att detta måste få ett slut. Jag åker inte till jobbet om jag inte känner att jag kan gå för fullt, jag vill vara en komplett operatör som kan utföra alla mina åtaganden, vill inte känna mig som en jävla parasitmänniska. Mina kollegor ska inte drabbas av mina brister. Jag får bita i det sura äpplet och ta mina karensdagar var och varannan vecka! Problemet med fibro är att det kan svänga om rätt fort. Jag kan må bra när jag åker till jobbet men några timmar senare kan helvetet braka loss och vice versa. Eftersom jag har en inneboende envishet och prestationskrav på mig själv så våldför jag mig många gånger på min kropp trots varningssignaler, kör skallen i väggen och tänjer på mina redan överskridna gränser. Det går ett tag, sen kommer ett ofrivilligt depåstopp under nån dag när jag knappt tar mig upp ur sängen. Dumt men vem har sagt att jag är så bright?!

Att byta jobb hjälper föga. Mina kroppsliga problem kvarstår och de yttre faktorerna som många gånger gör mig sämre finns i alla yrkeskategorier. Ta bara ett så simpelt exempel som ensamarbete. Det finns en befattning på jobbet som både kollegor, ledare och maken föreslagit, ett jobb som de tror skulle passa för mig. Även om de verkligen tror att det vore idealiskt för mig så är jag svårövertygad. Jag kan inte säga att ”hell no, det där är inget för mig” då jag faktiskt aldrig provat på det men… Det jobb jag har nu är omväxlande, roligt, givande men framförallt känner jag mig trygg. Det kan låta banalt med en sån sak men den faktorn är oerhört viktig för välmåendet. Vi är fem personer på skiftet som roterar på fem befattningar och det är jäkligt skönt att veta att om man får ett problem el det uppstår en situation man aldrig varit med om förut så finns det fyra kompetenta personer att fråga om råd el hjälp. Att lyfta micken, beskriva problemet och höra en röst som kan komma med förslag eller bistå med hjälp på annat sätt. Oftast är det nån som varit med om situationen förut och vet vad som kan vara värt att göra som åtgärd. Som sagt, kanske löjligt för många men för mig är det viktigt och skapar en trygghet.

Mina tillkortakommanden uppstår givetvis inte bara på jobbet utan även på fritiden. Skillnaden är att jag har större valmöjligheter på ledig tid. Trots att jag är en social varelse så kan jag välja soffhäng hemma istället för att ranta runt (även om jag ibland känner mer för sistnämnda)  Jag kan utföra hushållsarbeten i små mängder, vissa dagar kör jag en tvättmaskin med allt vad det innebär och sen tar jag en paus. Jag måste inte gå an som ett jehu och storstäda (även om jag har svårt att dra i handbromsen även här), jag kan dela upp sysslorna eller fördela ut saker och ting på övriga familjemedlemmar!

Jag är nyfyllda 41 och har många år kvar att leva och fungera. Jag orkar inte ta en meningslös fight med FK för att ev jobba mindre så för mig är det heltidsjobb alt att söka ner arbetsprocenten oavlönat som gäller . Jag vill ha mer ork med och större tålamod mot mina fina i familjen. Jag vill hitta ett alternativ som gör att jag mår bättre i kroppen. Vad finns kvar att göra när jag redan gått på teambehandling inom landstinget, klättrat högst upp på läkarnas medicintrappa utan resultat och försöker hålla igång kroppen utifrån dagligt skick? Jag har inte något bra svar mer än att fortsätta söka hjälp utanför landstingets fyrkantiga ramar. När det traditionella inte fungerar så söker man sig till det alternativa.

Jag har full förståelse för de som inte förstår hur det är att leva med en osynlig åkomma, det har jag! Tacksamt nog så har jag inga tvivlare som öppet uttalar sig om hur jag mår/ ser ut även om det garanterat finns de som i mjugg tvivlar på att jag verkligen mår som jag gör men de kan jag inte påverka. Fibro ÄR luddigt!! Det ÄR konstigt att jag i ena stunden är hur pigg och glad som helst för att i nästa stund gå ner mig helt, det ÄR konstigt att jag i ena stunden har stickande värk i händer och fötter för att i nästa stund ha molvärk i höfter och ben, det ÄR konstigt att jag i ena stunden inte orkar lyfta ett mjölkpaket för att i nästa stund skotta bark eller kratta en snutt av gräsmattan. Jag förstår att vissa tvivlar, jag önskar bara att alla kunde försöka förstå hur förbannat jobbigt det här är för mig och alla andra med kronisk, osynlig värk! Jag tänker inte säga att jag hellre drabbas av nåt mera synligt som exempelvis benbrott för förra gången jag uttalade de orden så bröt jag fotleden strax efteråt och det var ju ingen större hit!

Jag tror att jag fortsätter i samma krokiga hjulspår ett tag till, det går så länge det går och när det inte går längre så är det stopp. Detta kräkiga inlägg har tagit mig flera timmar att skriva. Inte bara för att det är långt utan även för att jag har så oerhört ont i händerna, kör pekfingervalsen och har mina handledsskydd på vilket gör händerna klumpiga. Idag är jag faktiskt tacksam att jag är sjukanmäld på jobbet för den här dagen suger hästballe rent ut sagt och jag skulle aldrig ens fundera på att åka till jobbet!

  

Kanhända att det ändå är tur att det inte syns på utsidan hur det känns på insidan!

Nåja, imorgon är en annan dag med nya möjligheter! Jag knaprar ”vid- behovs- medicin”, gör riktigt åssit idag och hoppas att läget är annorlunda framöver, det sista som överger en är hoppet 🙂

KRAM ❤️

Varje minut…

…du är arg förlorar du 60 sekunder av glädje. Jädrar i min låda vad många glädjesekunder jag gått miste om idag då! Ni vet den där sköna känslan jag avslutade gårdagens inlägg med, nyduschad, insmord, renbäddad säng osv… Den känslan är på semester för tillfället och Häxan Surtant har tagit över min kropp. Jag förstår mig inte riktigt på henne för det händer så mycket osunt i hennes närvaro. Jag går med en stickande lukt i näsan efter alla säkringar som gått i huvudkontorets proppskåp (kan även vara pattsvetten under BH:n som gör sig påmind efter min framfart idag) och det kommer svavelosande ramsor ur min mun som mestadels består av ord man aldrig skulle nämna ens i närheten av en kyrka!

Japp idag fick jag ett klassiskt psykbryt! Dagligen dags ser vårt hem ut som ett slagfält trots att vi försöker plocka och hålla efter. Sanden som dras in i extra stora kvantiteter nu när det är vår fastnar under sockarna eller lägger sig snyggt som en listisolering efter väggarna. Öhh dammsugare, vad är det? Nåt man kan äta?

Våra barn tror att soporna är omöjliga att överfylla, vadå… spela roll om påsen är så full att allt sticker upp 25 cm ovanför kanten. Sen promenerar givetvis påsen ut till tunnan för egen maskin för inte behöver man väl knyta ihop påsen och gå ut med den själv?!

Tvättkorgarna svämmar över, ren tvätt kan hänga kvar på torkställningen till modet gått ut, bära ihopvikta rena kläder till sin garderob- voffö då?!

Diskbänken simmar av matrester och smutsigt porslin eftersom allt ställs där efter att nån öppnat diskmaskinen och stängt den igen efter att ha konstaterat att det är rent i maskinen. Men varför inte göra en insats och tömma den och sen ställa in sin smutsiga disk?!

Gahhhh! Jaja, jag överdriver väl kanske en dutt för mellan varven får de faktiskt nåt ryck och fixar främst sopor och disk, nån sällsynt gång kan de dammsuga och tvätta men det händer mindre ofta. Har de städat sina rum så är de nöjda men inte jag! Fine, jag kan köra på samma linje och bara hålla efter i vårat hobbyrum och sen får de allmänna utrymmena som vi alla nyttjar falla i total misär. Kanske även börja tvätta vissa personers klädesplagg och lämna kvar resten i korgarna tills de inte har något rent att ta på sig? 

Jag är högst medveten om att vi till stor del får skylla oss själva! Vi som vuxna vårdnadshavare har en skyldighet och faktiskt plikt att lära våra barn ett och annat och se till att det efterlevs. Vi är superbra på att i samråd med barnen införa rutiner men värdelösa på att orka hålla detta vid liv. Vi har provat flera varianter och vissa har fungerat hyfsat bra i några veckor för att sen skita ner sig. T.ex gemensam städdag torsdagar, då poppade vi musik och alla hade städområden utvalda lite med hänsyn till ålder och efter uträttat verk och hemmet var fint inför helgen så fikade vi. Vi har haft en dag/ vecka då alla barn på frivillig tid under just den dagen haft i uppdrag att hämta sina rena kläder i tvättstugan samt gå igenom socklådan för att hitta sina egna strumpor, ev para ihop de vi inte fixat och ta dem med sig.

Det är bara att inse att VI vuxna måste hitta orken och envisheten så att detta så småningom blir en rutin, inte nåt vi ska måsta bråka oss till varje vecka, herreminje vad vi tjatar och skäller. Betänk då att de bor här varannan vecka så det rör sig om två ggr/månaden! Inte alltför stora krav i mina ögon. Sen ska alla hjälpas åt med de löpande sakerna såsom ex fixa sopor, vika ihop och kasta tomma mjölktetror osv osv

BästMatte fick sin beskärda del av sleven när han kom in och log stort medan jag flängde fram och gjorde mitt bästa för att i all frustration försöka dräpa dammsugaren genom att dänga den i varenda hörn jag passerade. När golvet var klart satte vi oss ner vid köksbordet och jag formligen kräkte ur mig allt jag kände och gormade på om att vi måste snäppa upp oss i vår föräldraroll. Till slut sa han ”men sluta gnälla nu surkärring!” och så flinade han. Kunde inte riktigt stoppa ett leende från att leka i mungipan och när sen bonusdottern släntrade in och svarade ”tjaaa jag har fixat till mitt klubb-blad” (bandyklubban) på Mattes fråga vad hon gjort idag, ja då bröt värsta gapskrattet fram för oss båda och där stod hon som ett frågetecken och undrade vad som var så roligt. Nog är det tur att vi har mycket humor och lika nära till skratt som tårar och ilska i detta (tro det eller ej) kärleksfulla hem! ❤️

En kaffetår och lite lugn och ro efter min framfart idag kan göra att pulsen går ner, annars kanske jag får tipsa mina kollegor i all välmening att de bör behålla sina hjälmar på hela nattskiftet när jag är i närheten 😉

Sköna maj…

…välkommen! Valborgsmässoafton har passerat och nästan alla barn var hemmavid vilket gladde våra föräldrahjärtan. Brasan i Munksund tändes 18.30 så vi intog en riktigt god middag innan dess, helstekt fläskfilé, potatissallad, pommes, grönsallad och lite såser. Efter maten fick vi ett trevligt spontanbesök av en go familj från dagis som kom på en kaffetår. Fyra av fem barn cyklade med oss till brasan, endast bonusdottern med pojkvän ballade ur 😉

Majoriteten av Sallys dagiskompisar var där så det blev en riktig tjurrusning där barnen skrattade, busade och höll igång. Våra yngre barn fick fiska i fiskdammen och när solen gick i moln och vindarna började blåsa kallare så köpte de sockervadd innan vi cyklade hemåt. Tyvärr var vi så klantiga att vi glömde fota våra ungar men Sofia fångade Sally på många fina bilder

  

Lillskrot med stora sockerbomben

Trots vinterjacka, vantar och mössa så var jag genomfrusen vid hemkomst så jag stannade kvar inne i husvärmen medan övriga familjemedlemmar gick ut på baksidan och grillade utlovad korv och marshmallows, alla utom blivande 15-årssonen som cyklade till en kompis för att sova över. Jojo hönsmamma som jag är så ringde jag givetvis och kollade att allt var okej med kompisens föräldrar, man har väl själv varit i den åldern en valborgs, hehe.

Igår tog vi en snabb tur till Storheden för att kolla på hjälmar på Biltema.

  

En till mig och en till maken

Gullrumpan fick vara hos farmor och farfar under tiden och det var nog bra för både oss och hon själv 🙂 När vi kom tillbaka blev det fika och givetvis får man lyxa till det lite extra hos far- och morföräldrar ❤️

  

Lilla flaskan och lilla glaset

Jag minns själv hur mycket godare det var att få dricka ur minismå glas och muggar hos min farmor och farfar när jag var liten. Sally sög snabbt i sig en lillflaska med cola som farfar fyllde på så fort den var tom 🙂

Om vi återvänder till hjälminköpet så kan jag meddela att vi blivit med moppe! Det kan ju tyckas märkligt att vi skaffar en nu när våra -00:or går kurs för att ta det efterlängtade moppekortet. Men tillfället gör tjuven så att säga och när en kollega hintade att han skulle sälja sin så blev vi sugna. Det går att spara nån slant om vi ställer av ena bilen och kör moped till och från jobbet halva året. Imorn skickas ägarbytet in och jag är officiell ägare av en silverfärgad Peugeot Looxor TSDI!

  

Man skulle ju kunna tro att jag drabbats av en sen 40-årskris, haha. Först köper jag en träningsmaskin och sen en moped, jag som egentligen är för lat för att träna och aldrig ens suttit på en moped! Men detta förnekar jag å det bestämdaste 😉 Så idag, tre dagar innan min 41-årsdag, har jag premiärkört moppe! Typ 26 år ”försent”. Å andra sidan så är det aldrig försent! En sak är då säker, jag körde som en jävla kärring! Weee-örnörnörn-weee-örnörnörn… ungefär så lät det när jag gasade hackigt och ryckigt och i kurvorna var jag så feg att man lätt kunde hålla jämn takt med mig till fots 🙂 Detta kommer att ändras ju mer jag känner mig för och ju mer jag kör, dessutom är jag nog mindre feg när gatorna sopats fria från vinterns gruslager. Lite orättvist är det mot våra blivande 15-åringar som får både betala och plugga för att få köra i juli när de fyller år medan gamm’morsan fick behörigheten på köpet via bilkörkortet! Men livet är inte alltid rättvist.

Nyduschad i renbäddad säng med en bra ljudbok i öronen får avsluta en fin dag. Eftersom familjen drabbades av sjukdom sista arbetsveckan innan ledighet så känns det som att det är jättelänge sedan jag var på jobbet men imorn 17.30 är vardagen tillbaka i skarpt läge, back in business med nattsväng!

Ha en skön lördagkväll!

KRAM ❤️