månadsarkiv: mars 2015

En mysig eftermiddag…

…på tre pers. Vi vuxna jobbar rätt intensivt just nu och vi har bara två lediga dagar tillsammans på dessa två veckor, lika många dagar som antal nätter vi sover tillsammans. Livet på en pinne 😉

I alla fall, för att göra nåt kul med skrållan så kom vi på att vi skulle åka på Nimbys värld med henne, ett av hennes favoritställen där hon leker, stojar och gör av med lite överskottsenergi. Vi körde latmansmiddag på Max innan vi susade ut till havsbadet. Nimbys öppnade kl 17 och vi kom strax därefter. Tomt, inte en enda besökare förutom vi! Jösses så lugnt och skönt det var, normalt brukar det vara en hyfsat stojig ljudnivå, kids som myllrar i alla kanor och klätterställningar och svårt att hitta en sittplats i ”fika-avdelningen” Vi köpte två kaffe och en festis, sen begav vi oss ut i lekens land. Vi klättrade, kastade bollar, skrattade och studerade vår surrhumla när hon drog fram som en virvelvind. Allas hår stod rakt ut efter all kontakt med plastmadrasser och kanor och det small här och där av stötar på olika kroppsdelar 🙂

Hon tog (video –>) musten ur oss, speciellt pappa som åkte ner och klättrade upp ett flertal gånger, hehe

Innan vi åkte hem så köpte vi med oss ett tillskott till gullrumpans mjukdjurssamling. Hon älskar sina mjukisar och så fort hon är ledsen ska hon ha ett mjukisdjur att gosa med och vid sömn ska minst två- tre stycken bäddas ner under täcket bredvid henne ❤️

Nimby i egen hög person

Vi lämnar vår fyraåring och snäppar upp ca tio år. Vi har ju huset fullt av fina tonåringar, en hyfsat nybliven 17-åring, två blivande 15-åringar och en blivande 13-åring. Behöver jag säga att uttrycket ”små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer” stämmer rätt bra?! Inte för att vi har onormala bekymmer med våra stora barn, de är helt vanliga tonåringar med helt vanliga ”bekymmer”. Det är bara lite andra saker man diskuterar och argumenterar för/emot. Allt från att hålla ordning i sitt rum till alkohol- och tobakkonsumtion, övernattning mitt i skolvecka vs helg, datortider, utgifter osv osv. Att sen vissa dar är riktiga hormondagar med stampande fötter, sura miner och ”ni- fattar- ju- ingenting!” det är typ vardag hos oss för betänk att vi har fyra olika uppsättningar tonåring så det är sällan nån dag då ingen har en bad day!

Hittade en fantastisk krönika som är skriven av Jonna Fyhr. En för mig okänd skribent som i mitt tycke satte rätt ord på pränt. Att vara tonåring är nog en av de tuffaste faserna i livet då många har existensiella grubblerier, många frågor att ta ställning till och en frigörelseprocess när man är mitt mellan barn och vuxen. Kopierar in texten här, gilla eller inte men jag tycker hon satte hammaren mitt på spiken!

Kära lilla tonåring, du som har några år kvar.
   Trots djungeln av intryck och känslostormar och självförakt och droppar av eufori, så vet du någonstans vad som känns rätt och vad som känns fel, långt ner i magtrakten.
   Du behöver inte gå på de absolut coolaste festerna. Faktiskt så behöver du inte festa överhuvudtaget. Du behöver inte hänga med de allra populäraste kidsen. Du behöver inte köpa svindyra kläder för att vara någon. Du behöver inte dricka latte om du inte tycker att det är gott. Du behöver inte hetsa med sex, det händer när det händer. Jag vet hur förbjudet det känns att ligga hemma i sängen en fredagskväll utan några planer, men om det är det du känner för så är det inget fel i det. Jag lovar, samtliga av dina vänner har haft samma ångest över att helt plötsligt ”inte ha något liv” bara för att kvällen inte innehåller fest eller filmkväll. En fruktansvärt onödig ångest. Chilla för fan. Det är det bästa som finns.
   Var annorlunda om du vill, och
försök att stå ut med idioterna som är rädda för ditt mod. Du är inte fel. Du kommer att segra i slutet.
   Vad folk tycker, det är inte det allra viktigaste. Du behöver inte förändra allt vad du är för att passa in i mallen som den perfekta tonåringen.
   Jag minns hur det kändes att radera delar av mig själv. Hur det kändes att hata det jag hörde komma ur min egen mun, mitt tonfall och mina ord. Att ingenting blev rätt, aldrig någonsin, eftersom hela jag tydligen var fel. Jag kunde försöka radera och förinta och kanske tillslut bli lite mer som alla andra var, men allt som fyllde mig då var ångesten över att jag bara var något av värde om jag var allt annat än den jag föddes till att vara. 
   Jag vet att det är problematiskt att säga till dig att vara dig själv. För det är lite det som är grejen med att vara 13, 14, 15, 16 år. Du har absolut inte den blekaste aning om vem du är när du är dig själv. Jag minns en känsla av totalt tomhet. Det var som att allt hade försvunnit. Som att jag var tvungen att börja om från noll igen. Känner du igen dig? 
   Det är jobbigt som fan, men det går över. Du är en degklump som sakta formas allt eftersom tiden går. 
   Håll ut.
   Du greppar efter någon typ av identitet genom att prova nya saker alternativt genom att desperat hålla fast vid det som är barndomen eller
både och på samma gång. Det är okej. Du kommer att göra dumma saker, saker som du kommer att ångra grovt, men i slutet så kommer det att forma dig till något bättre. Jag tar mig rätten att säga att du är lite vilsen, även fast du kanske inte känner av det eftersom du inte vet hur det känns att vara trygg. Och det kan ingen döma dig för. 
   Ställ krav på vuxna. Lyssna på vad de har att säga, men lita inte blint på vad de säger. En dag kommer du att inse att de är precis lika sårbara som du själv.

   Drick inte vodka. Drick cider och vin och öl om du tänker dricka. Men inte vodka. Och låt bli ciggen, för i helvete. Du är smartare än så. 
   Ge fan i kroppsideal. Om din röv kan skita är den perfekt. Om din mun kan äta är den topnotch. Alla modeller ni ser överallt, de är aliens. Det är så få så få så få människor som ser ut just så. Och det ligger en jävla massa jobb bakom det.
   Leta inte efter någon att bli kär i. När du blir kär så blir du kär och då kan du inte styra över det. Att ha en partner är inte lika med att vara ”lyckad”. Man kan vara sjukt jävla nöjd med både
livet och sig själv ändå. 
   Skolan är bra för många men inte för alla. Gör det bästa du kan och oavsett hur det går så ska du inte låta den knäcka dig. För skolan är inte allt. Du behöver inte göra kometkarriär när du är 17 år. 
   Var barn så länge du kan, du hinner vara vuxen. 
   Ibland gör livet ont. Jag vet det. Men det går över. Jag lovar att det går över. 

   För en dag, kära lilla tonåring, kommer du att vara trygg igen.

Hatten av för det!

Nu ska vi ut i solen, detta verkar bli en riktigt fin vårvinterdag! KRAM ❤️

Gårdagen…

…kändes mest som en ”rulla- efter- vägen- dag” Stora dottern har inte bara fibroliknande värk i kroppen, hennes knän har varit skruttiga under några år. Detta begränsar hennes vardag ganska mkt eftersom hon knappt vill eller kan röra sig i den utsträckning som hon borde. För nån månad sedan var hon hos en superduktig sjukgymnast som tipsade om bra knäskydd som skulle ge stöd åt båda knäna. Priset var inte det roligaste, ca 1200kr/st! Visst lägger jag gärna pengar på saker som förbättrar  mina barns hälsotillstånd och underlättar deras vardag men det gör ju inte ont om jag kan hitta mindre dyra alternativ. Därför kontaktade jag ortopedtekniska i Sunderbyn för att rådgöra med experterna där. Mannen jag pratade med ville träffa henne, höra henne berätta om besvären och undersöka knäna så en läkarremiss och några veckor senare så var hon kallad till SUS och vi brummade dit, en nätt väg på 6,5 mil enkel väg.

Det var ett av de märkligaste och snabbaste besök vi nånsin haft på nån vårdinstans! Hon hade tid kl 13 och 13.05 gick vi ut från teknikern!! Rekord!  Direkt när hon fick komma in i ett undersökningsrum så bad han henne dra av sig skor och brallor, sen schappade han. Kom in med ett knäskydd som hon skulle dra på sig. Sen gick han iväg igen, kom tillbaka med ett skydd till andra knät. Försvann återigen för att återkomma med orden ”åk hem och prova de där” Ehh?! Sen då, utvärdering av knäortoserna, vem sköter den? ”Tjaaa… hör av er om de inte känns bra” Ja, men var ringer vi? Vårdcentralen? Ortopedteknik? ” ”Jaaaa… ni kan höra av er hit” Hur ska de användas då, till vardags? Vid träning? ”Det är upp till henne själv, då det känns bäst” Jag nämnde ett märke som sjukgymnasten hade rekommenderat och med ett snett leende så sa han att dessa knäortoser var i princip samma sak men lite billigare (gratis är absolut billigare än 2400kr!) och enligt Sofia själv så såg de ut exakt likadant som de hon blev rekommenderad. När jag påpekade att hon upplevde ena benet lite kortare än det andra så gjorde han en snabbkoll, konstaterade att han inte märkte nån synbar skillnad men kutade ut från rummet och stoppade sju klackkilar i min hand ”Hon kan prova de här”

Sen tackade han för sig och gick, kvar satt vi med höjda ögonbryn och småskrattade. Vad var detta?! Snacka om rallykille, betänk att vi var klara efter några få minuter i rummet och att han var ute och sprang i korridoren halva tiden. Kändes som en onödig resa, 13 mil för fem minuter då han knappt såg på knäna mer än 10 sekunder. Skicklig eller inte men nog så snabb i mitt tycke. Å andra sidan så slapp vi undan kostnaden på 2400kr.

Några timmar senare rullade bilen återigen i samma hjulspår men nu till Coop Arena där Luleå skulle möta Frölunda i fjärde kvartsfinalen. Så fort jag ska på hockey slår spänningsnerven i blåsan till och jag måste dyka in på damernas det första jag gör vid ankomst.



Inte min bästa vän!

Jag ogillar skarpt den här modellen av rullhållare. När man drar i pappret så kommer det ut en fjärtig liten tuss som inte räcker till mer än en näsborrspropp passande vid kranblod! Detta gör att jag måste dra oändligt många gånger för att få näven full, vilket jag föredrar, och inbillar mig genast att övriga toagrannar på andra sidan väggarna automatiskt tror att jag skiter. Iofs skiter jag väl i vad de tror men det som stör mig mest är att jag förstorar min världsliga existens så mkt att nån ens skulle reflektera över mängden dasspapper jag tar, haha! Så knäpp i pallet!

Nåja, trots allt så blev det en spännande match med mycket känslor och vi åkte hemåt glada i hågen efter en uddamålsvinst! Hoppas bara att vårat kära lag fortsätter i samma räls mot samma mål- vinster!

När vi kom hem hade gullrumpan just vaknat pga sin eländiga nytillkomna hosta. Hon fick hostmedicin och jag kröp ner hos henne i storsängen. Där satt hon med yrvakna ögon, rufsigt hår och bleka kinder och så frågar hon ”vann lulä idag?” Haha så underbart söt, våran minsta hockeysupporter ❤️ Vi fick en tuff natt med mycket hosta och vid tre-tiden gav vi henne Alvedon då hennes kroppstemp var betydligt högre än normalt. Kl fem var hon klarvaken så när pappa åkte till jobbet klev vi upp och gonade ner oss i soffan framför Barnkanalen. Dagen går i lugnets tecken fram till ikväll, då ska BästMatte på års- och medlemsmöte på dagis medan jag ska på träff med scrapföreningen.

Dags för en powernap! Lillan har förberett sig inför storasyster T’s hemkomst, då ska de resa till Tindyland (Sallys låtsasvärld som är hemlig ;)) och trots att jag sa att det dröjer flera timmar innan skolbarnen trillar in i hemmet så satt hon i full mundering och väntade. Nyss slog dock tröttheten in efter den tidiga uppstigningen och pang bom så sov hon bredvid mig.



Sussilull

Ytterkläderna är avtagna och hon andas djupt och lugnt, väldigt sövande för trötta mamman så jag säger over and out!

KRAM ❤️

Vad är det för dag…

…är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag, för det är Sallys födelsedag! Hurra, hurra, hurra!! Så sjunger de i ”Lotta på Bråkmakargatan” och idag sjunger vi för vår alldeles egna ”Lotta/ Pippi/ Kajsa Kavat/ Stina” 😉

För fyra år sen kom hon och våran familj blev ett underverk rikare, utöver de fem som redan fanns. Hon är inte bara vårat kärleksbarn (i min värld BORDE alla barn vara avlade i kärlek och således bli ett kärleksbarn) utan ännu viktigare- hon är vårat klisterbarn. Limmet som fogar oss alla samman, våran gemensamma knytpunkt som alla är släkt med på något sätt. En viktig kugge i våran familj helt enkelt.

Denna donna är omtänksam, artig, bortskämd på uppmärksamhet, hjälpsam, snäll, påhittig, läraktig, obstinat, pratglad, kramgo, bestämd, nyfiken, lekfull, ”hyssig”, generös… Ja hon har så många egenskaper, både bra och kanske ibland mindre bra 🙂

Vi ska ha familjekalas i em med de närmaste i släkten och till helgen blir det barnkalas. Stora storasyster har assisterat henne med tårtbakning och slutresultatet är säkert lika gott som vackert!



Mjölkfri gräddtårta fylld med hallon- och jordgubbsmos från bär samt vaniljvisp

Tack finaste unge för att just du kom till oss! ❤️



Underbara älskade!

Vardag…

…och sportlov. Jag har kämpat mig igenom två förmiddagsskift och känner mig mör men samtidigt trivs jag på jobbet med mina fina kollegor och det väger tungt.

Igår hade jag en tid hos läkaren på hälsocentralen. Han konstaterade rätt snabbt att mina hörselproblem orsakas av förkylningen- skönt att det inte har nåt med den plötsliga dövheten att göra även om det känns värre nu än när jag drabbades av dövheten. Domen blev örontrumpetsinflammation, inte att förväxlas med vanlig öroninflammation. Vanlig öroninfl. sitter i mellanörat och går relativt fort över medan min inflammation sitter i innerörat. Jag har alltså inte var i öronen utan den smala gången som ska tryckutjämna mellan näsa och mellanöra är igensvullen (ev ordförväxlingar får ni ha överseende med). Antibiotika har ingen effekt på detta men jag fick utskrivet avsvällande Rinexin i tablettform och dessa ska jag ta morgon och kväll i två veckor, sen kan jag antingen hoppas att det börjat lätta eller så får jag helt enkelt härda ut. Det är inte ovanligt att det tar 1-3 månader innan inflammationen lagt sig så med andra ord så får jag leva i min bubbla ett tag till. Obehagligt som tusan men det kunde vara värre 🙂

Min nya tillfälliga kompis

Idag känner jag mig lite småfebrig från och till, har fått en elakare, skorrig hosta och låter väldigt nasal men jag är på benen iaf. Kanske dumt tänkt av mig men eftersom förkylningen varat så länge (och jag inte hånglar upp nån kollega) så tror jag mig vara ofarlig när det kommer till smittorisken. En av mina kollegor konstaterade med glimten i ögat; ”att vara uti hoijna känns värre än att vara nära Tjernobyl” 😉 Jag är ledig torsdag och fredag så innan jobbhelgen hoppas jag att min ork kommit tillbaka, jag gör så gott jag kan men går inte riktigt för 100 procent än.

Mormor och Lasse levererade nyss hem gullrumpan som varit på Nimbys värld tillsammans med ”den äldre generationen” och kusinerna E och M. Snart väntas BästMatte och storbarnen hem från Teknikens Hus i Luleå. De sportlovslediga barnen har haft en rolig start på veckan 🙂

KRAM ❤️

Borta bra…

…men hemma bäst! Resan har gått mycket bra, A och P var snälla och skjutsade oss till tågstationen i Alvesta. Vi hade bokat klass 1 då det knappt skilde nåt i penningväg, däremot var det bra mycket mer komfortabelt att resa så i tre timmar. Väldigt mycket space för röv och ben, kaffe och kaka i priset, gratis wi-fi, kontakt för laddarsladd och herrarnas 5-mil på svtplay. Det small bara till så var vi på centralen i Stockholm. Direkt när vi kom dit så hoppade vi på Arlanda Express och kom fram lagomt för att se sista 7 km och Olssons bronsmålgång. Vi var många som stod och hängde vid tv- apparaterna på O’Learys och det blev ett himla hejande och applåderande på upploppet 🙂

Efter middag på Max var det dax att kliva på flyget mot Luleå. Jag var lite orolig för mina öron som jag haft lock i mer eller mindre hela tiden i Småland, eller rättare sagt sen förra fredagen då förkylningen slog till. Starten och flygningen på hög höjd gick mycket bra men när planet började gå ner för landning, då jävlar! Trycket ökade i öronen, jag hörde inte ett smack och det kändes som att nån tryckte in nålar i mina trumhinnor. Jag brukar inte kröjma (Jaja inte alltid) men oh så hemskt det var! Tårarna rann nerför kinderna medan jag frenetiskt försökte tugga tuggummi, hålla för näsan och blåsa, trycka mot öronen. Inget hjälpte och jag var riktigt rädd att trumhinnorna skulle spräckas. Smärtan lättade när vi väl var på marken men locket satt kvar. Jag försökte upprepade gånger att gäspa och blåsa/ hålla för näsan men utan effekt. Vid bagagebandet drog jag en jättegäsp och en liiiten ljusning blev det på vänster öra. Statusen är nu 1/4’s hörsel på vänster öra och nada på höger, enda jag hör mitt i det dova är ett tjut precis som efter en ljudlig konsert. Kan säga att jag hörde inte mkt av vad Matte och stora sonen sa framme i bilen när vi fick hämtning på flyget. Känns otrevligt att vara så inne i sin egen bubbla! Ska ringa VC imorn och höra om de kan göra en koll i öronen, mest bara för att vara på den säkra sidan. Med största säkerhet så beror detta på förkylningen och kommer att lätta men sen jag drabbades av ”plötslig dövhet” så vill jag bara dubbelkolla så det inte är nåt som kommit tillbaka. Hellre ett besök för mycket än bestående problem!

Det var fantastiskt skönt att få krama om gullrumpan som var jätteglad över att vi kom hem. Hon har haft några toppendygn med farmor och farfar men nu är vardagen tillbaka. Imorn kommer resten av barnaskaran hem och det lär bli några sovmorgnar eftersom de har sportlov. 



Lillhjärtat i sin nya gosiga jumpsuit

Nu ska jag krypa ner i sängen tätt intill dotra och förhoppningsvis somnar vi på stört båda två 🙂

KRAM ❤️