Det svider…

…i mina ögon och i min själ, denna vackra men tunga höstdag.
Än en gång klev vi ut genom ytterdörren hemma i sorgekläder, än en gång tog vi plats i främre kyrkraden, än en gång tog vi ett sista farväl av en redan saknad person.

IMG_8088.JPG

För 66 år sedan stod min 19-åriga farmor brud i Luleå Domkyrka. Idag lämnade hennes kropp detta jordeliv liggandes i en vit kista i samma kyrka. Som en del i livets cykel.

Jag förstår inte varför jag är så jäkla anal ibland! Varför bryr jag mig om vad andra ska tycka och tänka?! Jag tror inte att så värst många sörjande reflekterar över om jag lever om genom att snyta mig ljudligt eller beter mig äckligt genom att snörvla och dra in snoret i näsan. Men jag är brydd om sånt. Tänk så skönt om jag kunde strunta i dessa grubblerier, bara vara där i stunden och skita i andras eventuella åsikter. Då skulle jag gråta som ett barn, ljudligt och ärligt, släppa ut all sorg och smärta.

Jag har sällan och aldrig lipat så mycket som idag, tårarna har runnit i strida strömmar nerför mina kinder, hängt sig fast under käkbenet ett ögonblick för att sedan med hjälp av tyngdlagen droppat ner i mitt knä. Nästan ett helt paket näsdukar förbrukades trots att jag varierade snorhanteringen med varannan in och varannan ut. Min älskade fantastiska farmor! ❤️

En begravning är egentligen som att skrapa bort den sköra skorpan som ligger på det djupa såret, först sörjer man när en människa drar sitt sista andetag och sen slås benen undan en gång till när man tar ett sista farväl vid kistan. Sittande i kyrkbänken, omgiven av personer som alla haft en relation och hållit av den avlidna, så blir det slutgiltiga så verkligt. En enda ton från den melankoliska orgeln, enda blick på kistan gör att det brister för mig. Jag föreställde mig min lilla farmor liggandes där i kistan, ensam, tunn och kall och även om kroppen i den stunden bara var ett skal så kände jag mig förkrossad! Jag reflekterade över att jag aldrig mer får höra hennes uppriktiga skratt, hennes mjuka ”Rönngren” när hon svarade i telefonen, aldrig mer får lägga min kind mot hennes varma, rynkiga kind. Oj vilket tomrum hon lämnar efter sig!

Fikat efteråt var en relativt uppsluppen tillställning. Jag kan bara tala för min del och för mig kändes det trots sorgen bättre nu när farmor gick bort än farfar. Hennes sista år blev inte som tänkt och hon sörjde farfars bortgång så enormt mycket. Nu är de med varandra och då är ju allt som det ska 🙂

Höjdpunkten vid fikat var kramen från farmors lillasyster. Hon är starkt påverkad av ålder och ohälsa och kände först inte igen mig i kyrkan. Vid fikat tändes ett ljus i hennes ögon som tårades medan hon sken upp i ett igenkännande skratt. När jag gick fram till henne och hon strök mig på kinden, tittade mig i ögonen och sen kramade mig så höll jag på att bryta ihop. Det kändes precis som att jag kramade om farmor! Samma mjukhet, samma rörelser och samma ljud. Jag blev så rörd och glad ❤️

Eftersom jag är både fysiskt och psykiskt knäckt så blir det ingen längre uppdatering, jag är så slut att ögonen går i kors.

Återkommer senare med tandvärk, kommande resa och annat smått och gott. Nu måste jag sova, försöka iaf.
KRAM ❤️

4 reaktion på “Det svider…

  1. Jessica

    Du skriver så fantastiskt fint syster! Sitter i bilen och väntar på färjan och lipar efter att ha läst ditt inlägg ( vi är nog likadana, gömmer mig bakom ratten så ingen ska se) 🙂 jag vet hur mycket din farmor betyder för dig så alla mina tankar går till dig idag! Kram

    Svara

Skriv gärna en kommentar