Finally…

…vi får åka hem idag!

Onsdag 30
Som ni vet så blev det tidig väckning och skrubbning. Med facit i hand så hade vi gott kunnat ta sovmorgon för det blev en lång väntan pga att kirurgerna fick in nåt akutfall på morgonen. Jag tordes knappt lämna rummet då jag inte hade nån aning om när det var dags för operation men före lunch gick jag ut till sköterskorna och meddelade att jag tänkte gå ner till restaurangen och köpa med mig en macka el nåt. Då kom ett vippande pekfinger i luften och en sköterska förmanade mig.
”Du kan inte bara leva på smörgås, nu köper du upp nåt mer rejält och värmer i mikron i föräldraköket”
Haha, ouch! Kände mig genast som en tillrättavisad femåring som skruvande stod framför en uppläxande vuxen 😉
Men lydig som jag är så köpte jag med mig en portion skaldjurslasagne som jag skulle trycka i mig under tiden som Sofia låg på operationsbordet. Klockan tickade, vi väntade och till slut insåg jag att jag inte kunde vänta med att äta för då skulle jag inte stå på benen.

Murphys lag slog till. Åtminstone för min mat vars halva åkte i soporna. För så är det, så fort man planerar nåt så händer nåt annat. Jag hann bara ta några tuggor innan min mobil ringde och Sofia meddelade att vi skulle rulla iväg om en kvart. Likt en med ätstörningar så hetstuggade jag i mig några lasagnebitar men sen kastade jag gladeligen min mat för nu var det äntligen dags att kolla upp donnans innandöme!

När jag kom tillbaka till rummet blev det stressigt! Sofias hår skulle flätas ihop, hon skulle ta smärtstillande och lugnande medicin, nagellacket skulle bort (morgonpersonalen hade missat det) och mina skyddskläder var inte framplockade. Efter fem effektiva minuter visade klockan på 14.15 och vi rullade iväg sängen. Jag kände mig så läcker i mina blåa pappriga byxor och tröja samt den vita pappriga överrocken 😉

Vi blev mottagna av fantastiskt gulliga människor som hjälpte Sofia över till operationsbordet, tryckte på mig en snygg grön papprig skyddsmössa och sen blev det en febril verksamhet runt dotra. Fem personer fixade och donade effektivt och under muntert prat.
”Hmm, utan att ha kikat i journalen så gissar jag att ni kommer från Piteå” sa en av sköterskorna. Jag bekräftade detta och frågade om det hördes så tydligt
”Ehh, JA det gör det” sa sköterskan och den manliga narkosläkaren sneglade på mig och sa
”Det är mamma som är mest avslöjande”
Haha, sedär. Att vissa ibland hör min ursprungliga Luleå- dialekt slå igenom trodde dom inte på, jag lät genuint pite-aktig. Omvandlad och komplett 🙂

Alla var som sagt helt underbara och förklarade allt för oss på ett förståeligt sätt. De strök på Sofia, ordnade så att hon låg bra och såg till så att hon förstod vad som väntade för att hålla henne lugn och införstådd med ingreppet. De klappade om mig, försäkrade mig om att dom skulle ta god hand om min skatt och var så söta att jag blev alldeles rörd. När dom sa nattinatti till Sofia och några sekunder senare sa att hon sov djupt så fick jag svälja några gånger extra. Fan vad blödig jag är! Sen var det bara för mig att leta mig tillbaka till avdelningen för att vänta in samtalet som skulle komma när hon var på uppvaket.

Klockan tickade, det gick en timme… tick, tack så hade ytterligare en gått. Mitt hopp steg i takt med att tiden gick för med längre tid så var chansen större att de hittade nåt som åtgärdades. Hade allt varit klart inom en timme så skulle dom bara ha gått in och kikat och sen sytt igen henne. Men när 2,5 timmar hade gått slog min rädsla till. Tänk om något tillstött! Tänk om det gått så illa att hon aldrig skulle komma tillbaka! DÅ mina vänner, då fick jag verkligen svälja hårt och jobba bort mina hemska tankar! Dessa hade nog lurat i bakhuvudet hela tiden men motats bort effektivt för om jag hade släppt fram dom på operationen så hade jag brutit ihop big time inför min duktiga dotter! Jag är så ofantligt mjuk och mesig men å andra sidan så är ju den största skräcken att något ska hända det bästa man har- barnen! I en ovanlig situation som denna så är det inte så underligt att man börjar tänka i dramatiska banor men det är jobbigt, man plågar sig själv onödigt mycket.

Lättnaden var enorm när sköterskan på uppvaket ringde exakt tre timmar efter sövningen och sa att hon hade Sofia där. Jag flög ut i korridoren, letade upp nån som kunde ge mig en vägbeskrivning och hittade en snäll sköterska som lämnade kaffekokningen för att följa med mig dit. Tårarna höll på att tränga fram igen när jag kom in på uppvaket och såg dom typiska smärtrörelserna under ett täcke i en säng. Där låg hon, min tappert kämpande dotter, kopplad till övervakning, antibiotikadropp och smärtstillande. Hon hade enormt ont, var lätt disorienterad och nöp fast min hand i ett hårt grepp. Magen smärtade givetvis men även axlarna var onda. Detta berodde på gasen som dom fyllt upp kroppen med under operationen. Även om dom dränerar ut den efteråt så kan en liten del bli kvar och då spänner det i axlar och ibland övre delen av magen men det är helt ofarligt, bara obehagligt.
Vi blev kvar där i två timmar, tills hon hade varit upp på toa och värdena såg stabila ut. Vi fick veta att blindtarmen varit lätt inflammerad så den hade dom plockat bort- halleluja sa jag då! Och lite ”vad-var-det-jag-sa”- känsla kom över mig! Vi var inte helt fel ute trots allt. Det var garanterat samma läge förra gången men då backade inflammationen för att återkomma nu. Risken hade ju varit att vi fått göra om den här processen längre fram om dom inte plockat den nu!

Den goda middagen bestående av småplättar, grädde och sylt hade personalen sparat så 20.30 åt hon sin mat i omgångar och drack vitaminvatten som jag köpt tidigare och förvarat som en överraskning åt henne i kylen. Droppet kopplades bort och vi såg Pretty Woman på tv. Sjukhuset bjöd alla på tårta så vi hade mys på hög nivå! Brandröken från majbrasor i närheten fick vi oxå njuta av då vinden låg hitåt och trängde in så intensivt att jag nästan började misstänka att det brann här i huset 🙂

Torsdag 1
Idag fyller min pappa år, grattis papsen! 🙂
Idag har Sofia en rätt bra dag. Axlarna ömmar än, magen likaså och halsen är raspig. Hon låter nästan grinfärdig när hon pratar men det är pga att hon varit intuberad så det ger med sig när halsen är mindre irriterad.
Ronden var förbi nyss, samma braiga läkare som såg till att allt detta blev genomfört. Bara venkatetrarna i hand och armveck plockas bort så kan vi bege oss hem. Jag har inte kramat maken sen förra torsdagen så det är en av anledningarna till min hemlängtan ❤️

Jag ska ju ha lite kalas till helgen. Eller lite… som det ser ut nu så är det ca 50 vuxna och 25 barn som kommer- och våran ”familjen annorlunda” är inte inräknad!! Man kan tro att jag fyller 100, haha. Men det är härligt att ha släkt och vänner som vill komma och fira med oss. Lite ångest har jag haft för allt det praktiska, jag har t.o.m lekt med tanken att ev skjuta upp firandet då vi är rätt knäckta och inte har hunnit ned allt som man vill hinna innan ett kalas. Ångesten har dock lättat, jag får hjälp med det ätbara! Min vän Lisa är snäll och gör smörgåstårtorna åt mig och snälla svärmor bakar långpannekakor och bullar! Hur i fanders vi ska rymmas är en annan sak men finns det hjärterum så finns det stjärterum, vi löser det på nåt sätt. Det kan nog bli ett bra kalas det här 🙂 Tusen tack ❤️

Jag vill även säga tusen tack från mig och Sofia till alla ni underbara människor som hört av er här, på fb, insta, via samtal och sms och som visat er omtanke och som hejat på med peppande ord! Det värmer och vi är så glada och tacksamma!! ❤️
KRAM

4 reaktion på “Finally…

  1. Lotta

    Skönt ni får komma hem!
    Vad annat är vänner till för än att hjälpa då man behöver =) Släpp stressen & njut av din fest!

    Svara
    1. Vera

      Mkt skönt! Ja vänner är alltid bra men ibland är man extra tacksam över att ha dom i sitt liv

      Svara
    1. Vera

      Ååååhh sorry Pebban! *flinar* Är ändå som glad för att jag får dig berörd, försök bara att gråta lite ”snyggare” nästa gång så kanske make-upen sitter kvar ❤️

      Svara

Skriv gärna en kommentar