Det krävs inte mycket…

…för att känna genuin glädje!
Att jobba på en könsdominerad arbetsplats kan innebära både för- och nackdelar oavsett om det är få manliga på en kvinnlig arbetsplats eller tvärtom. En sak man kanske sällan reflekterar över är ledig tid… Just när man är på jobbet så är man (förhoppningsvis) en i gänget, accepterad och inne i gemenskapen. Men hur funkar det när man är ledig? Jag ser en stor skillnad i besöksfrekvensen mellan mina och BästMattes kollegor. Jag tror inte att så många av er läsare undgått att vi jobbar i samma fabrik fast på olika skift och numera även olika avdelningar. Eftersom jag varit stationerad några år på samma avdelning som maken så känner jag i princip alla, åtminstone majoriteten av alla människor ”där uppe”. Nån gång om sänder så får vi besök av kollegor men få kommer väl egentligen för att träffa mig, det är mannen i huset som lockar 😉 Jag tror inte att det har att göra med mig som person utan det är nog mer ”naturligt” att grabbsen hälsar på sina manliga kollegor än oss få kvinnliga. Detta är inget jag stör mig på utan jag har full acceptans för det.

Men, ingen regel utan undantag! Det finns två manliga kollegor som faktiskt kommer med jämna mellanrum som inte bryr sig nämnvärt vem av oss som är hemma, dom kommer förbi på kaffe och lite skitsnack och det glädjer mig- som fan! Att jag oxå ”duger” som kaffekokare och pratkompis 🙂

När jag började på fabriken så var jag orolig att fruar/ sambor/ flickvänner skulle se mig som ett hot. En singelblondin… Även om jag och min lagvigda man hittade varandra redan under mitt första sommarjobb så fanns känslan, eller snarare kanske rädslan kvar. Hur ser det ut om en upptagen karl hälsar på en kvinnlig kollega? I dagsläget är det nog annorlunda, jag är helgängad och dom flesta kvinnor tillhörande manliga kollegor har träffat mig och vet vem jag är= ofarliga jag.

Det som värmt mitt innersta mest på sista tiden är just under ledighet. Två av mina skifteskollegor har skickat sms åt mig, en frågade hur det gick för mig på jobbet med den förhatliga trucken och en skickade en bild på sin fredagsgrogg samma kväll som vi gick av på ledighet. Det behöver inte vara märkvärdigare än så! Då får jag en känsla av att jag är en i gänget- även på ledig tid. Att jag finns, att dom tänker på mig utanför arbetsgrindarna. Under arbetsskiften känner jag verkligen att jag har min plats, jag har jättebra kollegor så där har jag aldrig tvekat. Låter kanske lite fånigt men så är jag ju oxå en hyfsat fånig filur! 🙂

Den fåniga hörseln då? Den har ni sluppit höra om på länge. Detta beror på att det inte händer så mycket kring den. Jag har fortfarande kvar den irriterande tinnitusen (sprungen ur min ”plötsliga dövhet”) som dessutom förvärras under arbetsperioderna. Trots bra hörselkåpor så slinker det igenom för mycket oljud i vår väldigt bullriga miljö ute i renseribyggnaden och efter avslutade skift ringer det högre i öronen. Ändå är vi inte ute i oljudet så väldigt lång tid eftersom vi roterar på fem befattningar men tydligen räcker det för att försämra i öronen. Två av passen är ute i truck alt traktor, två är inne i vårt tysta manöverrum, endast ett pass är ute i ”det mekaniska”

Nu har jag iaf fått en kallelse till öronmottagningen på lasarettet i Sunderbyn. Om tre veckor ska jag dit och utreda min tinnitus med hjälp av elektroder i panna och bakom öronen. Därefter utsätts jag för otrevliga ljud och då avläser dom reaktionerna i öronens hörselgångar och nerver. Det kommer en bättre beskrivning då jag gjort undersökningen men det ska bli spännande att se vad dom kommer fram till.

I förrgår fick vi äntligen tummen ur hålet och hälsade på goda vänner som vi inte träffat på länge. Till djurälskarens stora glädje fanns där två sköldpaddor som hon inspekterade genom glasrutan på akvariet. Men bäst av allt, två mjuka kaniner som hon fick gosa med och mata med blad och morötter!

20130720-003331.jpg
Hej Chili

20130720-003402.jpg
Varsågod Kanel, ett blad?!

Innan maken åkte iväg på nattjobb så åt vi skräpmat och vissa hade en egen syn på hur man kan fixa sin burgare så den blir extra god!

20130720-003553.jpg
Nä det är varken min eller Mattes idé

Idag ska vi på middag hos svärföräldrarna. Då ska snorpan ta med sitt nya armbandsur i trä (som ständigt är halv tolv) och mikrofonen som man inte bara kan sjunga i utan som även kompar med rytmiska toner eller fyrar av applåder beroende på vilken knapp man trycker på 😉

Ha en fin dag vart än ni befinner er i livet! ❤
KRAM

6 reaktion på “Det krävs inte mycket…

  1. Lotta/uddenhäxan

    Känner igen det där med enda kvinnan på jobbet. Var ju enda tjej & dessutom äldst på förra stället, vi låg ju dessutom borta titt som tätt på olika orter vid jobb & första gången var jag tvungen att fråga M om han hade tänkt överhuvudtaget (på skoj då) på att jag var tjej & jag eller killarna kanske hade problem med att jag skulle bo med dom. Det hade han inte ens skänkt en tanke då han aldrig haft det problemet förr 😉

    Tyvärr är vi splittrade nästan allihopa och har väldigt lite kontakt, vilket jag tycker är synd.

    Svara
    1. veramedflera Inläggsförfattare

      Ibland uppstår lite speciella (och nya) situationer som måste tas tag i. Synd att ni splittrats och dessutom har lite kontakt idag. Jag tror att det lätt blir så men synd som skam är det ändå!

      Svara
  2. Victoria

    Testa akupunktur mot tinnutisen. När jag provade hjälpte det inte för mig, men sen fick jag höra att om akupunktur ska hjälpa ska man testa det när man nyss har fått det och jag hade redan haft det i flera år när jag testade. Det är kanske bara hokuspokus, men ändå värt att prova, man har ju inget att förlora annat än den där slanten som det kostar och pengar är ändå inget som man blir lycklig av att lägga på hög.

    Svara
    1. veramedflera Inläggsförfattare

      Tack för tipset, har testat en omgång nålar på Bodyrecover men ska ge det några chanser till eftersom effekten inte kommer bums

      Svara

Skriv gärna en kommentar