A men fy fan…

…vad jag har gråtit! Med ögonen, med näsan (?!) och med hjärtat! Via en väns blogg irrade jag in mig på en för mig helt okänd kvinnas blogg och där fastnade jag. En fantastisk skribent, en tvåbarnsmamma som sedan ca 10 månader tillbaka har sitt ena barn vid sin sida fysiskt och det andra barnet i sitt sinne. Endast 3,5 år gammal så slutade han andas. I ett, av barn normalt och naturligt, ögonblicksverk så drog han sig fri från sin mammas hand och klev in på ett järnvägsspår- precis då ett tåg kom framrusandes bakom bullerplanket. Han dog framför ögonen på sin mamma och lillasyster (som tack och lov var för liten för att riktigt förstå katastrofen)

Även om jag inte vill läsa vidare så kan jag inte sluta! Mammans ord griper tag i mig och jag bölar som en gris även om jag tack och lov inte kan påstå att jag vet eller förstår vad dom går igenom. Allt som oftast när något har med barn att göra så förknippar jag det med mina egna barn, det barn som ligger närmast i ålder med det barn det handlar om. Det kan vara i verkliga livet, i en bok eller något på tv.

Läs bloggen Med barnen i handen om ni orkar. Jag beundrar den lilla familjen som orkar fortsätta andas, jag beundrar mamman som orkar sätta sina tankar och känslor på pränt. Många inlägg är tunga att läsa, bland annat det här, det här och det här.

När kudden var indränkt av tårar och både ögon och näsa rann oavbrutet av min tysta gråt så satte sig snorpan upp i sin säng och sa med sömnskrovlig röst;
”Mammaaaa”
Det ljuvligaste ord jag kunde höra för stunden ❤
Jag stängde ner bloggen, bredde om täcket på lillkroppen som lagt sig ner igen och höll min hand mot hennes kind genom spjälorna, en hand som genast fick sällskap av hennes små nypande strykande händer.
Nu ska vi sova i trygg närvaro av varandra!! ❤

Skriv gärna en kommentar