månadsarkiv: maj 2013

Slutklämmen…

…på resan kommer här som utlovat.
Vi packade i vild förtvivlan och fick nästan sitta på väskorna för att få igen dom! Vi shoppade så mycket att två incheckade väskor på ditvägen hade vuxit till antalet fyra på hemvägen 😉 Vi fick t.o.m låna ett handbagage av Simon för att få med allt!

Strax före utcheckning kom sonen och hämtade oss på hotellet. Vi ville äta en sista måltid ihop (hopps, lät mer allvarligt än det var!) och tanken var att vi skulle på The Cheesecakefactory och käka för det stället var Simon van att äta på och där var det bra mat. Men hemfärden föll in på USA’s morsdag så stället var knökfullt med folk så vi vände i dörren. Strax nedanför detta ställe hittade vi Blue Sushi och där gick vi in. Shit vilket häftigt matställe! Rejält tilltagna matplatser var placerade runt centrum av rummet, där kockarna stod och tillagade maten.

Runt hela platsen för tillagning rullade ett band runt och på detta band stod en uppsjö med olika rätter, inklusive efterrätter 😉 Man satte sig alltså bara vid ett bord och plockade ner dom rätter man var mest sugen på och i takt med att platserna blev tomma så fyllde kockarna på med nya likadana rätter 🙂

Ville man beställa nåt personligen eller stoppa bandet ett kortare tag så tryckte man bara på en knapp så kom en servitris direkt eller så frågar nån av kockarna vad man önskar- smidigt!

Färgen på tallriken visade priset på rätten och det varierade mellan 2.50-6.00$ (~18- 42:-), alltså inte alls farligt dyrt! På stans Sushi&Te kostar det ca 10:-/bit och det är samma som det dyraste här.

Prisgrupperna

Våra första rätter

Lite mer mat

Förutom denna efterrätt som bestod av frukt (bl.a melon, blåbär, jordgubbar, vindruvor, ananas osv) så testade vi cheesecake och cupcakes med vit choklad- frosting 😉

Jag tror vi kom upp i ca 15 fat (om det räcker!) innan vi var klara och med tre stora drickor så hamnade slutnotan på ca 70$ (~500:-) + 14$ (~100:-) i dricks. Lite dyrare lunch men klart värt pengarna! 🙂

Avskedet på Sea-Tac blev som väntat jobbigt! Även om Simon kommer hem om ungefär sex veckor så skakade jag i kroppen och tårarna vällde fram när jag försvann in i sonens stora famn och fick varmaste, långa kramen! Detta tårkalas drabbade inte bara mig. Matte var rörd men jag tror att halva anledningen var för att jag var ledsen, han tycker det är jobbigt i hjärtat att se mig ledsen och då smittar det av sig på han ❤ Även om han kände som jag, att det är skönt att veta att vi lämnar Simon i dom bästa tänkbara händerna så är tomheten efter stora sonen påtaglig även hos han, älskade mannen!

Vi blev förvånade över att säkerhetskontrollen var mer noga när vi lämnade landet än då vi kom! Nu fick vi ta av oss sedvanliga saker som klockor, bälten och sportjackor och tömma fickor men vi var även tvungna att ta av oss skorna och skicka dom genom röntgen. Sen fick man gå in i en tubformad scanner, ställa sig med fötterna brett isär och hålla händerna över huvudet medan scannern snurrade runt kroppen. En vakt vinkade ut oss medan ytterligare en bad oss vänta till dom fick en grön skylt med ”OK” på. Därefter var det bara att ta allt som passerat röntgen och återställa ordningen innan vi gick vidare.

Längsta flygningen var skön att göra bort först, enligt flygdata på stolsryggen så var sträckan Seattle- Reykjavik 582 mil. Jag lyckades inte slumra på den här etappen och kände mig lätt sliten vid framkomst på Keflavik. Där hade vi egentligen bara 50 minuter mellan flygningarna men många plan var försenade så det blev ytterligare en timme på flygplatsen så vi åt frukost och surfade på det fria wifi som fanns där. Bagaget behövde vi inte bry oss om då det var kirrat ända till Arlanda 🙂

Nästa tur på drygt tre timmar (och 214 mil) var tuff för då jäklar svällde fötterna upp och kändes som sprängfyllda vattenballonger! Samtidigt tänkte jag på den stackars två-meterslånga mannen bredvid mig som satt med sov-gamnacke innan vi ens hade startat. Han hade ont om plats för sina ben och när den framför han dessutom lutade bak sin stol så höll karln på att få höfterna baktryckta i bäckenet. Fy vad tufft att vara så lång på så litet utrymme! Jag kunde åtminstone sträcka ut mina ben under stolen framför mig. BästMatte hade investerat i två uppblåsbara nackkuddar på flygplatsen i Seattle och det var en dröm att ha en sån som stöd för huvudet!

Det isländska språket är lite festligt mellan varven 😉 Dessa skyltar fotade jag på flygplatsen;

Sista sträckan var ju bara en dryg timmes flygning, som en piss i Missisippi 😉 När vi kom till Luleå så hade vi varit igång i 27 timmar och av dessa hade jag sovit ca 2,5 timme så jag var hängmörad och plattrövad! När svärfar kom emot oss med ett stort leende och utbredda armar och välkomnade oss hem med en varm kram, ja då höll lipsillen på att tränga fram igen! Jag svalde och bet ihop för nån måtta på blödigheten får det vara! 😉

Vi var spända på snorpans reaktion när hon skulle se oss. Förra gången vi lämnade henne (en tredjedel så lång tid) så tittade hon bara på oss och vände ryggen till. Det var bara mormor som gällde då och oss straffade hon ut, åtminstone dom första 15-30 minutrarna.

Nu när hon såg oss så blev hon förlägen men kom springande med halversgråt i rösten och velade som en liten flipperkula på sin väg mot hallen men flög till slut upp i pappas famn och kramade fast sig runt hans hals. Vi började (såklart!) böla båda två och jag fick en gokram och ”välkommen hem” av svärmor. Sen bytte vi kramobjekt och jag hade lillhjärtat i min famn. Underbart! ❤

Vi åt mat som svärpäronerna bjöd på innan vi tog barn och packning och rullade hem. Snorpan var mycket fåordig dom första timmarna, hon tittade mest på oss och ville sitta nära och nypa oss på händerna 🙂 Så fort nån av oss gick på toa eller gjorde nåt så att hon inte hade oss båda i blickfånget så blev hon orolig och ville försäkras att vi ”bara skulle….”
Givetvis ville vi ha henne mellan oss i storsängen trots att hon bara sovit där en gång sen hon började med egen säng! Trötta som galärslavar var vi men inte blev det mycket till sömn. Vi visste att hon fått några röda, kliande utslag i handflatorna strax efter att vi åkt och när vi gjorde henne klar för natten så såg vi att även fotsulorna var drabbade. Detta måste ha kommit till samma dag för varken mor- eller farföräldrar hade sett detta eller märkt att hon var besvärad av fötterna.

Vi strök på ett tunt lager kortisonsalva på händer och fötter med masserande rörelser och då låg hon stilla, som paralyserad. När vi frågade om det var skönt så nickade hon bara matt. Eftersom man ska vara försiktig med just såna salvor så tog vi mjukgörande salva resterande gånger under natten, en fot var och en hand var. Det blev som sagt inte många timmars sömn för nån av oss tre 🙁

Idag pratade jag med vc och dom trodde det var höstblåsor (ett virus) så vi får fortsätta med salvor och Tavegyl som är klåddämpande. Det sistnämnda gillar hon inte så innan sänggående ikväll så klippte vi upp ett hål i ena flärpen och hällde ner medicinen i festisen. Detta gjorde susen och peppar, peppar nu sover hon. Vi har även hämtat hem vår lagade buss (som även fick en service med kamremsbyte) samt övriga barn så nu är ordningen hyfsat återställd 🙂

Jag skulle ha jobbat em idag och natt ons-tors men för att allt ska flyta på bättre så blev det jag som tog VAB och Matte jobbar sina fm i vanlig ordning. Då löser det sig med barnskjuts till skolor och Sally får vara hemma från dagis några extra dagar för att undvika att ev smitta sina dagiskompisar och för att bli kvitt sin förkylning med hosta och snor. Lite småmysigt är det att få lite extratid med henne även om jag såklart ser fram emot att få träffa mina kollegor igen 🙂

Lite viktrapport: Jag ställde mig på mirakelvågen imorse och förväntade mig en uppgång på 2-3 kg åtminstone med tanke på allt vi svullat i oss! Matte trodde visserligen att alla timmar av promenerande borde göra sitt men nja… Ärligt talat så skiter man ju inte riktigt i ordning när man är på ”bortatoaletter”, inte jag iaf. En rejäl stund på det egna dasset lär ju göra susen, haha! Sorry om jag halkar in på skitsnack men nu är det ju jag som skriver så det är oundvikligt 😉
Men vet ni vad?! + 2hg på dessa 10 dagar i USA!! Det är ju bara en tömning av morgonblåsan! Happy times säger jag bara :))
Så- BästMatte hade nog rätt, vi har promenerat bort alla öl och mastodontstora maträtter *glad*
Edit; hade rätt om mitt eget dass! Kvällsvikten ligger på – 0,6kg jämfört med innan resan- detni! 😉 Gissar att kommande morgonvägningar blir ännu roligare 😉

Bild på våra små presenter till våra snälla föräldrar får vänta nån dag till, Olga 96 år (=jag) har givetvis glömt fota tingestarna men det kommer. Jag lär knappast sluta blogga än på ett tag, även om frekvensen nog går ner till det mer normala 😉

Nu ska vi njuta av lillans andetag och regndropparna på taket!
Sov så gott allihopa!
KRAM ❤

Dag 10…

…och dags för hemfärd på USA’s morsdag!
Det är med delade känslor som vi lämnar landet och sonen. Vi har dock fått ut en hel del och det är roligt men jag tror det blir tungt att lämna storkillen på flygplatsen 🙁
Det som återstår att göra nu är att duscha, packa och äta lunch med Simon innan han skjutsar ut oss till flyget. Klockan 12 checkar vi ut och 16.30 lokal tid går första delen av flygningen hemåt. Jag skriver inte mer förrän vi kommer hem, då kommer slutklämmen av den här resan.

Vi har fått godnattkramar av Simon nästan alla dar (vilket är mer än när han bodde hemma ;)) och det är något jag kommer att sakna! Samtidigt så vet jag att han har det jättebra i sin värdfamilj och med vetskap om det samt att han kommer hem två veckor i månadsskiftet juni-juli gör att jag överlever avskedet även om ett gråtfyllt vemod fyller mig!
Nu längtar vi hem till resterande fem barn och deras kramar ❤

Vi hörs igen när vi är på svensk mark!
Ta hand om er!
KRAM ❤

Dag 9…

…och jag bjussar på en äkta morgonfrilla 😉

Hahaha, vad rolig jag är!

Dagen var planlös vilket gjorde att vi kom oss iväg lite sent från hotellet. Kan ha berott på en viss *krax* bloggare 😉
På vägen genom Seattle Center, en väg som vi går varje dag- ibland flera ggr, såg vi en skylt om mat och eftersom vi inte ätit än så öppnade vi dörren och gick in. Men alltså! Hur kan vi ha missat detta ställe?! Det var fullt med marknadsstånd och matställen! Nåja, vi käkade dagens första mål där.

Min burrito-lunch innehållande bl.a. salsasås, köttfärs, stekt ägg och pommes! Man tror man vet vad man beställer men blir lika överraskad varenda gång 😉

Matte körde på en ”vanlig” burgare

Som jag skrev i förra inlägget så är man lätt van att kunna prata hyfsat fritt då det är så få runt omkring som hör vad som sägs. Igår bloopade jag. Framme vid monorailen så höll vi om varandra och jag kom in på, ehh, lite kärleksförklaringar typ…. Hade som ett kärleks-il och nämnde bl.a. ordet åtrå, dock inte så högt men ändå….
Helt plötsligt hör vi att familjen framför oss i biljettkön, en mamma, pappa och två döttrar i 20-årsåldern, pratar svenska! Som om vi fått en stöt så stelnar vi som till och kliver en meter ifrån varandra- med känslan av att ha blivit påkomna av någon 😉 Lite fjantigt med tanke på att vi inte hade nåt dirtytalk men förvåningen var så stor att reaktionen bara kom. Sen stod flinar-Matte och såg väldigt nöjd ut där han spanade in mig med ett stort leende 🙂

Vi köpte med oss lite vatten och juice och slog oss ner i grönskan vid Pike Place Market där alla sorters folk satt och låg. Det var allt från lunchande kostymnissar till barnfamiljer och lätt påtända hemlösa. Alla njöt i den tryckande men molniga värmen.

Livsnjutaren ❤

Snyggt! 😉

Denna gatu-underhållare visade verkligen att män har förmågan till multitasking. Han rockade ringen samtidigt som han snackade, snurrade en bricka med en hand och löste Rubiks kub med den andra!
(Själv fick jag stanna och stå still medan jag drack juice!)

Vi har passat på att köpa hem några presenter till våra föräldrar som så snällt ställt upp och gjort den här resan möjlig för oss!! Inget supermärkvärdigt men nåt för att visa vår tacksamhet. Som ni förstår så vill jag inte lägga ut bilder på sakerna nu utan det tar vi sen eftersom jag vet vilka läsare jag har på bloggen *ler*

Efter första shoppingrundan så bestämde vi oss för att ta ”the undergroundtour” (32$ för två, ~230:-), en guidad rundvandring på Seattles gamla gator som finns kvar sedan 1889 när 25 kvarter av centrala Seattle brann ner pga en svenskättling (!)

Vi trodde inte vi skulle bli så många eftersom dom kör rundvandringen med start varje heltimme men som Brasse säger; fel, fel, fel! Vi blev närmare 150 pers som samlades för en kvarts introduktion! Shane som höll i berättelsen var fantastiskt rolig! Det enda som är synd är att man missar lite detaljer pga språket men vi fick nog in det mest väsentliga i det han sa 😉

Sedan delades vi in i tre grupper och lyckligtvis så fick vi just denna man som vår gruppledare 🙂 Vi gick ner i tre olika gångar och fick höra historiska berättelser på varje ställe. På ett ställe var en stor gammal bardisk och ovanför den hängde en bild på en byggnad. Han visade att dörren som vi gick in och ner genom i själva verket var ett gammalt fönster på andra våningen på ursprungsbyggnaden och rummet vi stod i var våningen i gamla markplan.

Fönsterrutorna i gamla markplan

Dagen-efter-bild från den häftiga branden visar hur rälsen krökt sig av hettan.

Endast ett hundratal av dessa finns kvar uppe på trottoarerna. Dom byggdes med syfte att släppa ner ljus i dom underjordiska gångarna.

Lite ljusare blev det faktiskt!

En gammal toalett. För att överhuvudtaget ha en chans att bli av med skiten (vid högvatten) så hade dom flesta höjt upp sina toaletter från marknivån.

Turen tog nästan 1,5 timmar och efter det var vi hyfsat knäckta. En sista sväng på Macy’s för lite mer Champion-kläder var allt vi orkade med innan vi tog oss tillbaka till hotellet vid 19-snåret. Jag hade en elak begynnande huvudvärk och denna blev värre ju längre kvällen led. Simon kom förbi och han och Matte gick ut och köpte hem lite mat och sliskig efterrätt till rummet där vi såsade tillsammans innan Simon återvände hemåt och vi släckte lamporna.

En tråkig sista kväll i Seattle men samtidigt rätt skön och sista natten i härliga sängar. Nu kanske vi får tummen ur ***** och köper bättre säng därhemma 😉

Dag 8…

…och jag fortsätter väl med mitt mattema 🙂 Simon hade sin lediga dag så han hämtade upp oss och vi åt ännu en frukost ihop- den sista på länge är jag rädd för 🙁

En äckligt god våffla, två baconskivor, äggröra samt juice, kaffe och sedvanligt isvatten

En alldeles lagom frukost för mig. En sak som jag reflekterat över är att det första man får när man slår sig ner på ett matställe är ett glas isvatten- överallt! Sen kommer drycken man beställer och maten. Dom har oxå järnkoll på när innehållet i kaffekoppen eller vattenglaset minskar, då är dom genast där och frågar om man vill ha påtår (vattnet slår dom upp direkt så det har hänt x antal gånger att vi varit ”ofina” och tvunget ha fått lämna halvfulla glas när magen varit proppfull ;))

Därefter drog vi återigen iväg till shoppingMeckat ca 40 minuter norr om stan. Den här gången var det betydligt varmare än förra gången, strålande sol och som mest visade mätaren 27 grader- inte direkt det bästa vädret att shoppa i men vi klagade inte då vi pausade i solskenet med varsin smaksatt frappucino 🙂

Lite inköp från denna sväng;

Matte köpte Nikeskor Lunarglide 4 för 65$ (~455:-)

Två par converse till snorpan 54$ (~370:-)…

…med kardborrestängning på båda! Vill ju inte skicka henne på dagis med knytskor som fröknarna ska behöva svära över 😉

Snäva (än så länge) jeans åt mig för endast 20$ (~140:-)

Mariners-tischa för 20$….

…samt en skön Marinersjacka (eller tröja) av märket Nike för 69$ (~480:-) NU är jag fit for fight! 😉

Åtta plagg till snorpan 55$ (~380:-)

Simon suktade efter en hockeytröja och istället för att ge han pengar till bensin så köpte vi han tröjan som han så gärna ville ha men tyckte var för dyr! Den var dyr men värd alla kronor när vi såg glädjen i hans ögon! TACK Simon för all hjälp med körning!

Skor beställda av svägerskan, till henne och kusin V 90$ (~600:-)

Bilfärden dit som tog ca 40 minuter tog nästan den dubbla tiden tillbaka. Nu vet vi hur trafiken kan masa sig fram trots tre-fyra filer!

Baseball…

Vi hann bara upp på rummet och byta om till matchkläder innan vi skyndade iväg till Monorailen. Vid ändplatsen gick vi en trappa ner och kom till en underjordisk väg där både bussar och tåg rullade- coolt! 🙂 tack och lov fanns det reflexvästade vakter där som kunde guida oss vilken buss vi skulle ta för det var inte det lättaste att tyda busslistorna som fanns på väggarna! 7,50$ (~53:-) kostade enkel resa för alla tre, ungefär som monorailen. Efter reflexvästvakten hade bankat på bussen och hojtat fram till chaffisen att bakre dörren var klar så log han åt oss och önskade oss en trevlig upplevelse 🙂

Dagens bloop kom på bussen och ibland är det skönt att vara i ett land där bara ett fåtal förstår vad man säger- i detta fall så hoppas jag att maken och sonen var dom enda! Precis när en superstressad kvinna kom flåsande fram till bakdörren (där vi satt) och började gräva i väskan så stängdes dörrarna framför näsan på henne och bussen rullade iväg, trots att nån ropade åt chaffisen att stanna. Vid nästa hållplats säger Matte;
”- nu kommer hon och springer, hon som missade bussen.”
”- va, har hon sprungit ända hit?!” (säger jag med uppspärrade ögon)
Matte tittar snett på mig
”-nä hon tog en annan buss och åkte hit med den för att kunna byta här!”
Öhhh…. såklart!
Sen började vi gapskratta alla tre över hur blond jag var! Jag blev tydligen alldeles röd i ansiktet. Men vad fan, jag har ju sagt att munnen är snabbare än hjärnan ibland- that’s me! 😉

När en av tjejerna i bussen skulle av så frågade hon om vi skulle på matchen (vilket vår klädsel skvallrade rätt rejält om tror jag ;)) och eftersom vi satt kvar på våra rumpor så tipsade hon oss om att kliva av på samma hållplats som henne och bara gå över en bro för den vägen var tydligen närmast. Vi tackade så mycket och studsade upp från våra säten och mycket riktigt så var det absolut inte långt att gå!
Och vilken gåshud som ploppade upp när vi närmade oss stadion! Det kom en strid ström med människor och det var matstånd och försäljning överallt efter vägen!

Folk passade på att äta innan matchen- smart med tanke på dom priser som var där inne!

Gott om poliser var det oxå.

Ingången

Ha! En segway-guide snurrade runt utanför ingången…

…så vi frågade var vi skulle gå för att hitta våra platser.

En funktionärskvinna frågade om vi ville att hon skulle fota oss tillsammans och det ville vi såklart!

Min biljett. Sektion 118, rad 25 och plats 3 (vi hade köpt 1,2 och 3 för att få sitta längst ut)
Vi betalade 120$ (~ 800:-) för våra platser

Det fanns en hel del matförsäljning!

Wow det ÄR STORT!

Ville man ha jordnötter, sockervadd, glass, chokladdoppade jordgubbar, kalla drycker och lättare tilltugg så var det bara att höja armen eller säga till, dom gick rad upp och ner och sålde.

Maten var som sagt dyr men GOD och vi åt med andakt. En burgare med nåt strimlat kött, bbq-sås och coleslaw *slurp*…

…men Simon tog en annan variant vilket han nog ångrade när han såg köttet i sin burgare! Inte så lätt att äta med stil 😉

Innan matchstart så ställde vi oss upp, tog av kepor och lyssnade på en av dom sötaste versionerna av amerikanska nationalsången, framförd av en barnkör. Självklart blev jag gråtig av den söta sången och av den mäktiga stämningen!!
Låten hittar du HÄR.

I övrigt så spelade dom riktigt bra och blandad musik. Det var allt från Blueberry hills (fats domingo) och sweet dreams (eurythmics) till bitter sweet symphonie (the verve) och flera hårdrockslåtar. Huvudet vickade och fötterna stampade mest hela tiden när dom spelade musik 🙂

Tyvärr missade jag Mattes Twitterinlägg som visades på stora bildskärmen! Men jag kan säga att han höll på att göra i brallan av upphetsning när vi såg texten i storformat 🙂

Sonen köpte dyra men bamsestora och goda chokladdoppade jordgubbar och delade med mig. En liten förtida morsdagspresent kanske 🙂

Givetvis var Matte ”tvungen” att testa dom omtalade vitlöksstripsen. Goda som tusan men aromen dödar alla kryp inom 10 meters radie!

Skymningen föll men strålkastarna gav nästan dagsljus på arenan.

När den spelaren kom upp och skulle spela så lät det som ett unisont utbuande men dom säger ”raaooooouuuul” med betoning på ou vilket ger den känslan 🙂 Så var ju dock inte fallet!

Delar vi gener?! 😉

En lite mer ”normal” bild på Engberg x tre 🙂

Matchen innehöll så mycket men trevligt sällskap, god mat, en homerun av hemmalaget och slutligen vinst var några av höjdpunkterna! En magisk kväll!

Färden hem till hotellet var lite mer spännande. Allt gick bra men inte är man lika trygg som hemma på dom norrländska gatorna när klockan passerat 22! Första bussen som kom gick egentligen inte dit vi skulle men chaffisen tyckte att vi skulle lösa biljett och åka inåt stan för att sen kunna byta buss och fortsätta åka på samma biljetter. Det var väl inte rekommendabelt att stå 30 minuter och vänta på nästa buss enligt han. Så detta vi gjorde och han småsurrade med oss under färden och tyckte svenskar var ett artigt folk. Ehh, va?! Jämfört med amerikanarna så är vi rätt oborstade men vi kanske är bra på att ta seden dit vi kommer 😉

När vi skulle av så rabblade han noggrant upp vilka bussar som tog oss närmast vårt hotell och innan vi klev av så uppmanade han oss att hålla ihop med varandra. *gulp* Kändes absolut inte tryggt att stå och vänta på nästa buss när man såg små gäng här och där. Jag måste dock säga att ingen är direkt påstridig, tiggare och hemlösa som kommer fram accepterar ett nej och lullar vidare med halvdöd blick. Tragiskt men ändå skönt att dom ”bara ger upp och går”

Nästa buss kom tack och lov inom fem minuter och herreminje vilken åldrig chaffis! Han måste ha varit över 70 år och hörde oxå därefter! Han skulle ta oss så nära Roy street som möjligt (där hotellet ligger) men under vägens gång funderade vi om han verkligen kom ihåg oss eller bara tog oss till ruttens ände typ. T.o.m en kvinna som klev på efter oss och som tydligen kände gubben påminde han innan hon klev av 😉 Men vi oroade oss i onödan, tjorvig och halvdöv men nog tusan kom vi närmare än vi hade förväntat oss. Söta sonens hjärta pickade för gamlingen och han smög till han en peng i dricks som tack för hjälpen.

Efter en stilla promenad till hotellet och intag av två bananer så återvände Simon hem till sig trots erbjudande om övernattning hos oss. Han visste inte hur morgondagen såg ut så han ville vakna upp på plats OM han skulle jobba på fm. Senare har han aupair- möte med efterföljande fotbollsmatch och ev kvällsjobb så vi vet inte hur mycket mer tid vi har med han men vi hoppas såklart på en sista middag ihop. Vi har bara ett dygn kvar här och vill ha all tid vi kan med han innan vi måste lämna kvar han och återvända hem ❤

Dag 7…

…och frukosten bestod av MacDonken tillsammans med Simon.

Huga! Pannkakor med sirap och sylt, en burgare, potatiskaka och äggröra samt en muffins och kaffe

Vädret lämnade mycket att önska på morgonen… idag oxå. Förhoppningsvis följer trenden från igår då himlen sprack upp och det blev varmt och gott. Även om det inte skulle bli så, så gör det inte så mycket för nu har vi gjort det mesta som är väderberoende. Eller, fel av mig. Vi har baseballmatchen kvar och eftersom vi sitter endast 25 rader från spelplan så vill vi inte ha regn på skallen 😉

Disigt på morgonen och man ser knappt toppen på Space Needle

Efter käket styrde vi röda faran mot Seattle Aquarium… Här kommer ÄNNU en bildbomb 😉

Snacka om coolt jobb den här dykaren har!

Lillkillen fick en närmare titt på en sjöstjärna som dykaren plockade upp från botten.

Finns det hjärterum så finns det stjär(t)nerum

Ooops! Åt vi upp räkans brorsor och systrar igår?!

Urk! Ful, sovande bläckfisk!

Vacker manet 🙂

Plötsligt klev en dykare ner i vattnet och fiskarna blev helt till sig!

Nånstans bland alla fiskar befinner han sig 🙂 Snacka om poppis!

Matdags!

Sjöhäst…

…-med-flera:)

Vi hittade Nemo…

…och vårat barn plus andra barn var fascinerade 😉

En läcker sjöpenna

En släkting till sjölejon

Lekfulla havsuttrar

Klicka HÄR och se ett litet klipp på dom söta uttrarna. Kvallan är halvers men jag la upp den så för att inte hinna bli pensionär innan den kom upp på youtube 🙂

Meredith Grey…

Jag gjorde nästan i brallan när vi hittade huset där Meredith och hennes vänner bodde i Greys Anatomy! Bara några gator ovanför vårat hotell på Queen Anne Hill. Huset är gott för ca 1,3 miljoner dollar vilket är drygt 8,5 miljoner kronor. Fett dyrt!

Sidvy. Jag kände mig som en hukande paparazzi där jag smög i buskarna 🙂

Den riktiga gatuadressen på Grey’s hus

Vackra tulpaner efter vägen

Den röda faran 🙂

Innan Simons eftermiddagspass passade vi på att luncha…

…tacos och quesadillas!

Som ni ser så slog förhoppningen om vädret igenom för solen log mot oss. Däremot var det inte tryckande varmt och det var skönt. Jag har fått lite för mycket sol på mig, syns bäst nedanför hakan 😉

Vackra Vera var det va?! Haha

Kvällen avnjöt vi i sonens sällskap och vi kände för en lugn kväll så vi tog en promenad till Pacific Science Center för att se bio- Iron Man 3- An IMAX 3D Experience. Wow! En mindre biograf med grymt ljud och bilden så nära att vi formligen var I filmen 🙂 Fina sonen var lite knäckt och sussade sig igenom det mesta av filmen så när vi promenerade till hotellet igen så svor han och konstaterade att han måste se filmen igen och att han borde ha lärt dig att han inte orkar hålla sig vaken under sena filmer. För sent blev det, klockan hade passerat midnatt när vi strosade därifrån. Och vet ni vad! Vi återvänder till det stora outletområdet imorn!! Jippi!! 🙂 Sen på kvällen är det dax att uppleva vår första (och säkerligen enda) baseballmatch live. BästMatte säger att det utlovas en riktigt varm dag imorn och det vore ju som grädde på moset om vi får kanonväder då vi är på Safeco Field!

Nu är klockan 00.50 och det är dags att krama kudden (eller våra f y r a kuddar var ;))

Ha en skön fredag allihopen! ❤