Slutklämmen…

…på resan kommer här som utlovat.
Vi packade i vild förtvivlan och fick nästan sitta på väskorna för att få igen dom! Vi shoppade så mycket att två incheckade väskor på ditvägen hade vuxit till antalet fyra på hemvägen 😉 Vi fick t.o.m låna ett handbagage av Simon för att få med allt!

Strax före utcheckning kom sonen och hämtade oss på hotellet. Vi ville äta en sista måltid ihop (hopps, lät mer allvarligt än det var!) och tanken var att vi skulle på The Cheesecakefactory och käka för det stället var Simon van att äta på och där var det bra mat. Men hemfärden föll in på USA’s morsdag så stället var knökfullt med folk så vi vände i dörren. Strax nedanför detta ställe hittade vi Blue Sushi och där gick vi in. Shit vilket häftigt matställe! Rejält tilltagna matplatser var placerade runt centrum av rummet, där kockarna stod och tillagade maten.

Runt hela platsen för tillagning rullade ett band runt och på detta band stod en uppsjö med olika rätter, inklusive efterrätter 😉 Man satte sig alltså bara vid ett bord och plockade ner dom rätter man var mest sugen på och i takt med att platserna blev tomma så fyllde kockarna på med nya likadana rätter 🙂

Ville man beställa nåt personligen eller stoppa bandet ett kortare tag så tryckte man bara på en knapp så kom en servitris direkt eller så frågar nån av kockarna vad man önskar- smidigt!

Färgen på tallriken visade priset på rätten och det varierade mellan 2.50-6.00$ (~18- 42:-), alltså inte alls farligt dyrt! På stans Sushi&Te kostar det ca 10:-/bit och det är samma som det dyraste här.

Prisgrupperna

Våra första rätter

Lite mer mat

Förutom denna efterrätt som bestod av frukt (bl.a melon, blåbär, jordgubbar, vindruvor, ananas osv) så testade vi cheesecake och cupcakes med vit choklad- frosting 😉

Jag tror vi kom upp i ca 15 fat (om det räcker!) innan vi var klara och med tre stora drickor så hamnade slutnotan på ca 70$ (~500:-) + 14$ (~100:-) i dricks. Lite dyrare lunch men klart värt pengarna! 🙂

Avskedet på Sea-Tac blev som väntat jobbigt! Även om Simon kommer hem om ungefär sex veckor så skakade jag i kroppen och tårarna vällde fram när jag försvann in i sonens stora famn och fick varmaste, långa kramen! Detta tårkalas drabbade inte bara mig. Matte var rörd men jag tror att halva anledningen var för att jag var ledsen, han tycker det är jobbigt i hjärtat att se mig ledsen och då smittar det av sig på han ❤ Även om han kände som jag, att det är skönt att veta att vi lämnar Simon i dom bästa tänkbara händerna så är tomheten efter stora sonen påtaglig även hos han, älskade mannen!

Vi blev förvånade över att säkerhetskontrollen var mer noga när vi lämnade landet än då vi kom! Nu fick vi ta av oss sedvanliga saker som klockor, bälten och sportjackor och tömma fickor men vi var även tvungna att ta av oss skorna och skicka dom genom röntgen. Sen fick man gå in i en tubformad scanner, ställa sig med fötterna brett isär och hålla händerna över huvudet medan scannern snurrade runt kroppen. En vakt vinkade ut oss medan ytterligare en bad oss vänta till dom fick en grön skylt med ”OK” på. Därefter var det bara att ta allt som passerat röntgen och återställa ordningen innan vi gick vidare.

Längsta flygningen var skön att göra bort först, enligt flygdata på stolsryggen så var sträckan Seattle- Reykjavik 582 mil. Jag lyckades inte slumra på den här etappen och kände mig lätt sliten vid framkomst på Keflavik. Där hade vi egentligen bara 50 minuter mellan flygningarna men många plan var försenade så det blev ytterligare en timme på flygplatsen så vi åt frukost och surfade på det fria wifi som fanns där. Bagaget behövde vi inte bry oss om då det var kirrat ända till Arlanda 🙂

Nästa tur på drygt tre timmar (och 214 mil) var tuff för då jäklar svällde fötterna upp och kändes som sprängfyllda vattenballonger! Samtidigt tänkte jag på den stackars två-meterslånga mannen bredvid mig som satt med sov-gamnacke innan vi ens hade startat. Han hade ont om plats för sina ben och när den framför han dessutom lutade bak sin stol så höll karln på att få höfterna baktryckta i bäckenet. Fy vad tufft att vara så lång på så litet utrymme! Jag kunde åtminstone sträcka ut mina ben under stolen framför mig. BästMatte hade investerat i två uppblåsbara nackkuddar på flygplatsen i Seattle och det var en dröm att ha en sån som stöd för huvudet!

Det isländska språket är lite festligt mellan varven 😉 Dessa skyltar fotade jag på flygplatsen;

Sista sträckan var ju bara en dryg timmes flygning, som en piss i Missisippi 😉 När vi kom till Luleå så hade vi varit igång i 27 timmar och av dessa hade jag sovit ca 2,5 timme så jag var hängmörad och plattrövad! När svärfar kom emot oss med ett stort leende och utbredda armar och välkomnade oss hem med en varm kram, ja då höll lipsillen på att tränga fram igen! Jag svalde och bet ihop för nån måtta på blödigheten får det vara! 😉

Vi var spända på snorpans reaktion när hon skulle se oss. Förra gången vi lämnade henne (en tredjedel så lång tid) så tittade hon bara på oss och vände ryggen till. Det var bara mormor som gällde då och oss straffade hon ut, åtminstone dom första 15-30 minutrarna.

Nu när hon såg oss så blev hon förlägen men kom springande med halversgråt i rösten och velade som en liten flipperkula på sin väg mot hallen men flög till slut upp i pappas famn och kramade fast sig runt hans hals. Vi började (såklart!) böla båda två och jag fick en gokram och ”välkommen hem” av svärmor. Sen bytte vi kramobjekt och jag hade lillhjärtat i min famn. Underbart! ❤

Vi åt mat som svärpäronerna bjöd på innan vi tog barn och packning och rullade hem. Snorpan var mycket fåordig dom första timmarna, hon tittade mest på oss och ville sitta nära och nypa oss på händerna 🙂 Så fort nån av oss gick på toa eller gjorde nåt så att hon inte hade oss båda i blickfånget så blev hon orolig och ville försäkras att vi ”bara skulle….”
Givetvis ville vi ha henne mellan oss i storsängen trots att hon bara sovit där en gång sen hon började med egen säng! Trötta som galärslavar var vi men inte blev det mycket till sömn. Vi visste att hon fått några röda, kliande utslag i handflatorna strax efter att vi åkt och när vi gjorde henne klar för natten så såg vi att även fotsulorna var drabbade. Detta måste ha kommit till samma dag för varken mor- eller farföräldrar hade sett detta eller märkt att hon var besvärad av fötterna.

Vi strök på ett tunt lager kortisonsalva på händer och fötter med masserande rörelser och då låg hon stilla, som paralyserad. När vi frågade om det var skönt så nickade hon bara matt. Eftersom man ska vara försiktig med just såna salvor så tog vi mjukgörande salva resterande gånger under natten, en fot var och en hand var. Det blev som sagt inte många timmars sömn för nån av oss tre 🙁

Idag pratade jag med vc och dom trodde det var höstblåsor (ett virus) så vi får fortsätta med salvor och Tavegyl som är klåddämpande. Det sistnämnda gillar hon inte så innan sänggående ikväll så klippte vi upp ett hål i ena flärpen och hällde ner medicinen i festisen. Detta gjorde susen och peppar, peppar nu sover hon. Vi har även hämtat hem vår lagade buss (som även fick en service med kamremsbyte) samt övriga barn så nu är ordningen hyfsat återställd 🙂

Jag skulle ha jobbat em idag och natt ons-tors men för att allt ska flyta på bättre så blev det jag som tog VAB och Matte jobbar sina fm i vanlig ordning. Då löser det sig med barnskjuts till skolor och Sally får vara hemma från dagis några extra dagar för att undvika att ev smitta sina dagiskompisar och för att bli kvitt sin förkylning med hosta och snor. Lite småmysigt är det att få lite extratid med henne även om jag såklart ser fram emot att få träffa mina kollegor igen 🙂

Lite viktrapport: Jag ställde mig på mirakelvågen imorse och förväntade mig en uppgång på 2-3 kg åtminstone med tanke på allt vi svullat i oss! Matte trodde visserligen att alla timmar av promenerande borde göra sitt men nja… Ärligt talat så skiter man ju inte riktigt i ordning när man är på ”bortatoaletter”, inte jag iaf. En rejäl stund på det egna dasset lär ju göra susen, haha! Sorry om jag halkar in på skitsnack men nu är det ju jag som skriver så det är oundvikligt 😉
Men vet ni vad?! + 2hg på dessa 10 dagar i USA!! Det är ju bara en tömning av morgonblåsan! Happy times säger jag bara :))
Så- BästMatte hade nog rätt, vi har promenerat bort alla öl och mastodontstora maträtter *glad*
Edit; hade rätt om mitt eget dass! Kvällsvikten ligger på – 0,6kg jämfört med innan resan- detni! 😉 Gissar att kommande morgonvägningar blir ännu roligare 😉

Bild på våra små presenter till våra snälla föräldrar får vänta nån dag till, Olga 96 år (=jag) har givetvis glömt fota tingestarna men det kommer. Jag lär knappast sluta blogga än på ett tag, även om frekvensen nog går ner till det mer normala 😉

Nu ska vi njuta av lillans andetag och regndropparna på taket!
Sov så gott allihopa!
KRAM ❤

4 reaktion på “Slutklämmen…

  1. Tess

    Åh vad KUUUUL att resa om er stora resa! 😀 😀 Allra helst det här sista inlägget läste jag med tårar i ögonen, känslan av ”borta bra men hemma bäst” & att få krama om småfolket! ♥♥ Underbart!! ♥ ♥
    Mindre roligt med lillsötas utslag.. :((
    Vi får grabba telefonluren (eller ännu hellre kaffekoppen :P) när allt lugnat sig lite så vi får surras om våra resor ~ finns säkert en HEL del att prata om! 😀
    Kram så länge!! ♡

    Svara

Skriv gärna en kommentar