månadsarkiv: april 2013

Häxan surtant…

…har vädrat sitt fula plyte idag! Jag skjutsade skolbarn på morgonen och var lite lättretlig sen igår. Jag vaknade nämligen med lock i båda öronen igår vilket gjorde mitt tolvtimmarsskift på jobbet till en mara. Inte nog med att jag hörde dåligt, jag fick känningar av balansnerven och var lite svajig och lätt illamående mellan varven. Känslan var precis som att jag var salongsberusad och satt med hörselproppar i öronen, det susade i dom och jag hörde min egen puls dunka i skallen. När manöverrummet fylldes med basiga mansröster mellan varven så glammade det bara för mig och trumhinnorna vibrerade. Skitskumt! Detta var kvar i morse så nu har jag ringt vc för att rådfråga vad jag kan göra för att slippa eländet. Humöret påverkas som sagt oxå och det blev påtagligt när jag släppt av sista barnen vid skolan och rullade hemåt. Det första irri-momentet kom när jag mötte en för säsongen uppvaknad cykelhuligan utan trafikvett. En tjej i uppskattad 12-årsålder kom cyklande mot mig på min sida av bilvägen– och inte ska ni tro att hon cyklade åt sidan eller ens hade ögonkontakt. Hon tittade snett framåt (mot skolgården) och bara paddlade på med tramporna trots att hon absolut inte kan ha undgått att se min familjebuss. Om hon mot förmodan inte såg mig så borde hon ha klivit upp tidigare så hon hann få upp ögonen ordentligt innan hon begav sig av hemifrån. När hon var fyra-fem meter framför mig så var jag tvungen att väja över i motsatta körfält och gissa om jag var sugen att lägga mig på tutan! Men då hade hon väl kissat ner sig av rädsla och varit tvungen att vända hem igen för klädbyte med sen ankomst som följd och det ville jag inte vara orsak till *flinar*

När jag lämnat området vid skolan skulle jag göra en högersväng ut på en väg där det är högerregel, och jag kom från höger vilket skulle ha gett mig företräde. Två bilar kom körande från vänster och ingen av dom hade ens funderat på att bromsa och släppa ut mig och därför stod jag kvar med nosen nästan ute på vägen, svärandes för mig själv. Hade jag haft en skrotbil så hade det varit lockande att sakta smyga ut så dom fick tvärnita… men det hade jag inte gjort ändå när det väl hade kommit till kritan för även om jag har ett sjuhelsikes trafikhumör så är jag vettig nog att inte agera farligt och orsaka olyckor- men tanken fanns där iaf 😉

Väl ute på vägen så kom jag till en fyrvägskorsning och även där råder högerregel. Givetvis blev det så att vi råkade bli en bil i varje väderstreck och alla saktade vi in och stannade av, i väntan på att den till höger om oss skulle köra. När ingen gjorde en ansats till att hitta gaspedalen så drog jag nytta av mitt morgonhumör, blixtreagerade och trampade ner gasen och raketbussen sköt iväg genom korsningen. Med ett leende rullade jag hemåt 🙂

Väl hemma så hittade jag toaletten i ett.. mindre städat skick. Det verkar som att den två-åriga toalettmarodören varit framme med en snorig näsa som behövt snytas…

Fräscht! Nej, vi har inte riktigt lyckats med uppdraget ”slänga- skräp- i- soporna”… inte än 😉

I helgen som var fick jag en glad överraskning! Stora sonen har förlängt sin aupair- anställning ytterligare ett år och som tack för det så bjuder hans värdfamilj på en hemresa och två veckors semester hemma i sommar 🙂 Enda smolket i glädjebägaren är att stora dottern är på tre veckors språkresa i England precis då så hon missar hans vistelse helt! När hon hörde det bröt hon ihop och gömde sitt gråtande ansikte i händerna. Den spontana sorgen hittade givetvis min ON-knapp och även jag började lipa, även BästMatte blev rörd till tårar men han kan behärska sig bättre än jag så han storbölade inte. Våra tolvåringar sneglade lite generade på känslospektaklet när vi kramades, torkade tårar och snörvlade men dom sa inte så mycket. Reaktionen kom sen i ensamhet för bonusdottern som var ledsen, dels för sin ”storasysters” skull men det var även en reaktion på att vi vuxna varit ledsna. Som jag sagt förut så är det inte så lätt att se föräldrar gråta och eftersom familjens barn är van vid mina ”lille-skutt-tårar” så tror jag att hon rördes mest av sin pappas tårar som är ytterst sällsynta! Han blir oftast tårig av stolthet och glädje när någon av barnen presterar (speciellt vid idrottsliga aktiviteter) men då glänser det bara i ögonvrån så vi snackar ingen egentlig gråt 😉

Vi lär inte få så väldigt många dygn med sonen för det är många han vill hinna träffa och mycket han vill hinna göra. Han har sin pappa och den släkten och en hel drös med polare som han vill umgås med förutom oss och våran sida av släktingar men jag är ändå glad att han kommer hem. Det blir spännande att se Sallys reaktion, även om hon pratat och busat med han på Skype så har hon inte träffat han på nio månader när han kommer så jag tippar på reservation och blyghet dom första tjugo minutrarna. Sen kommer det att lossna 🙂

Skärmdump som Simon tog vid senaste Skype-samtalet hem (sorry sonen för att jag snodde den från din blogg)

Jag gissar att snorpan kommer att få slita sitt hår den dag då hon börjar bry sig om sitt utseende och ska fixa till sig. Hennes hår är nämligen inte av denna värld! Vi måste vattenspreja och kamma grundligt varje morgon för hon får alltid värsta rufset med småtovor i- varje dag!

Oftast är det hennes vänstra sida som är värst stökig 😉

På tal om annat… Imorn ska jag genomgå min första hälsokontroll på vår egen företagshälsovård på jobbet. Jag vet inte riktigt allt som ingår men förutom svar på förra veckans blodprover så kollas blodtryck, lungkapacitet, hörsel och kondition (på motionscykel) Jag har inga större förhoppningar om nåt vidare bra resultat på konditionen men i övrigt finns nog inte så mycket att anmärka på. Dessutom ska jag gå ut och jobba extra imorn. Vi påbörjade vårstopp på våran avdelning igår och under hela veckan ska vi stå för rep, ombyggnad och allmänna förbättringar. Jag har inte hunnit vara med på så många stopp då dessa faller in lite olika i skiftcykeln vilket gör att man råkar vara långledig ibland. Därför är det toppen att kunna ta nåt extraskift så att jag kan se, göra och lära mig 🙂 Sen jobbar jag tre förmiddagar innan jag blir långledig då det är dags för våran resa till stora sonen!

Vikten knatar sakta men säkert åt rätt håll! Jag fick göra ett besök i klädautomaten på jobbet för att hämta ut en mindre storlek på arbetsbyxorna eftersom grenen hängde 1,5 dm nedanför normalt läge och tyget korvade sig i midjan då jag drog åt bältet. Känns kul att ”byta ner sig” 😉 Nya byxor behövs även på fritiden, dom nuvarande hasar ner!

Jästarns vad mina öron är irriterade! Nu ska jag leka med gullrumpan, fixa lite lunch och söva henne ute i vagnen innan vårdcentralen ringer upp mig. Hoppas dom har någon bot så att jag kan höra normalt igen.

Ha en skön måndag och ta hand om er!
KRAM ❤

Att åldras med stil…

…är inte det lättaste, speciellt inte kroppsligt sett!
Inte nog med att man blir skrövligare, allt blir liksom mer dallrigt och hängigt. Dragningskraften gör verkligen sitt jobb och inte bara pukorna och röven halkar ner några våningar, även magen vill gärna hänga mot troskanten.
När stora dottern var i femårsåldern höll hon på att orsaka en bilolycka pga ett skrattanfall med tåriga ögon och dålig sikt som följd. Vi var ensamma i bilen när hon plötsligt kläckte ur sig, helt från ingenstans;
”-När jag blir stor ska jag ha hängbröst!”
”-Jaså, varför då?”
”-Jo för det har du och jag tycker att det är så fint!”
What?! Inte ens 30 år och redan innehavare av hängpukor?! 😉 Jag har under totalt tre års tid ammat tre barn innan 27 års ålder så inte såg dom väl ut som en tjugoårings toppiga fasta meloner så hon hade en poäng där. Av barn och fyllisar får man som bekant veta sanningen, hårt och skoningslöst, hehe. Det sved dock inte så mycket eftersom hon tyckte dom var fina och eftertraktansvärda 🙂
Jag tvivlar att hon tycker likadant nu som 15-åring, hängpattar är oftast inte åtråvärda när medvetandet blir större! *skrattar*

Efter ytterligare ett barn och ett års amning så kan man väl inte direkt påstå att dom ändrats till det bättre!
Sen januari har jag gått ner -9,5kg *klappar om mig själv* vilket gör att BH-kuporna inte fylls ut riktigt helt även om jag rullar ihop pukorna och trycker in dom.
När jag har kläder utan fickor så får BH:n fungera som standin och jag brukar förvara snusdosa och ibland även mobil där 😉 Tänk dig hur tomma och skumgummiaktiga pattarna är när jag lyckats med konststycket att ”tappa bort” dessa tingestar. Jag hittar dom inte alltid fast jag vet att dom är där 😉 Snusdosan är extra lurig, liten som den är och i det närmaste ”sjunker in” i skumgummit!

Att man kan leta sig halvt fördärvad för att hitta mobilen när den ligger fast förankrad i BH:n är lite mer anmärkningsvärt men å andra sidan så har det hänt att jag kutat runt som en iller och letat telefonen samtidigt som jag pratat i den så det är kanske en kombo av dallrig kropp och halvtaskig uppmärksamhet/minne!

Jag är inte så fåfäng att jag skulle tordas (eller ha råd) att lägga mig under kirurgernas skalpell och operera mig. Inte för utseendets skull. Men eventuellt kan jag tänka mig att göra det för min hälsas skull. Min fina mamma drabbades av en aggressiv form av bröstcancer för några år sen och jag vill verkligen inte genomlida det hon fick gå igenom med operation, strålning, cellgifter, håravfall, illamående, för att inte tala om det psykiska lidandet! Av den anledningen kan jag nog tänka mig att skrapa ut all vävnad och fylla dom med konstgjort material. Men som sagt, det är en kostnadsfråga för jag gissar att vi får ta det ur egen kassa. Jag och mamma har påbörjat en cancerutredning pga att det faktiskt finns en hel del cancerdrabbade i släkten men vi har strandat. Vi har kommit till den punkt där vi måste be överlevande anhöriga om tillåtelse att lämna ut journaler till utredningen och det känns obra att riva upp gamla sår hos släktingarna och nu vet vi inte hur vi ska gå vidare. Kan man eliminera risken för en sorts cancer så är det givetvis värt pengarna som en operation skulle kosta men just nu i den fas i livet som vi är i så gräver det stora hål i familjekassan. Men visst, kan familjen få ha kvar en ”frisk” mamma längre så är det ju inget att snacka om. Man kan aldrig gardera sig helt men att ta bort ett påtagligt ärftligt hot är ett steg i rätt riktning!

Lyckas jag med konststycket att få bort dom överflödiga 14-15 kilona som är kvar så lär mina pukor eka i sina tomma påsar men den smällen tar jag gärna om jag kan bli lättare i kroppen 😉
Nu när vägarna tinat fram så är det dax att vårserva fina cykeln och avverka 1,2 mil/arbetsdag. Då får jag lite mer draghjälp med viktminskningen 🙂

Om 16 dagar får vi krama om stora sonen- äntligen!! Det är 7 månader sen jag fick stå på tå och hålla min långa son i min famn och jag längtar. Jag lär ju som tidigare nämnts böla som en gris vilket jag tror att även maken och sonen kommer att göra men en flygplats är väl det ”rätta” stället att visa sina känslor på! Där finns nog alla känslor representerade i form av saknad, sorg, glädje, lättnad, besvikelse… ja alla sorter du kan tänka dig!
Samtidigt som jag håller på att längta ihjäl mig efter Simon så är jag nyfiken på landet och nervös för ”storheten” i det hela. Att komma till och vara i USA är ju inte precis som en vanlig charterresa till Turkiet. Säkerheten är rigorös och intrycken större. Men det är verkligen något att se fram emot 🙂 Tyvärr så hinner vi inte uppleva New York som vi hade önskat men både jag och maken jubilerar jämna år nästa år så vem vet, vi kanske ger oss själva en resa i present 😉

Nejmen… Inte hinner jag sitta här och drömma mig bort, jag ska ju jobba eftermiddag för böveln så jag tar mina droger, min vädervärkta sladderkropp och mitt glada humör och ger mig av mot nya utmaningar och trevliga kollegor 🙂
Ha en bra onsdag min fina läsare och du- glöm inte att jag är en sucker för kommentarer 😉
KRAM ❤

Min stora kärlek…

…BästMatte är med i dagens Expressen. Reportern hade uppenbara problem med dom inblandades namn men shit happens 🙂

En reporter och en fotograf gjorde ett besök i stan för några dagar sen och kände på pulsen i den hockeyglada och tudelade staden. Det är nog ungefär 50/50 när det kommer till Skellefteå- och Luleåfans och det är inte undra på då vi geografiskt sett ligger mitt mellan städerna.

Expressen besökte bl.a vår arbetsplats Smurfit Kappa och träffade tre supportrar från vardera lag och efter snack så spelades bordshockey med LHF- och Saikhockeyspelare på plan. Ett roligt påhitt som fotades och en av representanterna från tidningen sa att första målet skulle visa på vem som vinner finalen. Jag hoppas att det blir en sann profetia eftersom Matte som spelade med Luleålaget slog in första målet 🙂

Även inom familjer såsom våran egen så finns båda lagen representerade. Vi har som bekant två barn som brinner för Västerbottenslaget, två som inte bryr sig nämnvärt (även om snorpan ivrigt ropar ”heja luläää” vid väl valda tillfällen) och övriga fyra har Norrbottenslaget närmast hjärtat. Jag brukar skoja att Sally fått Luleå med modersmjölken och vi förser henne givetvis med saker från souvenirbutiken i form av kläder och ryggsäck men det skulle inte förvåna mig om hon blir totalt ointresserad av hockey i slutändan 😉 Trots att vi småterras och skojas inom familjen så är det viktigt att alla vet att man har ett eget val och att man är lika accepterad och älskad oavsett! Vi har även försett våra barn med lagmuggar som hänger på krokar på väggen så vi är inte trångsynta även om vi med stor sannolikhet hade öst på med mer saker om vi fick sponsra vårt lag 😉

Mannen jag delar mitt liv med är värsta tänkbara retstickan och drar sig inte för att kaxa överallt där han kommer åt (inte bara gällande hockey) och han får heta slevar tillbaka mot sig. Jag däremot håller en låg nivå och passar mig noga för att ge gliringar, pikar och kommentarer. Varför? Jo för att jag inte tål att få något tillbaka, jag blir många gånger uppriktigt sur eller rentav arg. När det kommer till idrott så är jag tyvärr humorbefriad, åtminstone när det rör lag som ligger mig varmt om hjärtat (Luleå vid hockey, Wibax/Öjebyn vid innebandy och Piteå vid fotboll) Beklagligt men sant! 🙁

Egentligen har jag inget emot spelskickliga Saik som lag men jag blir så anti pga vissa av deras fans. Dom som med dålig självinsikt påstår att (vi) Luleåsupportrar beter oss så illa, är så barnsliga och otrevliga- dom som uttalar sig så borde se sig i spegeln och lyssna på sina gelikar. Jag vet att många LHF-supportrar låter illa och beter sig likadant men ingen ska inbilla sig att det är annorlunda med många som håller på Saik. Ofta hör man inte det otrevliga som sägs och skrivs när det är åsikter man delar själv och jag tror att detta gör att man blir ”hemmablind” oavsett vilket lag man håller på. Jag säger inte att det otrevliga stämningsbidragandet gäller alla- långt därifrån, för dom flesta på ”vardera sidan” är högst normala trevliga hockeyintresserade individer men goda kålsupare finns i lika stor utsträckning bland båda supportersidorna! Man ska inte kasta sten i glashuset.

Många tycker att det är en drömfinal men för mig känns det ibland som att man kan lägga ett mar framför dröm för oavsett vilket lag som vinner så kommer det att bli jobbigt på jobbet, fb och i vardagen. Givetvis mår jag inte dåligt om Luleå drar det längsta strået och vinner för det bekommer mig inte på samma sätt men vinner Skellefteå så är det bara att logga ut från fb dom närmaste månaderna för annars lär mitt blodtryck spränga flera kärl. Trots att inte JAG delar ut gliringar eller retfulla kommentarer så lär jag drabbas ändå eftersom att det skrivs allmänt till alla ”drabbade”. På jobbet är det inte lika illa ändå, jag har övervägande Västerbottensanhängare på min avdelning och mitt skift men dom beter sig bra även om vi kan ha en retsam jargong ibland. Dom är aldrig otrevliga eller skrytsamma och då känns det okej även om vi (fasansfulla tanke) skulle förlora 🙂

Ibland önskade jag att jag var helt obrydd om hockeyn men nu är jag ju inte det. Att jag skulle hålla på något annat lag än Luleå finns inte heller på världskartan. Jag är född och uppvuxen (under mina första 11 år) i Luleå, den andra halvan av släkten som inte bosatt sig i Piteå bor kvar där så jag har starka rötter och känslor i den staden (med dess tillhörande lag) som många ogillar. Även om många tycker att Luleå-bor är ytliga, otrevliga och har lite storstadskomplex så har jag aldrig upplevt det så men… alla har rätt att känna och tycka vad dom vill oavsett vad jag känner och tycker 😉

Mitt hjärta vill (så mycket att det värker) att Luleå ska ta hem guldet men min hjärna tror att Skellefteå fixar sin tredje final och spelar hem den åtråvärda Le Mat-pokalen. Tråkigt men så känns det och jag hoppas innerligt att jag känner fel. Västerbottningarna blir en svår nöt att knäcka!!

KRAM ❤

Fredag…

…och vi är lediga! Jag och snorpan har inga planer och det är nog det skönaste med dagen. Vi har haft en lugn frukost utan trotsiga utbrott och jag hoppas att dagen fortsätter på den inslagna banan- trotsfritt alltså! 🙂 På sistone har hon fått små olater som inte gillas, bland annat så har hon hittat den högre oktaven i rösten. När hon blir arg eller sur så spärrar hon upp ögonen samtidigt som hon skriker med fullöppen mun och ljudet påminner om en ihållande, skärande siren. Våra öron gråter! Som pricken över i-et så slänger hon det hon för stunden har i handen så nuförtiden flyger det saker i väggar och golv med full kraft. Allt detta när hon inte får som hon vill, vilket sker rätt ofta efter att hon kommit på att hon är en individ med egen vilja och krav 😉 För nån dag sen blev jag så inihelsikes less så jag spände ögonen i henne och gastade ihållande rakt ut mot henne precis som hon gör mot oss. Hennes ansikte visade den chockade förvåning som drabbade henne för stunden men i nästa andetag så tog hon sats och upprepade sitt vrål. Funkade alltså inte *suck*
Snart väntar väl fasen när jag måste lägga mig raklång på affärsgolven bredvid min dotter och likt henne flaxa med armar och ben samtidigt som jag stämmer in i hennes skrik… För jag tvivlar att vi förskonas av den händelsen framöver. En varning utfärdas härmed till alla besökare på stans mataffärer, håll er undan och tillkalla inte personalen! Jag är inte i behov av tvångströja, jag är bara en vanlig mamma som i brist på tålamod och pedagogiska övertalningsargument tar till lite drastiska metoder. Det kanske inte heller funkar men det är värt ett försök 😉

Om någon skulle ha vägarna förbi här så behöver ni inte ta av er skorna för här ligger det ändå flingor, leksaker, matrester och saftfläckar överallt. Även om vi plockar, torkar och håller efter så är det nästan till ingen nytta. Fröken fräken hinner överallt och drar fram allt som kommer i hennes söta små barnhänders räckhåll. Får man trängande behov och måste uppsöka tronen så kan även räkna med att få kryssa fram mellan…

…och…

Gullrumpan har påbörjat en egenhändig potträning vilket gör att vi hittar blöjor på dom mest underliga ställena. En dag hade jag en blöja nerstoppad i min ena sko, visserligen en torr blöja men ändå… Vi har lite uppfostringsjobb när det gäller var man slänger förbrukade saker 😉 Hon är fantastiskt duktig, många gånger när hon placerar den lilla, lena rumpan på pottan så blir det resultat och stoltheten över kissandet är stort, både hos henne och oss föräldrar. Dom kringslängda blöjorna är mindre roliga men vi kutar runt och plockar upp dom i parti och minut. Så fort hon kissat vill hon givetvis ha en ny blöja på sig och denna önskan får hon faktiskt igenom men gissa om blöjkontot gråter! Nåja, det är en övergående fas, snart fixar hon dagarna utan blöja och då får vi njuta av känslan av rikedom 🙂

Faster Maggan har gett ett packe sockar åt snorpan och givetvis hittade hon dessa, dessutom lyckades hon öppna förpackningen och få isär paren så för en stund sen hade jag ett nytt slagfält i hemmet

När jag sa ”snälla Sally, kan du plocka ihop dina sockar?” så gjorde hon det och la alla i en hög på kökssoffan 🙂

Mellanlandning innan jag gömmer undan dom i hennes garderob

Det är ju tur att hon är så förbaskat söt och att vår kärlek till henne svämmar över och är oändlig 😉 ❤

Vi har även hunnit studera en ekorre som åt frukost hos grannen samtidigt som vi intog dagens första mål

Spännande värre så vi fick göra en paus i ätandet

Det ser inte riktigt klokt ut på vår tomt för tillfället men det är för att BästMatte varit duktig och sågat ner några luggslitna träd mellan oss och grannen

En stor rönn och några fula buskar åkte i backen och när snön har försvunnit så ska även två skräpande, lutande tallar få offra sina liv

Vi kommer att plantera några nya buskar eller träd till våren för även om våra grannar är trevliga och bra att ha att göra med så behöver vi inte ha insyn i varandras hem 😉

Eftersom inlägget på ett eller annat sätt innehåller ett virrvarr av skräp och känslor så ska ni få se vad jag åstadkom igår på jobbet. Vi hade en repetitionskurs i svetsning och skärbränning och det behövdes då det gått tre år sen förra kursen. Jag har inte rört någon utrustning sen dess så det var både roligt, givande och lite svårt att greja på med metallerna. Det sista jag gjorde innan full dag, var den här (erbarmeligt fula) tingesten som jag svetsade ihop av fyra bitar

Om jag tog hem den?! Nejnej, den åkte i återvinningslådan! Vad skulle jag ha för användning av detta skräp? Men trots att den blev ful och lite sned så var jag ändå lite stolt att jag fått ihop svetsar som faktiskt var funktionsdugliga.

Under eftermiddagen och kvällen så hettade min hud lika mycket som om jag hade suttit i stekande sol i Turkiet. Ser t.o.m ut som solbränna 🙂 Jag gissar att det har nåt med dagens övningar att göra, svetshjälm till trots

Även öronen är tomatröda 😉
Det syns att jag hade polokrage på tröjan, snyggt!

Nu har ni bombarderats med bilder så jag tror vi nöjer oss för nu. Trots ett försiktigt solsken ute så stannar vi inne ett tag till för nu singlar det ner snöflingor. Jag är rätt mättad på snö och dessa småflisor lär knappast stanna kvar på marken men jag tycker ändå att snömolnen kan ge upp för den här vintern och ge sig av! Nä, nu proppar vi i oss C-vitaminer och njuter av varandras sällskap en stund innan det är dags för dagens promenad och lunchvila i vagnen.

Ha en skön fredag mina läsarvänner ❤ KRAM

Hej…

…fina bloggläsare. Det här blir inte det mest positiva inlägget men eftersom min blogg är min (delvis censurerade) pysventil så måste jag få kräka av mig lite. Orkar du inte med gnäll och melankoli så gör du nog bäst i att skippa detta inlägg, gå ut och njut i solen och invänta nästa uppdatering som garanterat är mer positivt då jag fått spy av mig lite 😉

Sista veckorna har varit tunga för mig. Jag vet inte om det beror på mediciner, våren eller att bägaren helt enkelt skummat över men att jag inte mår riktigt bra är ett faktum. Jag grubblar mycket, har tappat aptiten, har en väldig värk och jag får inte så mycket vettigt gjort.

Egentligen är det otacksamt då jag vet att jag har all anledning i världen att känna mig nöjd och glad då jag har allt jag behöver! Ett fast och utvecklande jobb, en familj bestående av välartade, friska barn och en tålmodig, kärleksfull man, ett varmt och stort hem och omtänksamma, lojala vänner. Vad mer behöver man liksom?!
Man kanske måste tycka om sig själv. Känna sig nöjd med den man är istället för att sörja den man varit. Se sina fördelar istället för att fokusera på sina brister.

På sistone har några av mina fina väninnor gett mig mer av sin tid och vi har umgåtts på tu man hand. Vi har kräkt ur oss elände, skrattat åt fadäser och bara sett och lyssnat av varandra. Ovärderligt! När jag inte är på topp så har jag en tendens att ”låsa in mig” och kokonga i hemmets lugna vrå men dessa finingar har dragit ut mig och uppmärksammat mig att dom finns. När jag inte orkar söka kontakt för egen maskin så är det underbart att ha vänner som istället knackar på och kramar om en. ❤

Utåt sett så är jag nog samma glada person och det är ytterst få som får ta del av mitt innersta med tankar och känslor. Nu släpper jag garden lite och bjuder in även dig som läsare.

Ibland får jag känslan av att vara som en tonåring, lätt labil och petitess- förstorande. Att se sin förälder ledsen är inte så lätt och jag har pratat med mina barn och förklarat att jag är i en gråtfas och att dom inte ska vara oroliga om mamma sitter med tåriga kinder och röd näsa, det är ingenting farligt som har hänt och jag är lite extra känslig för tillfället. Den som spontant visade mest förståelse var stora tonårsdottern som visste precis hur jag kände det pga att hon är likadan- därav mitt konstaterande att jag nog halkat tillbaka till tonårsstadiet 😉

Å andra sidan så är min familj rätt van vid sin känslogurka till mamma/ fru för jag bölar när jag blir berörd och då gäller det både positiva och negativa händelser. En förlossning på tv, en familj som får ett nytt hus uppbyggt efter en brand, en olycka, ett stort idrottsligt ögonblick, ett sjukdomsbesked, dödsfall, barnens examen- allt berör mig och hjärtat har direktkontakt med tårkanalerna 🙂 Gissa hur läcker *host* jag var när jag såg min stiliga son i studentmössa och kostym! Vojvoj…
Som sagt, dom är van men likafullt vill jag ha en rak och öppen kommunikation så att ingen går med en orolig klump i magen när jag är ledsen ”för ingenting”, därmed inte sagt att jag berättar saker i detalj för dom små.

Förutom alla saker jag räknade upp tidigare som berikar mitt liv och som jag är väldigt tacksam över så finns det två saker till som håller mig på benen;

Bra-att-ha-saker! 🙂

Jag jobbar hårt med att förstå– inte bara höra! På nåt sätt så har jag byggt upp en enorm tröskel som jag måste kräla mig över när det gäller truckkörningen på jobbet. Mina kollegor är oerhört tålmodiga och hjälpsamma och peppar mig när jag tycker att det är tufft. Dom ger mig beröm och säger att jag är duktig och kan köra 70-tonsmonstret, det gäller bara att öva och få in känslan av trygghet så att jag får mindre värk pga inre stress och muskelspänning. Jag tackar när jag får beröm och jag hör vad dom säger men jag får inte in det i huvudet när jag inte känner mig duktig. Att det sen har börjat gnissla och gnällas bakom kulisserna hos vissa kollegor på andra skift pga att jag fått så lång upplärningstid gör ju inte saken lättare. Mina enorma krav som jag har och alltid har haft på mig själv är horribla, jag kräver fullständig perfektionism och avsaknad av misstag vilket är omöjligt! ALLA gör fel och av sina misstag lär man sig, men jag vill inte göra fel!

För att peppa mig själv när det känns motigt, ex när jag ska ut och lossa stressade tradarchaffisar, så trycker jag fram den här underbara bilden på mobilen;

Kloka Puh

Nu är inte allt så svart som det kanske framgår i detta inlägg. Det kan gå längre perioder då jag verkligen känner att livet leker. Det är bara ibland som jag under dom sista veckorna trillat ner i det mörka hålet med tvivel, svartsjuka, gråt, irritation, missunnsamhet och känslan av att inte räcka till, att inte duga. Det är lite skämmigt att delge er allt detta men samtidigt så är det bara att inse att det här är verklighet, det här är jag just nu i den här fasen i livet. Jag har genomlidit personliga kriser i form av svek, ovänskap, separationer, förluster vid dödsfall och livshotade sjukdomar hos båda mina föräldrar men varje gång som jag har rasat och genomlidit alla helvetes kval så har jag rest mig och kommit ut på andra sidan, mer stärkt än innan. Jag har upplevt livets prövningar på många sätt men det är så sant som det är sagt: det som inte dödar, det härdar!

Jag är stolt över många av mina prestationer, en av dom större är att jag tog mig igenom en omskolning från undersköterska till processoperatör och pendlade två år till Kalix, 13 mil enkel väg, när jag var ensamstående med tre barn. Jag samkörde visserligen med fyra andra och jag hade stort stöd, framförallt av finaste Jenny, men det blev långa dagar, sena pluggarkvällar och en ekonomiskt tuff tid. Att satsningen i slutändan ledde till fast jobb och att jag träffade kärleken på jobbet gör att lyckan över prestationen är ännu större! 🙂
När jag tvivlade på beslutet om att gå skola på annan ort så sa min vän Anna ”- Du har alltid satsat på alla andra, nu är det dags att du satsar på dig själv och gör något för din skull!” Starka ord som stärkte mig i mitt beslut!

Jag har förmånen att ha mina föräldrar kvar i livet trots sjukdomar. Min vänskapskrets är stor och en klick i hela härligheten är mig extra kär och innerlig. Var sak har dock sin tid så vissa har fallit bort och andra har tillkommit på vägen men sånt är livet. Min man är dock den mest innerliga vännen. Ibland tänker män och kvinnor olika och vissa saker dryftar man hellre med sin vän än sin partner (vilket jag tror gäller både män och kvinnor) så den ena parten utesluter inte den andra, man behöver både och men ingen är så komplett som BästMatte. Han har en stor roll i mitt liv som min livskamrat, vän, och älskare 🙂
Han ger mig det som behövs för att jag ska känna mig hel.

Ojoj, en novellskrivning deluxe blev det 🙂 Men ni är ju van det, ni som är trogna läsare av min blogg!
Nu har jag blottat mina skamliga känslor och tankar klart för den här gången, nu räcker det med dysterhet 😉 Jag önskar er en riktigt trevlig dag med en bild som är klockren för mig.

KRAM ❤