Hej…

…fina bloggläsare. Det här blir inte det mest positiva inlägget men eftersom min blogg är min (delvis censurerade) pysventil så måste jag få kräka av mig lite. Orkar du inte med gnäll och melankoli så gör du nog bäst i att skippa detta inlägg, gå ut och njut i solen och invänta nästa uppdatering som garanterat är mer positivt då jag fått spy av mig lite 😉

Sista veckorna har varit tunga för mig. Jag vet inte om det beror på mediciner, våren eller att bägaren helt enkelt skummat över men att jag inte mår riktigt bra är ett faktum. Jag grubblar mycket, har tappat aptiten, har en väldig värk och jag får inte så mycket vettigt gjort.

Egentligen är det otacksamt då jag vet att jag har all anledning i världen att känna mig nöjd och glad då jag har allt jag behöver! Ett fast och utvecklande jobb, en familj bestående av välartade, friska barn och en tålmodig, kärleksfull man, ett varmt och stort hem och omtänksamma, lojala vänner. Vad mer behöver man liksom?!
Man kanske måste tycka om sig själv. Känna sig nöjd med den man är istället för att sörja den man varit. Se sina fördelar istället för att fokusera på sina brister.

På sistone har några av mina fina väninnor gett mig mer av sin tid och vi har umgåtts på tu man hand. Vi har kräkt ur oss elände, skrattat åt fadäser och bara sett och lyssnat av varandra. Ovärderligt! När jag inte är på topp så har jag en tendens att ”låsa in mig” och kokonga i hemmets lugna vrå men dessa finingar har dragit ut mig och uppmärksammat mig att dom finns. När jag inte orkar söka kontakt för egen maskin så är det underbart att ha vänner som istället knackar på och kramar om en. ❤

Utåt sett så är jag nog samma glada person och det är ytterst få som får ta del av mitt innersta med tankar och känslor. Nu släpper jag garden lite och bjuder in även dig som läsare.

Ibland får jag känslan av att vara som en tonåring, lätt labil och petitess- förstorande. Att se sin förälder ledsen är inte så lätt och jag har pratat med mina barn och förklarat att jag är i en gråtfas och att dom inte ska vara oroliga om mamma sitter med tåriga kinder och röd näsa, det är ingenting farligt som har hänt och jag är lite extra känslig för tillfället. Den som spontant visade mest förståelse var stora tonårsdottern som visste precis hur jag kände det pga att hon är likadan- därav mitt konstaterande att jag nog halkat tillbaka till tonårsstadiet 😉

Å andra sidan så är min familj rätt van vid sin känslogurka till mamma/ fru för jag bölar när jag blir berörd och då gäller det både positiva och negativa händelser. En förlossning på tv, en familj som får ett nytt hus uppbyggt efter en brand, en olycka, ett stort idrottsligt ögonblick, ett sjukdomsbesked, dödsfall, barnens examen- allt berör mig och hjärtat har direktkontakt med tårkanalerna 🙂 Gissa hur läcker *host* jag var när jag såg min stiliga son i studentmössa och kostym! Vojvoj…
Som sagt, dom är van men likafullt vill jag ha en rak och öppen kommunikation så att ingen går med en orolig klump i magen när jag är ledsen ”för ingenting”, därmed inte sagt att jag berättar saker i detalj för dom små.

Förutom alla saker jag räknade upp tidigare som berikar mitt liv och som jag är väldigt tacksam över så finns det två saker till som håller mig på benen;

Bra-att-ha-saker! 🙂

Jag jobbar hårt med att förstå– inte bara höra! På nåt sätt så har jag byggt upp en enorm tröskel som jag måste kräla mig över när det gäller truckkörningen på jobbet. Mina kollegor är oerhört tålmodiga och hjälpsamma och peppar mig när jag tycker att det är tufft. Dom ger mig beröm och säger att jag är duktig och kan köra 70-tonsmonstret, det gäller bara att öva och få in känslan av trygghet så att jag får mindre värk pga inre stress och muskelspänning. Jag tackar när jag får beröm och jag hör vad dom säger men jag får inte in det i huvudet när jag inte känner mig duktig. Att det sen har börjat gnissla och gnällas bakom kulisserna hos vissa kollegor på andra skift pga att jag fått så lång upplärningstid gör ju inte saken lättare. Mina enorma krav som jag har och alltid har haft på mig själv är horribla, jag kräver fullständig perfektionism och avsaknad av misstag vilket är omöjligt! ALLA gör fel och av sina misstag lär man sig, men jag vill inte göra fel!

För att peppa mig själv när det känns motigt, ex när jag ska ut och lossa stressade tradarchaffisar, så trycker jag fram den här underbara bilden på mobilen;

Kloka Puh

Nu är inte allt så svart som det kanske framgår i detta inlägg. Det kan gå längre perioder då jag verkligen känner att livet leker. Det är bara ibland som jag under dom sista veckorna trillat ner i det mörka hålet med tvivel, svartsjuka, gråt, irritation, missunnsamhet och känslan av att inte räcka till, att inte duga. Det är lite skämmigt att delge er allt detta men samtidigt så är det bara att inse att det här är verklighet, det här är jag just nu i den här fasen i livet. Jag har genomlidit personliga kriser i form av svek, ovänskap, separationer, förluster vid dödsfall och livshotade sjukdomar hos båda mina föräldrar men varje gång som jag har rasat och genomlidit alla helvetes kval så har jag rest mig och kommit ut på andra sidan, mer stärkt än innan. Jag har upplevt livets prövningar på många sätt men det är så sant som det är sagt: det som inte dödar, det härdar!

Jag är stolt över många av mina prestationer, en av dom större är att jag tog mig igenom en omskolning från undersköterska till processoperatör och pendlade två år till Kalix, 13 mil enkel väg, när jag var ensamstående med tre barn. Jag samkörde visserligen med fyra andra och jag hade stort stöd, framförallt av finaste Jenny, men det blev långa dagar, sena pluggarkvällar och en ekonomiskt tuff tid. Att satsningen i slutändan ledde till fast jobb och att jag träffade kärleken på jobbet gör att lyckan över prestationen är ännu större! 🙂
När jag tvivlade på beslutet om att gå skola på annan ort så sa min vän Anna ”- Du har alltid satsat på alla andra, nu är det dags att du satsar på dig själv och gör något för din skull!” Starka ord som stärkte mig i mitt beslut!

Jag har förmånen att ha mina föräldrar kvar i livet trots sjukdomar. Min vänskapskrets är stor och en klick i hela härligheten är mig extra kär och innerlig. Var sak har dock sin tid så vissa har fallit bort och andra har tillkommit på vägen men sånt är livet. Min man är dock den mest innerliga vännen. Ibland tänker män och kvinnor olika och vissa saker dryftar man hellre med sin vän än sin partner (vilket jag tror gäller både män och kvinnor) så den ena parten utesluter inte den andra, man behöver både och men ingen är så komplett som BästMatte. Han har en stor roll i mitt liv som min livskamrat, vän, och älskare 🙂
Han ger mig det som behövs för att jag ska känna mig hel.

Ojoj, en novellskrivning deluxe blev det 🙂 Men ni är ju van det, ni som är trogna läsare av min blogg!
Nu har jag blottat mina skamliga känslor och tankar klart för den här gången, nu räcker det med dysterhet 😉 Jag önskar er en riktigt trevlig dag med en bild som är klockren för mig.

KRAM ❤

8 reaktion på “Hej…

  1. Anna Sjölund

    Idag gråter jag när jag läser… Fina du, som bryter ihop och kommer igen- en kämpe var dag!
    Underbara människor finns omkring dig, för att de tycker om just DIG Veronica!
    Du är så lätt att tycka om, så vanlig men ändå så ovanlig!

    Kram i massor❤

    Svara
    1. Vera.m.fl

      Åhhh! ❤ Nu fick du mig att gråta över din fina kommentar, tack snälla du! Jag är så glad och tacksam att jag har dig och andra goa vänner i min närhet, ni betyder så otroligt mycket för mig!
      Kram på dig ❤

      Svara
  2. Lotta

    Man måste få bryta ihop ibland, så länge man kan kravla sig upp igen.
    Vänner som vet när dom behövs är guld värda!

    Du är ju annars värre än mig, jag kommer ju bara med 60 ton & du har 10 ton till =)
    Ni är allihopa som kör truckarna förbaskat duktiga.

    Kör du nåt när importen är eller bara dagtid?
    Får väl kolla nästa gång då jag hör en tjej på radion & jag kör importen =)

    Svara
    1. Vera.m.fl

      Ja alla bryter väl ihop nån gång men det är inte alla som törs erkänna det 😉
      ”Bara” 60 ton räcker gott och väl! Mina 70 ton är tomlast, med full grip så är det ca 18 till så nog brummar vi fram i rätt häftiga maskiner! 😉
      Jag lossar både lokal och importved så skicka gärna ett meddelande åt mig nästa gång du ska besöka mätstationen. Vi är bara två tjejer som kör truck så med lite tur kanske vi får samarbeta framöver 🙂

      Svara
  3. Susanne Jonsson

    Hej finaste du, tänker på dig… idag också… hoppas att du orkar hålla nosen över vattenytan! Du måste vara rädd om dig så du får ha dig kvar länge…Du får ju tyvärr ingen guldstjärna i kanten för att du är ”för” duktig, och tyvärr är det ingen som tackar dig heller…

    Kraaaaaam

    Svara
    1. Vera.m.fl

      Jag vet, jag vet kära, kloka du! Men då vi är så sjukt lika i mångt och mycket så vet du oxå hur ”lätt” det är att ändra på sig 😉 Men jag hör vad du säger och tar det till mig
      Kram ❤

      Svara
  4. Tess

    Åh älskade vännen.. ♥ Vi är sååå många som står bakom dig & hejjar & peppar. Du kommer ~ som du gjort tidigare ~ komma ut ”på andra sidan” starkare än förut, det är jag helt säker på! Härda ut & spy galla när du behöver, det är en styrka att våga visa sig svag. ♥
    KRAAAM!!

    Svara

Skriv gärna en kommentar