månadsarkiv: augusti 2012

Min säng…

…jag har sovit i min säng! 🙂 För första gången på en vecka så krälade jag upp till sovrummet och la mig tvärs över sängen i fotändan. Anledningen till den något udda sovställningen är att lillskrot har sin spjälsäng ståendes där. Vi var ju som klara med barn och hade inte riktigt kalkylerat med en spjälsäng när vi satte upp väggen till sovrummet och byggde dit garderober. Vi ville sno så lite utrymme som möjligt från allrummet- så därför ligger vi numera felvända i sängen, som Pippi Långstrump, fast vi har kudden under huvudet- faktiskt 🙂 Liten vill gärna ha den borttappade tutten några gånger/natt och får hon bestämma så ska vi helst sticka in en hand genom spjälorna så hon får stryka, nypa och känna att vi är där ❤

BästMatte fick en semesternatt hemifrån och jobbade en tolva så han fick ”vila upp sig” och det var därför jag var ”tvungen” att sova uppe 😉 Barnen var till stor hjälp och utan dom så hade det inte gått att han åkte iväg! Vi har världens bästa ungar! ❤ (och den som tycker nå annat har antagligen själva världens bästa ungar ;))

Lite mökigt var det dock att krypa upp på alla fyra och jag fick offra bort myskvällen med mina stora barn eftersom skrot inte ville somna utan mamma men som jag sagt förr så mår jag inte alltför illa när jag lägger mig i tid med något läsbart! 🙂 Barnen försåg sig med snask och läsk- och jag fick en egen skål med popcorn, honungsrostade jordnötter och kexchoklad uppburen till mig! Mums vad jag knaprade i sängen, läsandes min paddbok. Allt för att fira att jag skulle sova i min säng (eller vilken ursäkt jag ska dra till med *flinar*) Smulorna sopade jag ner till dammråttorna på golvet, jag är inte snål av mig 🙂

I morse hasade jag ner i trappen sittandes på rumpan och nog gick det bra 🙂 Hellre det än att jag ska dunka ner hela kroppstyngden på ett ben, på varje knarrande trappsteg. Med min otur så lär jag väl knäcka trappan och rasa ner i golvet på bottenvåningen! Näe, rumphas får det bli!

Min mosiga hjärna trodde att jag skulle få besök av två vänner idag så jag fyllde termosen och sen körde jag på ännu en perk… Sen väntade jag… och väntade… och väntade… Till slut ringde jag och då uppdagades det att jag var en hel vecka för tidig! Snopet! Så nu hinkar jag kaffe så jag lär få kaffedarr 😉
Men jag är ju lätt förvirrad överlag och dygnvild och då blir det såhär! Igår tror jag att mitt kryss (exet) fick hög puls när jag skickade ett sms och frågade om det kom fram något matnyttigt på stora dotterns föräldramöte (som jag inte linkar iväg till)

Ibland blir det bara så fel och då får man vara lite ödmjuk och be om ursäkt 😉

Mina numera vildvuxna uteblommor blir varken ompysslade eller rensade från färdigblommat så dom är nog körda för den här säsongen!

Nu ska jag vila en strucko (en stund) och tänka positiva tankar! En vän går igenom en tuff period just nu och är i Umeå på las med föräldrar och syster och jag vill och hoppas att allt ska gå bra! ❤ Kram på er alla!

Ha en skön lördag!
KRAM

Min mördarinstinkt…

…är väckt till liv!
Nödig som fan (jo jag väntade nästan lite för länge) hoppar jag i min anletes svett till toaletten, hivar kryckorna åt sidan, sliter i icke samarbetsvilliga brallor och dimper ner på den elaka ringen som i vanlig ordning skrickar åt sidan. Släpper på Niagara med slutna ögon och när livet återvänder så öppnar jag ögonen….

Gaaaaahhh!!!

Jag tänker inte forska i vem som egentligen borde få sig en omgång med ris på röven eftersom det är svårt att genomföra på ett ben men en sak säger jag- jävlar i min låda vilken tur att jag inte lekte kabeldragare för då….!

PS;
* Ja, jag nådde kryckorna med fingertopparna.

* Ja, jag hade tillgång till en HEL bal utanför toalettdörren!

* Nej, jag lämnade inte stolen otorkad, jag löste det med andra hjälpmedel 😉

* Ja, mitt blodtryck har återgått till det normala!

Och i vanlig ordning så läser man här på egen risk och förhoppningsvis med ett öppet sinne! Det avhandlas inte alltid rumsrena, mogna, oprovocerande eller opersonliga saker men detta är väl känt vid det här laget, åtminstone bland mer långlästa besökare 😉
Hej så länge!

Ännu en klantdag…

…i mitt liv!
Igår hade Matte och två kollegor lunchdejt. Dom turas om och lagar mat åt varann och har trevligt ihop med jämna mellanrum och nu var dom hos oss och hade T24- osäker på siffran (träff 24). När dom hade hunnit till påtåren så hoppade jag ut till altanen för att få en kaffekopp och lite jobbsurr, kom fram till en av stolarna vid bordet, vände röven i rätt läge, sänkte ner den på sitsen- och KRASCH- så satt jag på altangolvet med en flisad plaststol under mig. Ujuj, inte bra! Jag visste ju om att våra utemöbler är i bedrövligt skick men inte trodde jag att gipset var så tungt att stolen skulle knäckas! *skrattar* Som vid alla fall så skäms man och känner sig som värsta klumpedunsen 😉 Jag lyckades rädda foten från värsta smällen, hälen touchade golvet men inte så hårt. Värre blev det för magen som fick dämpa fallet, jag har så inåt skogen ont i högersidan inuti fläsket så jag gissar att jag lyckades sträcka mig. Men i förhållande till det onda i foten så är magontet a piece of cake.

Senare på em blev jag lite för städ-ivrig och kände mig extra onyttig och parasitisk så jag skulle fixa till dynorna i soffan och plocka lite runt soffborden.

Kryckorna låg fint i hörnet där jag lämnar dom vid soffläge och jag hoppade fram på högerbenet. När jag skulle tillbaka till ”min sovplats” så sneglade jag på kryckorna, bedömde att jag kunde skutta lite lätt över dom men jag missbedömde visst situationen och KRASCH så låg jag på knä på mattan. Då fick jag mig över skallen av BästMatte, verbalt alltså, för nu var det bara att sitta ner, ta det lugnt och sluta härja på! Men jag vill ju så mycket! Även om jag är född lat och säkert kommer att dö som sådan så får jag mina ryck när jag vill… och jag gillar fan inte att vara beroende av nån 90% av min vakna tid! 🙁 Jag ser saker jag vill fixa till och det funkar inte att be andra göra allt, jag känner att man får välja hjälpinsatserna med omsorg. Jag kan hoppa fram och ex joxa till kuddar och dynor men jag kan inte hoppa fram med en kaffemugg för då har jag inget kvar i muggen när jag kommer fram.

I alla fall- dagens trevliga överraskning fick jag när kärleken varit och handlat och kom hem med en ask chokladhjärtan. På kartongen stod det ”Puss: Alo”, det var min fina kusin som hade skickat den 🙂 Tack gulleAlo! ❤

Jag har fått lite starkare piller så vid läggdags igår tog jag två st Paracetamol/ Kodein Evolan (likvärdigt med Citodon) och det gav effekt! Det pirrade i kroppen, susade i öronen och jag fick bomullskänsla i skallen- och värken blev lindrigare. Sov som en sessa och på morgonen upprepades proceduren. Sköterskan sa att jag skulle ta två stycken första gångerna och sen testa att ta en panodil och en rakettablett. Jag tror jag håller mig till panodil dagtid och raketerna innan läggdags för holy shit vad läskigt det blev i morse när jag kryckade mig in till köket för att äta frukost! Det snurrade om i huvudet, jag blev kallsvettig, illamående och kände att jag höll på att tuppa av! La mig på kökssoffan och fick en hink av Matte (som jag dessbättre slapp använda) och efter att ha tuggat i mig en halv hårdmacka, följde Matte mig tillbaka till sköna soffan. Där har jag strandat och största prövningen nu är att hålla mig vaken. Raketpillren gör att man blir kopiöst trött. Ögonen går i kors och jag microsover hela tiden!

Jag gjorde en blondie när jag läste på tabletternas bipacksedel som följer med i kartongen och den bjussar jag på även om den är pinsam- men det är ju jag i ett nötskal. Munnen är snabbare än huvudet ibland 😉

Det stod bl.a att medicinen ”kan försämra reaktionsförmågan och göra dig trött och dåsig, vilket du bör tänka på vid tillfällen då skärpt uppmärksamhet krävs, till exempel vid bilkörning och precisionsbetonat arbete.”
Innan jag hann tänka så sa jag till tonårsdottern, hennes pojkvän och BästMatte;
-”Men då ska jag ju inte köra bil!” Dottern tittar på mig med skeptisk min och konstaterar;
-”Du kan ju ändå inte köra med den där foten!”
-”Nä just ja, det kan jag ju inte!”
Sen började vi gapskratta och Matte sa att han trodde att jag skämtade- vilket jag givetvis gjorde *host* 😉

Förutom min otäcka formsvacka så känns det som att läget är under kontroll. Vännen Monica var förbi en sväng och vi surrade, surrade och surrade, det blir ingen luft kvar i rummet när vi är igång 😉
Snart ska jag följa dotra till ungdomsmottagningen och efter det blir det, få se… hmm, det blir nog soffläge igen 😉

Ni får ursäkta om jag verkar tjorvig och blandar dagens och gårdagens händelser! Just nu är jag mosig i knoppen men jag gör mitt bästa! 🙂

Ta hand om er!
KRAM

Fet och kultiverad…

…i större utsträckning än innan 😉

BästJenny kom förbi idag och förutom hennes goa kramar så fick jag en ask med choklad och en korsordstidning. Förstår ni, jag kommer ju att rulla fram! *S*

När jag lägger ut bilder på alla saker jag får så är jag rädd att avskräcka nån från att komma tomhänt- men kom som ni är! Det är absolut inte nödvändigt att ta med något, sällskap och surr är vad jag behöver! (jag blir nog tjock ändå *flinar*)

Anledningen till att jag fortsätter lägga ut bilder på snask och tidningar är mitt enerverande rättvisetänk! Jag är helt övertygad om att ingen skulle ta illa upp om jag inte la ut just deras gåva men…. this is me 🙂 JAG måste vara rättvis, om inte för andras skull så för MIN!

Så nu vet ni att nästa gång ni kommer så kanske jag inte kan springa ikapp er med min godisbyggda kroppshydda men jag pratar omkull er istället med allt nyttigt och onyttigt jag snappat upp i blaskorna och korsorden 😉
Ses senare!

Här ligger jag…

…och känner mig som en röst i natten, en kvinnlig Jack Killian. Fast jag håller låda för mig själv… och egentligen gör jag inte ens det för jag skriver… men ändå 🙂
Jag har bara sovit tre nätter i soffan men jag längtar redan så otroligt mkt efter makens värme och närhet. Ligga sked och höra hans snusande andetag nära mitt öra har aldrig känts så önskvärt som nu!
Aber kadaber, vi har många år kvar att snarka ihop så jag får stå ut 🙂

Den här dagen har varit toppen! På förmiddagen kom Lisa och hennes far på besök och strax efteråt kom Sanna. Vi surrade och drack kaffe och hade en trevlig stund ihop och när Sanna åkte så fick jag en tidning av henne 🙂 Två av mina omtänksamma kollegor på skiftet ringde och kollade hur det var med mig och det uppskattades varmt! 🙂 Var jag sysslolös, rastlös eller bara sällskapssugen så var det bara att slå en signal så skulle dom komma och hämta upp mig för ett besök på jobbet- om det nu var möjligt sett ur driftsperspektiv. Det var ett bra erbjudande!! Jag fick faktiskt Matte att skjutsa in mig en stund på jobbet för att säga hej till grabbsen men även för att jag ville kolla in stället jag ramlade på. Två saker konstaterade jag; jag saknar redan mina kollegor och jag mindes rätt om hur det såg ut på marken där jag vrickade mig. Det blir att komplettera skadeanmälan imorn- med mina ord!

Sus kom på besök idag oxå och hade köpt tidningar då hon tyckte att jag behövde få någonting att läsa och lösa korsord i, och då hon inte riktigt visste vad jag brukar läsa så köpte hon tre stycken!

Efter gipsningen kom svärmor och svärfar på besök. Dom brukar ge något gott i ät- och drickväg samt nåt läsbart till den som är sjuk och idag var det min tur 😉 Jag fick en kartong med god choklad och två tidningar! 🙂
Vet du vad det bästa är?! Ingen köpte likadan tidning som nån annan så jag har alltså sex olika tidningar att gotta mig i!! Tusen tack snälla ni!! ❤ Sista gästen för dagen var mammas Lasse som var hos oss en timme eller två, trevligt som alltid 🙂
Att jag har så otroligt tur att jag är omgiven av så givmilda omtänksamma människor! Jag vet att jag är fjompig och i behov av en snyftarfilm för att tömma tår-systemet men ändå- jag ligger här och blinkar bort tacksamhetstårar. Inte nödvändigtvis för att jag får saker (även om det är väldigt uppskattat) men för alla som bryr sig om! Som ringer, skickar sms eller kommer förbi på en kaffestund.

En salig blandning!

Choklad från Sus och svärpäronen 🙂

Jag fick faktiskt en handgjord present oxå. Bonussonen hade gjort den här fisken på en pärlbricka och den gav han mig idag för att han tyckte synd om mig när jag har ont

Fina fisken

Sally fick en skitsöt rosa kofta som farmor (alltså min svärmor) hade stickat. Tack bästa svärmor för ditt arbete! Tyvärr blev inte bilden så bra men du får en hint om hur den ser ut;

Söta knappar med spöket Laban

Gipset då?! Jo, jag har hottat upp mig lite nu 😉

På ortopeden, 10 minuters härdtid

Shit vad jag slet för att krycka mig fram till väntrummet som låg lääängst ner i korridoren! Väl framme så damp jag ner i en stol och försökte hejda mina kraftigt flåsande andetag vars vinddrag nästan förstörde frisyrerna på stackarna som satt mitt emot mig 😉 Det kändes som så iaf. Fem sekunder efter att jag satt mig så blev jag uppropad och då var jag gode mör i musklerna, det var knappt så jag orkade in i gipsrummet. Jag fick välja färg på gipset och tråkig som jag är så tog jag svart – som min själ. Haha, näe men svart är mer diskret än ett rosa eller grönt gips och det matchar alla mina svarta plagg som jag dras till 😉

Gipset jag har nu är hårt, det känns mer som plast än gips (och det kanske är det oxå, vad vet jag?) Jag frågade om jag fick stödja på den här, för det sa ju läkaren på akuten att jag skulle få göra, och sen ville jag se en bild på sprickan om det var möjligt. Sköterskan gick och pratade med ortopeden och kom tillbaka med ett deprimerande besked; max 15 kilo fick jag belasta foten med! Femton kilo! Det är ju bara vikten på en av hängpattarna- nästan iaf 😉 Skämt åsido så är det ju ingenting och jag som trodde att jag skulle få avlasta högerbenet och dess onda höft 🙁
Nu känns det genast som att en återgång till jobbet blev mindre enkel men nog tusan ska jag försöka! Ett samtal med min personalledare imorn och sen får vi se vad vi kommer överens om.

Bild på fotled taget uppifrån (eller framifrån om du så vill), kulan med spricka är inringad.

Närbild på sprickan, ortopeden har fyllt i med röd penna. Fotkulan är ordentligt trasig!

Efter gipsningen så erbjöd sig en av sköterskorna att skjutsa ner mig till entrén i en rullstol och JA, det fick hon hemskt gärna göra! Med kryckorna i ena handen och handväskan i den andra kände jag mig som Agda 89 år- men skönt var det att slippa krycka mig ner!

Ska jag berätta om nåt roligt? Eller det är dubbla känslor kring detta, det finns en moderlig oro inblandad oxå tillsammans med separationsångest!
Ikväll blev det i princip klart att stora sonen flyger över the big ocean, närmare bestämt till Mercer Island (i närheten av Seattle) i delstaten Washington. Ett år som au pair i en familj med två medelstora barn. Han har tillgång till bil och måste således ta internationellt körkort då han bl.a ska skjutsa och hämta från skolorna.
Vilket äventyr för han…. Och vilken prövning för hönsmamman! Jag tycket att han gör helt rätt som åker dit och skaffar sig livserfarenhet och jag tror att vår relation kan behöva andas lite frisk luft då den påfrestas av dagliga nötningar (naturens sätt att säga till föräldrar och ”vuxna barn” att det är dax att flaxa lite med vingarna) Men åh vad jag kommer att sakna, och gruva mig, och längta! Det blir en ny erfarenhet för oss alla och även om den är nyttig och naturlig så känns den skrämmande och känslosam!
Som det låter nu så är han hemma max en månad till *gulp* Nåväl, 19 år och redo för övningsflygning… frågan är om mamman är redo att släppa 😉

Nu är jag så slut att jag nästan somnar mitt i orden. Jag orkar inte korrekturläsa så jag hoppas att dom grova stavningskråkorna håller sig långt borta! 😉

Sköt om dig!
KRAM