Ännu en klantdag…

…i mitt liv!
Igår hade Matte och två kollegor lunchdejt. Dom turas om och lagar mat åt varann och har trevligt ihop med jämna mellanrum och nu var dom hos oss och hade T24- osäker på siffran (träff 24). När dom hade hunnit till påtåren så hoppade jag ut till altanen för att få en kaffekopp och lite jobbsurr, kom fram till en av stolarna vid bordet, vände röven i rätt läge, sänkte ner den på sitsen- och KRASCH- så satt jag på altangolvet med en flisad plaststol under mig. Ujuj, inte bra! Jag visste ju om att våra utemöbler är i bedrövligt skick men inte trodde jag att gipset var så tungt att stolen skulle knäckas! *skrattar* Som vid alla fall så skäms man och känner sig som värsta klumpedunsen 😉 Jag lyckades rädda foten från värsta smällen, hälen touchade golvet men inte så hårt. Värre blev det för magen som fick dämpa fallet, jag har så inåt skogen ont i högersidan inuti fläsket så jag gissar att jag lyckades sträcka mig. Men i förhållande till det onda i foten så är magontet a piece of cake.

Senare på em blev jag lite för städ-ivrig och kände mig extra onyttig och parasitisk så jag skulle fixa till dynorna i soffan och plocka lite runt soffborden.

Kryckorna låg fint i hörnet där jag lämnar dom vid soffläge och jag hoppade fram på högerbenet. När jag skulle tillbaka till ”min sovplats” så sneglade jag på kryckorna, bedömde att jag kunde skutta lite lätt över dom men jag missbedömde visst situationen och KRASCH så låg jag på knä på mattan. Då fick jag mig över skallen av BästMatte, verbalt alltså, för nu var det bara att sitta ner, ta det lugnt och sluta härja på! Men jag vill ju så mycket! Även om jag är född lat och säkert kommer att dö som sådan så får jag mina ryck när jag vill… och jag gillar fan inte att vara beroende av nån 90% av min vakna tid! 🙁 Jag ser saker jag vill fixa till och det funkar inte att be andra göra allt, jag känner att man får välja hjälpinsatserna med omsorg. Jag kan hoppa fram och ex joxa till kuddar och dynor men jag kan inte hoppa fram med en kaffemugg för då har jag inget kvar i muggen när jag kommer fram.

I alla fall- dagens trevliga överraskning fick jag när kärleken varit och handlat och kom hem med en ask chokladhjärtan. På kartongen stod det ”Puss: Alo”, det var min fina kusin som hade skickat den 🙂 Tack gulleAlo! ❤

Jag har fått lite starkare piller så vid läggdags igår tog jag två st Paracetamol/ Kodein Evolan (likvärdigt med Citodon) och det gav effekt! Det pirrade i kroppen, susade i öronen och jag fick bomullskänsla i skallen- och värken blev lindrigare. Sov som en sessa och på morgonen upprepades proceduren. Sköterskan sa att jag skulle ta två stycken första gångerna och sen testa att ta en panodil och en rakettablett. Jag tror jag håller mig till panodil dagtid och raketerna innan läggdags för holy shit vad läskigt det blev i morse när jag kryckade mig in till köket för att äta frukost! Det snurrade om i huvudet, jag blev kallsvettig, illamående och kände att jag höll på att tuppa av! La mig på kökssoffan och fick en hink av Matte (som jag dessbättre slapp använda) och efter att ha tuggat i mig en halv hårdmacka, följde Matte mig tillbaka till sköna soffan. Där har jag strandat och största prövningen nu är att hålla mig vaken. Raketpillren gör att man blir kopiöst trött. Ögonen går i kors och jag microsover hela tiden!

Jag gjorde en blondie när jag läste på tabletternas bipacksedel som följer med i kartongen och den bjussar jag på även om den är pinsam- men det är ju jag i ett nötskal. Munnen är snabbare än huvudet ibland 😉

Det stod bl.a att medicinen ”kan försämra reaktionsförmågan och göra dig trött och dåsig, vilket du bör tänka på vid tillfällen då skärpt uppmärksamhet krävs, till exempel vid bilkörning och precisionsbetonat arbete.”
Innan jag hann tänka så sa jag till tonårsdottern, hennes pojkvän och BästMatte;
-”Men då ska jag ju inte köra bil!” Dottern tittar på mig med skeptisk min och konstaterar;
-”Du kan ju ändå inte köra med den där foten!”
-”Nä just ja, det kan jag ju inte!”
Sen började vi gapskratta och Matte sa att han trodde att jag skämtade- vilket jag givetvis gjorde *host* 😉

Förutom min otäcka formsvacka så känns det som att läget är under kontroll. Vännen Monica var förbi en sväng och vi surrade, surrade och surrade, det blir ingen luft kvar i rummet när vi är igång 😉
Snart ska jag följa dotra till ungdomsmottagningen och efter det blir det, få se… hmm, det blir nog soffläge igen 😉

Ni får ursäkta om jag verkar tjorvig och blandar dagens och gårdagens händelser! Just nu är jag mosig i knoppen men jag gör mitt bästa! 🙂

Ta hand om er!
KRAM

Skriv gärna en kommentar