Här ligger jag…

…och känner mig som en röst i natten, en kvinnlig Jack Killian. Fast jag håller låda för mig själv… och egentligen gör jag inte ens det för jag skriver… men ändå 🙂
Jag har bara sovit tre nätter i soffan men jag längtar redan så otroligt mkt efter makens värme och närhet. Ligga sked och höra hans snusande andetag nära mitt öra har aldrig känts så önskvärt som nu!
Aber kadaber, vi har många år kvar att snarka ihop så jag får stå ut 🙂

Den här dagen har varit toppen! På förmiddagen kom Lisa och hennes far på besök och strax efteråt kom Sanna. Vi surrade och drack kaffe och hade en trevlig stund ihop och när Sanna åkte så fick jag en tidning av henne 🙂 Två av mina omtänksamma kollegor på skiftet ringde och kollade hur det var med mig och det uppskattades varmt! 🙂 Var jag sysslolös, rastlös eller bara sällskapssugen så var det bara att slå en signal så skulle dom komma och hämta upp mig för ett besök på jobbet- om det nu var möjligt sett ur driftsperspektiv. Det var ett bra erbjudande!! Jag fick faktiskt Matte att skjutsa in mig en stund på jobbet för att säga hej till grabbsen men även för att jag ville kolla in stället jag ramlade på. Två saker konstaterade jag; jag saknar redan mina kollegor och jag mindes rätt om hur det såg ut på marken där jag vrickade mig. Det blir att komplettera skadeanmälan imorn- med mina ord!

Sus kom på besök idag oxå och hade köpt tidningar då hon tyckte att jag behövde få någonting att läsa och lösa korsord i, och då hon inte riktigt visste vad jag brukar läsa så köpte hon tre stycken!

Efter gipsningen kom svärmor och svärfar på besök. Dom brukar ge något gott i ät- och drickväg samt nåt läsbart till den som är sjuk och idag var det min tur 😉 Jag fick en kartong med god choklad och två tidningar! 🙂
Vet du vad det bästa är?! Ingen köpte likadan tidning som nån annan så jag har alltså sex olika tidningar att gotta mig i!! Tusen tack snälla ni!! ❤ Sista gästen för dagen var mammas Lasse som var hos oss en timme eller två, trevligt som alltid 🙂
Att jag har så otroligt tur att jag är omgiven av så givmilda omtänksamma människor! Jag vet att jag är fjompig och i behov av en snyftarfilm för att tömma tår-systemet men ändå- jag ligger här och blinkar bort tacksamhetstårar. Inte nödvändigtvis för att jag får saker (även om det är väldigt uppskattat) men för alla som bryr sig om! Som ringer, skickar sms eller kommer förbi på en kaffestund.

En salig blandning!

Choklad från Sus och svärpäronen 🙂

Jag fick faktiskt en handgjord present oxå. Bonussonen hade gjort den här fisken på en pärlbricka och den gav han mig idag för att han tyckte synd om mig när jag har ont

Fina fisken

Sally fick en skitsöt rosa kofta som farmor (alltså min svärmor) hade stickat. Tack bästa svärmor för ditt arbete! Tyvärr blev inte bilden så bra men du får en hint om hur den ser ut;

Söta knappar med spöket Laban

Gipset då?! Jo, jag har hottat upp mig lite nu 😉

På ortopeden, 10 minuters härdtid

Shit vad jag slet för att krycka mig fram till väntrummet som låg lääängst ner i korridoren! Väl framme så damp jag ner i en stol och försökte hejda mina kraftigt flåsande andetag vars vinddrag nästan förstörde frisyrerna på stackarna som satt mitt emot mig 😉 Det kändes som så iaf. Fem sekunder efter att jag satt mig så blev jag uppropad och då var jag gode mör i musklerna, det var knappt så jag orkade in i gipsrummet. Jag fick välja färg på gipset och tråkig som jag är så tog jag svart – som min själ. Haha, näe men svart är mer diskret än ett rosa eller grönt gips och det matchar alla mina svarta plagg som jag dras till 😉

Gipset jag har nu är hårt, det känns mer som plast än gips (och det kanske är det oxå, vad vet jag?) Jag frågade om jag fick stödja på den här, för det sa ju läkaren på akuten att jag skulle få göra, och sen ville jag se en bild på sprickan om det var möjligt. Sköterskan gick och pratade med ortopeden och kom tillbaka med ett deprimerande besked; max 15 kilo fick jag belasta foten med! Femton kilo! Det är ju bara vikten på en av hängpattarna- nästan iaf 😉 Skämt åsido så är det ju ingenting och jag som trodde att jag skulle få avlasta högerbenet och dess onda höft 🙁
Nu känns det genast som att en återgång till jobbet blev mindre enkel men nog tusan ska jag försöka! Ett samtal med min personalledare imorn och sen får vi se vad vi kommer överens om.

Bild på fotled taget uppifrån (eller framifrån om du så vill), kulan med spricka är inringad.

Närbild på sprickan, ortopeden har fyllt i med röd penna. Fotkulan är ordentligt trasig!

Efter gipsningen så erbjöd sig en av sköterskorna att skjutsa ner mig till entrén i en rullstol och JA, det fick hon hemskt gärna göra! Med kryckorna i ena handen och handväskan i den andra kände jag mig som Agda 89 år- men skönt var det att slippa krycka mig ner!

Ska jag berätta om nåt roligt? Eller det är dubbla känslor kring detta, det finns en moderlig oro inblandad oxå tillsammans med separationsångest!
Ikväll blev det i princip klart att stora sonen flyger över the big ocean, närmare bestämt till Mercer Island (i närheten av Seattle) i delstaten Washington. Ett år som au pair i en familj med två medelstora barn. Han har tillgång till bil och måste således ta internationellt körkort då han bl.a ska skjutsa och hämta från skolorna.
Vilket äventyr för han…. Och vilken prövning för hönsmamman! Jag tycket att han gör helt rätt som åker dit och skaffar sig livserfarenhet och jag tror att vår relation kan behöva andas lite frisk luft då den påfrestas av dagliga nötningar (naturens sätt att säga till föräldrar och ”vuxna barn” att det är dax att flaxa lite med vingarna) Men åh vad jag kommer att sakna, och gruva mig, och längta! Det blir en ny erfarenhet för oss alla och även om den är nyttig och naturlig så känns den skrämmande och känslosam!
Som det låter nu så är han hemma max en månad till *gulp* Nåväl, 19 år och redo för övningsflygning… frågan är om mamman är redo att släppa 😉

Nu är jag så slut att jag nästan somnar mitt i orden. Jag orkar inte korrekturläsa så jag hoppas att dom grova stavningskråkorna håller sig långt borta! 😉

Sköt om dig!
KRAM

5 reaktion på “Här ligger jag…

  1. Anne

    Underbara Vera:) som alltid så är det härligt att få en inblick i ditt liv. Du är så duktig som förutom att hålla igång livet i en storfamilj också orkar hålla igång din blogg. Separationsångest då barnen ska flytta hemifrån känner jag så väl igen. Det går över,lite iaf:D
    Stor kram<3

    Svara
    1. Vera.m.fl

      Åh vad jag klåpar! Skriver bara fel och tar bort kommentarer 😉 Tack fina Anne för dina ord! Håller bloggen vid liv är väl nästan det enda jag klarar av just nu, i övrigt är det ju bara soffan och foten i högläge som gäller 😉
      Kram kram

      Svara

Skriv gärna en kommentar