Social stimulans…

…är bra ibland och det har jag haft idag. Det började med att jag hade ett telefonsamtal med min chef på jobbet ang min olycka. En och en halv timme senare sitter min personalledare och en säkerhetsansvarig mitt emot mig hemma vid vårt köksbord för att ta upp en anmälan om händelseförloppet kring fotskadan. Det är ju ingen liten sak som harvas igång när man skadar sig på jobbet! 🙁 Det värsta är att man känner sig skyldig till att ha gjort något obra- men jag lovar, kunde jag så hade jag gärna backat bandet till kl 19.00 i fredags och sett mig för bättre!
Det är nog tråkigt att ha ont, vara rörelsehindrad, känna sig som en belastning för omgivningen och låst hemmavid… att sen känna att man skäms för sin klumpighet och nästan vill stå med nerböjt huvud och arbetshjälmen i handen och be om ursäkt för att man finns till är inte kul… inte kul alls.

Även om det från arbetsgivarhåll visas omtänksamhet och ”krya-på-önskas” så får man känslan jag beskrev ovan och detta är jag tyvärr inte ensam om så jag tror inte man kan vifta bort det som inbillning. Eller… till viss del kanske men det är någonting som gör att man får en klump i magen om man råkat ut för något (fast jag erkänner att jag har extra känsliga tentakler ute) Det är jättebra att saker anmäls om eventuella framtida men uppkommer, det är bra att det utreds så man kan kolla om något kan göras annorlunda för att minimera risken att det ska hända igen men…. ja, jag vet inte… jag kände mig lite som en bov idag och speciellt när jag vet att jag sabbar den fina skadefria statistiken vi uppnått och som företaget strävar efter att hålla.

Nu kan jag inte göra saken ogjord utan nu kämpar jag på för att ta mig fram dag för dag. Jag rent längtar till imorn då jag fått tid för det nya gipset! Nån dag efteråt kommer jag att kunna börja punktstödja på onda foten och även om kryckorna får hänga med några veckor till så blir det liiite lättare att kunna utföra nån nyttig uppgift här hemma. Jag vill ju inte att kära maken ska springa in i väggen och bli utmattad pga min klumpighet! 😉

På tal om kära maken… Sent igår kom han på att han hade ett möte på bonussonens skola kl 13.30 idag och detta hade han glömt berätta för mig. Ehh, jaha…. och hur gör vi då?! Jag och snorpan ensamma hemma är ingen bra ide just för tillfället. Och att ta med en ivrigt undersökande 17- månaderstjej till ett skolmöte är inte heller så bright. Messade mor och tack och lov, hon kunde komma och hjälpa mig medan bästen var på språng. Och som hon hjälpte mig! Förutom att ta hand om lillskrot när Matte var borta så tvättade hon håret på mig över badkaret medan jag balanserade på högerbenet och höll i mig i kanten. Sen tyckte hon att det var lika bra att jag passade på att duscha när Matte var hemma och tog hand om lillan för då kunde hon hjälpa mig- för inte ska du tro att hon lämnade mig själv så jag riskerade att halka omkull. Fatta hur länge sen min mamma var med när jag duschade eller tvättade håret på mig för den delen ❤

Snygg anordning över gipset!

Med en plaststol från altanen inne i duschen och en bänk utanför duschväggarna (för fotstöd) så lyckades jag -och mamma- att genomföra en tvagning. Alltså, jag fixade ju att tvätta mig själv om du nu trodde något annat, mamma var mest i närheten för att serva och stödja mig efter duschen 😉 Tänk att en sån självklarhet som att duscha och känna sig fräsch kan bli så komplicerad- och så uppskattad!
Nu luktar jag gott och känner mig nöjd för ett tag iaf 🙂

Tidigare idag kom även fina vännen Anna förbi med sin ursöta fem månader gamla son. Att sitta på kökssoffan med ett ben i högläge och nypa och hålla en glad liten kille går jättebra 🙂 Det är rent så man nästan mår bättre bara för att det är så mysigt att få bäbispjata me schmå baan!

Statistiken över antal besök ser fin ut om man ser till igår och idag 🙂 Imorn kommer fina vännen Lisa på fm och efter gipsning kommer bästa svärföräldrarna. Jag säger inte att det är värt en olycka men glädjen över omtanken och besöken är stor!

Dax för två piller och sen en dejt med JB. Värken är inte go med mig just nu och då kanske hans färgglada paraply kan ge mig lite snålskjuts på vägen mot god sömn 🙂

Från Wikipedia; Jon Blund har med sig två sömnparaplyer, ett svart för stygga barn och ett färgglatt för de snälla.

Jo, jag räknas som barn, ibland iaf 🙂 Förresten, sa jag att det var det färgglada paraflaxet som gäller för mig?! *S*
Kolla in denna fina och sentimentala visa, det har jag gjort och nu ska jag försöka sova.

Sköt om er och se var ni sätter ner fötterna!
KRAM

2 reaktion på “Social stimulans…

Skriv gärna en kommentar