Jag har inga bra ursäkter…

…men kan konstatera att jag är usel på att uppdatera bloggen och detta i kombination med att tiden rusar alldeles för fort gör att det börjar bli en trend detta med många månaders bloggtorka!

But hey, I’m here now 🙂 Jag var tvungen att läsa bakåt i tiden för att se var jag slutade ordbajsa om mitt liv och jag inser att det har hänt otroligt mycket sen i november! Mest på jobb- och hönsfronten.

Vad gäller jobbet så gjorde jag mitt sista arbetspass på renseriet 13 januari. Det var en tung dag med känslorna bubblandes nära ytan, några gånger under skiftet så kunde jag inte hålla tårarna borta, dels pga att det kändes som ett nederlag att mer eller mindre tvingas sluta och dels för att jag verkligen kände att jag lämnade bästa jobbet på hela fabriken! Ni vet den där arbetsförmågebedömningen jag nämnt tidigare, den låg till grund för beslutet till omplacering och allt pekade på att det bästa för min hälsa var just att prova ett fysiskt lättare jobb. Läkare, sjukgymnast och psykolog var rörande överens och alla tester som gjordes pekade otvivelaktigt åt samma håll.

Det som riktigt säkert slog undan mina fötter för ett tag var det faktum att jag blev omplacerad tillbaka till kemikalieåtervinningen. Det var där jag började min yrkeskarriär 2006, först som mixare och sedan indunstare men 2010 sökte jag mig därifrån. Dels för att jag inte var helt bekväm med de medier vi jobbade med (lut, syra, kalk, metanol o.dyl.) och dels för att jag kände mig osäker och för trög för att jobba med slutna, trycksatta system. Jag ville jobba i en mer öppen process där man ser vad man gör.

För mig kändes det därför ologiskt att de satte tillbaka mig på en avdelning som jag aktivt sökt mig ifrån! Känslan var att företaget gjorde sin plikt och omplacerade mig för att jag skulle kunna fortsätta jobba men den dominerande känslan var att de tog ett beslut som gynnade företaget. En indunstare lärs inte upp på bara några veckor, det är en ganska komplex befattning och i mig fanns det en ”gammal” indunstare som bara behövde dammas av och få minnet uppfräschat så skulle jag vara på banan igen. Snopet var bara förnamnet, jag hade förväntat mig allt annat än detta!

Vad tycker jag om det?! Tja jag väljer att gilla läget, än så länge går jag utöver ordinarie bemanning och det känns ändå okej. Jag är tacksam att jag har kvar min anställning, jag är tacksam att jag fick vara kvar på samma skiftlag och det känns bra att de, i den mån det går, tar hänsyn till vilket skiftlag jag är placerad på gentemot Mattes skift. Det skulle innebära stora logistiska problem för oss om jag blev placerad på ett skift som jobbar mot hans, skulle vi exempelvis jobba samma helger (en 12 timmars natt och en 12 timmars fm) så funkar det ju inte eftersom den som jobbat natt måste få sova och det skulle bli svårt med en vaken sexåring i huset och den andra föräldern på jobbet.

Jag känner iaf att kroppen mår väldigt mycket bättre nu, inte en endaste sjukdag detta halvår pga påfrestad kropp! 🙂 Visst finns det vissa mer fysiskt tunga arbetsmoment men hjälpsamheten är stor- inte för att jag är kvinna utan överlag så hjälps man åt i stor utsträckning vid behov. Och mina kollegor är fantastiskt bra, de stöttar, visar engagemang och suckar aldrig när jag ställer mina (ibland korkade) frågor. Det blir ytterst spännande att se vad nästa drag blir, alla operatörer ska nämligen kunna tre befattningar och som det är nu så har jag två kvar att lära mig när jag är färdig indunstare.

Men som sagt, jag har ett jobb med goa kollegor, bra lön och folk runt omkring mig som tror på mig (betydligt mer än vad jag själv gör 😉 ) så jag ska inte klaga!

Kram ❤️

Hej mitt vinterland…

…nu är vi här, tra la la. Har fått rapport att snön har regnat bort hemmavid men här fylls det på med snö hela tiden


Inte alltför mkt snö igår men skönt ute med 0-gradigt och lätt snöfall 

Då vädret var typiskt innesittar redan från morgonen så masade vi runt i mjukiskläder tills det var dags för en tur till Tärnaby där vi intog en alldeles för dyr och lite meningslös lunch- köttbullar och stekt potatis- på värdshuset. Stannade till vid gallerian på hemvägen och bunkrade upp med lite gotta innan vi stängde in oss i stugan. Matte drog på bastun och tände en brasa men det blev aldrig att vi bastade, han eldade upp sån temp i stugan att vi höll på att storkna! Hann aldrig se vad högsta tempen uppgick till men när den var dalande så hade vi 31 grader inne *phhhuuu*

Vi spelade lite sällskapsspel och sen parkerade vi i varsin skön fotölj med fotpall, myste in oss i varsitt täcke och kollade när Luleå Hockeys herrar slog Rögle.


Därefter började vi plöja några avsnitt av ”The Crown” på Netflix. Tio avsnitt a’ en timme som handlar om det engelska kungahuset och då främst drottning Elizabeth II. Faktiskt riktigt bra serie, och när klockan hade passerat 02.20 så insåg vi att lite sömn kanske vore på sin plats.

Idag började dagen som igår, med den skillnaden att jag lyckades få igång en brasa och att solen strålade vackert 🙂 När Mr Slöfock masade sig upp lagom till kaffet var klart så fortsatte vi att se klart serien.


Fördelen med frånvaro av barn- man kan käka chips och ostkrokar medan man försvinner i timmar i en handling på skärmen 😉

Vid det här laget var finvädret ett minne blott men vi klädde oss ordentligt, drog på reflexvästar och promenerade ner till Hemavans Wärdshus för middag. De hade öppningspremiär ikväll efter en längre renovering och maten var försvinnande god! Vi käkade grillad biff, stekt potatis och en dödande god rödvinssås och efteråt tog vi en créme brulée och en slags kokoskaka med citronglass som vi splittade på 


Finaste mannen! ❤️


Testade ingefärsölen Ginger Joe (69kr), äckligt god! Smakade definitivt inte öl, mer som Pommac


Rejäla snöflingor och hyfsat blåsigt när vi skulle promenera hemåt


Vägen mot stugan är stark uppförsbacke och med magen fullproppad med mat, efterrätt och dryck så tog vi en paus mitt i backen, satte oss på vägräcket och passade på att ”trointottes nalta” 🙂

Enda smolket i vår mysiga och avkopplande lilla bubbla är en misstanke om lite mögel i finstugan! Det känns en svag lukt varje gång vi kommer in från friskluften och jag tyckte Matte hade pipig astmaandning igår. Han bortförklarar det med en begynnande förkylning men… nja, jag är skeptisk! Vore jättetråkigt om vi måste hyra nån annan stuga nästa år men hellre det än att han ska ha känningar av nåt obra. Nåja, det finns många fina stugor här så problemet går att lösa.

Ha en fin fredagkväll ❤️

Hemavan 2016…

…äntligen är vi här igen!

För elfte året i rad så tar vi pick och pack och styr kosan inåt landet- bara vi två. En långweekend i lugnets tecken med promenader, brasa, bastu, läsning och god mat/dryck.


Cirka 37 mil enkel väg

Undras om det är fjärde eller femte året i rad som vi hyr just den här stugan på Sommarvägen 32? Nåja hursom, den har allt vi behöver och vill ha 🙂

Kom fram vid 17.30 igår och då plockade jag fram ost- och tapasbricka medan Matte satte sig i bastun med en öl (hmm hur var det nu med arbetsfördelningen?!)




Och i vanlig ordning, när vi är på resande fot, så var jag först uppstigen nu på morgonen. Är normalt sett dödligt trött på morgnarna men alltid först uppe när vi sover borta- skumt! Men ändå skönt 😉 Bryggde kaffe, tände ljus och fixade ihop några mackor innan jag sjönk ner i favorithörnet med ljudbok och bloggskrivning. Ingen brasa och det beror enbart på att jag blev så jäkla less på att försöka få fyr på vedträn som inte vill brinna utan gamla skräptidningar *morr*


Hälsotillstånd;

Tjaa inte riktigt på topp just nu! Senaste dagarna har väder och temp växlat, det har varit allt från -15 till plusgrader, från stormblåst och regn till snöfall och jag mår verkligen inte bra av dessa växlingar! Dessutom har min vänstra axel signalerat om en ny inflammation sista veckorna och detta har bara blivit värre och värre (dock inte lika illa som förra gången-än) Jag jobbar fortfarande bara halvtid och har absolut inte gjort något speciellt som ska trigga igång nåt dåligt i axeln utan precis som förra gången så kom det onda smygande utan uppenbar anledning. Scheisse!! Har påtalat detta på företagshälsovården och bett om en förhatlig kortisonspruta innan det blir så illa att en ny sjukskrivning är nödvändig och i tisdags fick jag två st av vår läkare. Ajaj så ont det tog och ajaj så ont jag fortfarande har! Hoppas på lindring inom närmaste tiden så att jag är bättre till nästa vecka när det är arbete och vardag igen!


Ont, det gör ont, men det går…..

Har kommit en bit på vägen med arbetsförmågebedömningen men det berättar jag mer om sen.

Hönseriet;

Där har vi börjat se slutet på bygget och halvers inredandet. Allt är färdigmålat, vi har fått in golvmatta, fogat allt som bör fogas och stiftat upp nät på mellanväggen. Det är lite finlir kvar, placering av reden, nya sittpinnar, upphängning av vanlig belysning, vägghylla i foderrummet och montering av vattenbehållare men det tar vi nästa vecka. Det primära är gjort och småttisarna har flyttat in.


Golvläggning med stuvbitar


Lyxvillan ”Kackelcorner” 🙂



Högst tillfällig sittdel, bar in den från hönsgården men den får duga veckan ut


Nomnom, gott med skosnöre haha
Mat-och vattenautomater ska hängas på väggen

Det kommer att bli så fint när allt är klart. Äldsta dottern Sofia är hus- och hönsvakt medan vi är borta och även grannarna håller ett öga på Taikon-familjens ägor 🙂

Movember;

Ja ni måste ju bara spana in min make som enligt honom själv är stenhård, hahaha. Detta är i bilen på väg mot Hemavan och jag ser bara Günther när jag tittar på mustaschmannen 😉


Jaja, älskar karl’n oavsett hur han ser ut ❤️

Ha en fin torsdag!

Ordet ”höns”…

…kan användas till mycket och nuförtiden kopplas jag ihop med det ordet i större grad än tidigare. Jag har alltid framhållit att jag inte är någon curlingmamma men jag erkänner att jag är en hönsmamma. Jag är nog lite väl nojig och orolig över mina barns väl och ve oavsett ålder på dom 🙂

Nu har ”hönsmamma” fått en till innebörd. I somras skaffade vi fem hönor efter några års grubbleri och lust! Fem stora fina Bresse, inte så tama men enligt säljaren så skulle de nog bli mindre rädda av sig om vi bara hanterade dom frekvent. Detta funkade inte alls, de sprang arslet av sig så fort vi närmade oss och var mer än tillåtet skvätträdda! Eftersom vi inte kan ha husdjur så var mitt mål att få fina ägg men även lite handtama djur som gärna kommer fram och äter ur händerna på oss. De flesta dagar när vi var hemma i somras så öppnade vi upp hönsgården och alla fem hoppade ut och mumsade av allt som naturen hade att erbjuda


Innan vi hämtade hönorna i Överkalix så byggde Matte ett fint litet hus och en hönsgård där de skulle kunna vara ute oavsett väder, detta tack vare att vårat gamla plasttak från altanen kom till användning



Snorpan myser inne hos hönorna

Ju längre tiden gick, desto räddare blev hönorna och barnen (framförallt Sally) tappade intresset för djuren. Då beslöt vi oss för att sälja bort tre av hönorna till en kompis pappa som redan hade ett gäng höns. Men jösses vilken cirkus när jag skulle fånga in de skiträdda djuren! Med en stor fiskehåv lubbade jag runt i hönsgården och försökte fånga de rätta hönorna som skulle ner i en transportkartong. Håret flög runt skallen, jag gjorde osmidiga djupdykningar med ljudliga svordomar när de kacklande panikslagna fjäderfäna flaxade undan. Sally hejade ivrigt på och flera gånger hörde jag ”ooooh mamma DET var nära!” Jo men nära fångar ingen höna så det var bara att jobba vidare. Fjädrar flög, jag svor, Sally hejade, hönorna kacklade… när jag väl fångat in en så kom problemet att få ner den i kartongen. Det första försöket lyckades och jag fortsattemin jakt på nästa stackare. När jag väl fått fast den så stod jag och grubblade en stund. Jag var tvungen att hålla den stora kroppen med båda händerna samtidigt som jag skulle smyga upp locket på kartongen utan att första smet ut. Det gick över förväntan men när nr tre skulle ner så smet nr ett ut. Gaaahhh!!! Bara börja om igen. Precis när jag fått fast ettan igen så kom Matte hem och vi hjälptes åt att få ner smitaren. Svettig, frustrerad och darrande av adrenalin stod jag och pustade ut precis när köparna kom runt husknuten. Jäkla rövtur! Haha ja fy fan, vilken syn det måste ha varit! 🙂

Samma kväll som Svartis, Gulan och Tuppkammen flyttade ut, flyttade tre dvärgar in. Två dvärgbrahma och en dvärgkochin. Söta små individer med fluffiga fötter


Får jag presentera Snövit (Sallys), Kerstin och Doris



De är inte tunga men nog känns det i armen efter ett litet tag!


Lilla Snövit sover gott hos sin lill-matte ❤️

Småttisarna var ju betydligt roligare att hantera, de gick att hålla i och mata från handen. De stora som blev kvar, Chefen och Spider (Sallys), var gode hårda på de små och det var lite tufft att se när de gjorde upp rangordningen men detta är deras naturliga beteende så det var bara att gilla läget.

När det började bli svalare och hösten gjorde sig påmind så var vi tvungna att ta ett beslut kring våra hönor. Det lilla huset är oisolerat och för litet för att värmas upp utan att riskera att elda ner det så vi började spana på beggade lekstugor, byggsatser på bodar osv men innan vi hittade nåt så kom en köldknäpp och vi fick bråttom! Det blev ett hastköp av en timrad boda i samma stuk som en husvagnsförgård. Att få hem den var ett riktigt mickel, en kille skulle köra hem den kvittolöst för en billig peng men leveransen blev uppskjuten och paniken smög sig på. 

Så småningom kom den dock rullandes på en flakbil med kran och när chaffisen backade in på gräset så körde han fast delux! Efter en timmes meckande och trixande så lyftes bodan av vid husknuten, han lyckades komma loss med bilen och det bestämdes att han skulle göra ett nytt försök två dagar senare. Tror ni det gick nå bättre då?! Nädå ny fastkörning och det blev att ringa bärgare som kvittolöst (tack och lov!) drog loss bilen. Som grädde på moset så började vi tvivla på att Doris var av kvinnligt kön och efter lite förfrågningar så visade det sig att det är en ståtlig Boris! Dubbelsuck!


Vi har lite markjobb till våren!

Trossbotten och golvisolering hade bästa maken fixat innan den levererades hem och medan bodan var ståendes vid husknuten hjälptes Matte och min bonuspappa åt att isolera taket. Svärfar kom hit och hjälpte till att rulla bodan längre in på tomten med hjälp av rör och plankor. Sent omsider kom en kollega med baklastare och långa gafflar, lyfte upp bodan och trixande den på plats. Äntligen!! Vilket jäkla jobb för ett hönshus! Och vilken tur att vi fick hjälp av våra fina gubbar ❤️


Lilla sommarhuset och stora året-runt-huset sida vid sida.

Så fort bodan kom på plats så påbörjades arbetet med att färdigställa insidan.


Ingen isolering i väggarna, bara vindpapp, reglar (för att få en luftspalt) och OSB-skivor. Tak och golv är väl isolerade och jag tror det räcker så. Höns är mer känsliga för värme än kyla och blir det för svalt så får vi bara tillsätta mer värme. I dagsläget har vi dragit in el och en värmelampa är inköpt, den ska hänga över sittpinnarna men som sagt, fler värmekällor kan sättas in vid behov. Vi ska montera in en mojäng som visar både temperatur och luftfuktighet och de värdena kan man få direkt in i mobilerna. 


Några varv med målarfärg men än är det inte klart.

När vi målat färdigt så ska vi bygga en mellanvägg så att hönsen får bodel längst in och vi får ett förrum för bl.a. fodertunnor. Därefter ska en bekant komma och lägga golvmatta och svetsa skarvarna så att det blir ordentligt gjort (bra med rätt yrkesfolk i ens närhet 🙂 ) Hål för ventilationer ska göras, öppningar för luckor ut till hönsgårdarna ska göras- jo jag pratar pluralis för nästa år ska det upp en ny hönsgård på andra sidan om bodan. Då kan man varva mellan hönsgårdarna och kanske ha en chans till lite gräs kvar på marken 😉 De är så effektiva när de sprättar och fodersöker så gräset är ett minne blott i nuvarande hönsgården. Sen ska vi sätta in fönster men risken är att det blir först till våren för det är inte säkert att vi hinner allt. Dygnet har bara 24 timmar och vi har för få händer. Men vem vet, med några fler extrahänder så kanske kanske vi hinner, de behöver egentligen lite mer ljusinsläpp än vad fönstret i ytterdörren ger. Vi är bara för dåliga på att be om hjälp!

Hönshjärnan har snöat in på höns, haha

En mer viktig sak som jag vill slå ett slag för. Ni kanske har uppmärksammat att det är Movember nu. Denna månad som jag och barnen har kluvna känslor för. Detta är den månad när männen sparar ut sin mustasch och så även pappan i familjen. Det är för ett gott syfte men vi bävar alltid för att varje dag se hur denna snorbroms växer fram i rasande fart. Matte har varit med i Team Piteå Mo Bros sedan i fjol (tror jag det var, eller 2014?) och i år registrerade jag in mig i teamet som en Mo Sista. Uppdaterar er under månaden med bilder på min älskade man och inget passar väl bättre att börja med än en babyslät, nyrakad gubbe ❤️

Ehhmm…

…hur var det nu man kom in på bloggen, alltså vilken mail och vilket lösenord gäller? Det är knappt jag ens minns hur man skriver ett inlägg eller infogar en bild! Haha ja det är ju bara att skratta åt sig själv men till mitt försvar så har jag inte bloggat sen i m a j och med tanke på det så är det inte underligt att minnet sviker lite efter den tiden 😉 (detta med minnet är inte åldersbetingat när det kommer till mig- bara ett förtydligande,hehe!)

Ni som hängt med här tidigare vet ju att jag (tyvärr) oftast skriver hela noveller då jag väl sätter mig och skriver. Sett till den tid som hunnit passera och allt som hänt så skulle jag lätt få ihop stoff till en hel bok men jag får väl ta allt pö om pö. Detta inlägg kommer nog bli rätt långt ändå eftersom det rör ett ämne som det dels finns mycket att skriva om och dels har tyngt mig rätt mycket ett bra tag. Ska dock försöka att utelämna en del så ni inte somnar innan ni är i mål 😉

När jag skrev sista inlägget i maj var jag halvtidssjukskriven pga en inflammerad vänsteraxel. Det var en seg och utdragen inflammation och först i juni friskskrevs jag. Som jag nämnt tidigare så har vi inlett en rehabutredning på jobbet pga att min kropp inte riktigt håller när det blir mer fysiskt tunga sysslor. Oftast har vi ”bra” skift men de gånger det går dåligt så måste jag ju klara av alla moment som ingår i befattningen, som exempelvis skotta större mängd flis/ spån/ bark, rensa bort pluggar av nämnda material, slita isär stockar när veden brötat ihop sig osv. Envis och tjurig som jag är så brukar jag tänja på mina gränser och göra allt i min makt för att fixa problemen men oftast kommer det surt efteråt när fibron sätter käppar i hjulet och då kommer jag knappt upp ur sängen. Inget som funkar i längden- jag vet- men jag trivs så himla bra på min avdelning så jag har, likt strutsen, stoppat skallen i sanden och fortsatt med huvudet nerböjd och stångande panna.

På eget initiativ så bad jag att få prova gå ner på 50% för att se om det fungerar bättre för mig. Detta skulle jag få göra och jag fick flytta över på ett annat skift där mannen jag skulle dela tjänst med jobbar. Han föredrar att jobba fm-skift medan jag föredrar nätter, ett perfekt arrangemang. Vi blev beviljade sex månader, med ev chans till förlängning några månader om vi ville. Detta hade jag tänkt permanenta om allt kändes bra men då kallade facket in mig på kontoret och ville ha ett snack. De hade hört ryktas om den här planen och ville upplysa mig och några viktiga detaljer för att skydda mig. Det jag inte hade tänkt på, och som de hade tänkt på åt mig, var dels att mitt pensionsspar halveras vid fastskrivning på halvtid och jag har ganska många år kvar vilket skulle bli en hyfsad förlust för mig men viktigast av allt- min SGI (sjukpenninggrundande inkomst)  halveras. Som de sa ”tänk dig att du jobbar halvtid i ex fem år, sen säger kroppen stopp och du kan inte jobba mer- vad har du för sjukersättning resten av din yrkesverksamma tid?” Hmm ja det hade jag aldrig reflekterat över, tydligen ska jag i min värld aldrig bli gammal eller sjuk!

Så midsommarveckan skrev vi på för sex månaders tidsbestämd delning av tjänst och jag började på det nya skiftet. Där har jag varit i fyra månader nu och hittills har det fungerat jättebra! Inte en enda sjukdag och min kropp hinner få den viktiga återhämtningen som behövs mellan skiften. Jobbar nio skift på sex veckor istället för arton skift och jag har inga problem att klara av detta. Jag orkar med min familj och jag orkar hålla efter hemmet på ett helt annat sätt än tidigare. Axeln är fortfarande inte helt okej men jag försöker att vara så snäll jag bara kan mot den men visst, nog har jag rensat pluggar med båtshake och nog har jag hackat sönder fastkilade stenar med järnspett. Jag gör mina arbetsuppgifter till fullo och jag tror inte att mina kollegor har nåt att klaga på, det låter inte så varken när jag pratar med dom eller när jag får höra vad de sagt till våran personalledare om mig och det känns såklart jättebra!

Nu har jag iaf tagit beslutet att när detta halvår passerat så går jag tillbaka på heltid på mitt ordinarie skift. Visst finns det nån person som har muttrat att jag gör fel och i deras ögon så väljer jag pengarna före hälsan. Riktigt så ser inte jag på det. Visst är hälsan viktigare än pengar men de som uttalar sig så har inte hela bilden klar för sig och jag känner inte att jag ska behöva argumentera för mitt beslut eller redogöra alla personliga detaljer för alla och envar. Jag går inte och förväntar mig att jag ska bli sjuk och riskera att få dålig sjukpenning men jag vet ju själv bäst vilken skruttig och oberäknelig kropp jag har. Vi lever inget vidlyftigt liv med dyra hobbys och vi har inte bortskämda barn som får allt de pekar på. Vi har absolut så vi klarar oss men visst fan märks det när en halv lön faller bort och vi är en familj på sju pers varav fyra är tonåringar. Mat ska ställas på bordet, två bilar ska rulla och underhållas och ett relativt dyrt boende ska betalas.

Vi har återupptagit rehabutredningen och förra veckan träffades jag, personalledaren och vår företagsläkare för att göra en arbetsförmågebedömning. Där framgick mina begränsningar ganska tydligt. Fysiskt tunga arbetsmoment, kyla/drag, för kort tid för återhämtning och höga egna krav på mig själv är de saker som är dåliga för mig. Sistnämnda måste jag jobba på själv, jag har och har alltid haft stora krav på mig själv. Vill göra allt så perfekt som möjligt och helst vill jag kunna allt innan jag ens har provat och det förstår nog var och en att det inte är det lättaste.

Nästa vecka ska jag träffa övriga personer som ingår i en utredning och sen ska resultatet sammanställas till en helhet och utifrån det så går vi sedan vidare. När jag kämpade med truckkörningen för några år sen så vägrade jag ge upp och söka mig till nån annan avdelning, ingen skulle säga att jag inte fixade körningen och gav upp så jag nötte på (med stort stöd från mina kollegor) Då sa jag att enda vägen från Renseriet som jag kunde acceptera var om kroppen inte skulle hålla. Nu är jag i det läget men det är ändå svårt att acceptera det faktum att jag nog skulle må bättre på en mindre fysisk arbetsplats. Jag jobbar på med det mentala och börjar väl närma mig en viss acceptans inför detta faktum som jag står inför. Som person är jag så att jag gillar trygghet och ”vet vad jag har men inte vad jag får”, min förhoppning är att jag ska landa i något så bra att jag nästan ångrar att jag inte gjorde en förflyttning för länge sen 🙂

Jag gillar mitt jobb med allt vad det innebär, bra mentalitet bland kollegorna, maskinkörning, rotation/variation  i arbetsuppgifterna, fräsch miljö, frihet under ansvar… men var sak har sin tid och framför mig finns ett blankt, oskrivet blad där framtiden får utvisa vad som ska fyllas i.